Bakdog

 Måleri finns att tillgå på "Produkter"

Här börjar historien, och här slutar den...kanske. De första månaderna finns egentligen inte med. Någon gång under hösten 1942 ligger jag och tittar upp på det som hotfullt dinglar ovanför mitt huvud. Det kan vara en fjädervippa fäst i sänggaveln och den skrämmer mig så att jag nästan kräks. Luften känns torr och dammig, och de stora, skitiga takfönstren klättrar däruppe, med rostiga spröjsar mot den grå himlen. Han, pappa har ett fruktansvärt, mardrömslikt ansikte med stort, svart hår som inramning. Mamma sticker mig med säkerhetsnålar och har en konstig lukt med sig när hon lutar sig över sängen. En av mina första mardrömmar är när jag springer för livet på en form av balustrad med marken knappt synbar, långt, långt ner i avgrunden. Efter mig, svärande och frustande skuttar min pappa med stora getsprång och knutna, väldiga nävar.

 Jag har väl blivit en fem, sex år och lever i ständig skräck för måndagar och havregrynsgröt. På måndagarna går mamma till Tipstjänst och rättar talonger och jag är ensam i ateljén med pappa. Trots raspandet med torrnålen på kopparplåten är han uppmärksam som en hök på vilka ljud jag gör eller hur jag rör mig. Jag vet att det är förenat med fara att förflytta sig från det av sockerlådor inramade hörnet där jag bor, men till slut blir kissnödigheten så påträngande att jag måste ta mig till andra änden av ateljén där dasset finns. Jag går så rakt och stelt jag kan rätt fram, och när jag passerar pappas arbetsbord upptäcks jag och allt är slut. - Hur fan går du din jävel, kom hit! Stå givakt ditt as. Jag kissar på mig och medan urinen svider och hettar på låret känner jag plötsligt explosionen jag fasat för, rätt i ansiktet och med en vansinnigt bultande värk sekunderna efteråt. Blodet rinner ner i munnen och smakar salt och järn medan pappa drar mig i håret in till badrummet, kränger mig över badkarskanten och spolar med handduschen.

 Det är nog söndag och mamma hänger upp ett buddistgult draperi mot det lilla köket. Pappa har staffliet framme och bättrar på mammas porträtt med mörka ekar bakom figuren. Det luktar bränt och maten är färdig. Vi sitter vid ett litet bord strax utanför köket med gröt i tallrikarna. Sockret har gjort lavaliknande fåror i grötytan och mjölken blandar sig med sockret till en snorig massa. Jag får uppstötningar men sväljer dem. De tittar ogillande på mina hulkningar och pappa knyter nävarna, långsamt och bestämt. Mamma säger - jävla unge va, tror du han gör det för att jävlas, Göran? Jag har fullt upp med att svälja då den första stora fontänen snabbt letar sig förbi svalget och upp mot gommen. Frukostteet och limpskivan sprutar över tallriken och i samma ögonblick haglar slagen över mitt huvud från bägge håll. Jag glider ner under bordet och får en spark rätt över munnen så att jag för ett ögonblick, helt bedövad, inte vet om jag halvsover på golvet i mitt hörn, eller befinner mig i livsfara.

 Det är juli och Mejt ligger i bleke på Rödlögafjärden. Pappa och mamma har haft ett av sina vredesutbrott mot mig. Jag är tyst och onåbar, svarar inte på tilltal och har fel ansiktsuttryck. Kriget är över, inga fler rusningar från sittbrunnen ner i kajutan med kastruller på huvudena när man hör smällarna från jagarna på horisonten, så jag måste nog vara runt sju åtta år. Efter några realistiska hot från båda föräldrarna, tar pappa resolut tag i min arm, drar in jollen och slänger ner mig mot tofterna. Jag slår mig riktigt illa mot årtullen men känner samtidigt en slags vansinnig glädje och förvåning när jag hör hur han ryter; - dra du åt helvete och kom aldrig igen! Jag kan inte fatta att han offrar sin kära ekjolle men funderar inte mer utan ror bort så fort jag kan. Händerna bränner och pannan kokar men jag måste ta chansen, nu, bort, vilket håll som helst. Jag ser Mejt bli mindre och mindre och hon ligger still med slaka segel. Ytan är oljigt bländande runt jollen och havet häver sig nästan omärkligt. Bakom mig ser jag några holmar, långt, långt bort i soldiset. Mejt är nästan borta, bara gaffeln syns svagt mot den vita himlen. Den minsta holmen är alldeles framför mig nu, men stranden är stenig och grundningen tvär. Hagtorn blommar längs strandkanten och jag hör arga tärnor svischar förbi ovanför mig. En sekund tänker jag att om jag drar upp jollen på stenarna blir jag ihjälslagen av pappa: Aldrig nudda jollens botten mot sten, det betyder nästan död, men här är jag, ensam med vattenytan och ön. Rädslan börjar långsamt släppa lite, tillräckligt för att jag ska känna doften från nyponros och tång. Dofterna stillar jaget och jag fattar mod. Med fötterna på de hala stenarna drar jag med ett alldeles för ljudligt brakande upp jollen så långt jag kan och binder förtampen om ett stenblock med silver och guldstänk i. Ön är karg på andra sidan och tvära klippor skjuter rätt ned i djupet. Jag lägger mig i en skreva med huvudet mot en tuva och blundar. Tärnorna har tystnat och jag flyter bort i en slags oerhörd trötthet.

 Det måste ha varit mörkt ett bra tag när jag hör motorer dundra alldeles intill, långsamt och bubblande. När jag tittar upp ser jag en gröngrå motorbåt 10 meter ut. Den ligger still och män med blanka märken på rockar och mössor gör sig redo för att gå i en gummibåt. Jag är fuktig och kall av daggen och det sista dagsljuset dröjer sig kvar i horisonten. Gummibåten dunsar mjukt mot klipporna och männen kliver iland. I skymningen sitter jag insvept i grå filt på akterdäcket medan den stora motorbåten dånar fram. Jollen står som en sprättbåge mellan aktersvallen och tampen spänns till det yttersta. Vi glider in i en vik, Korsholmarna kanske, och där ligger Mejt på svaj. Pappa tar emot med båtshaken och mamma säger,  -men VAR har du varit? Så hemskt! Vi ber SÅ mycket om ursäkt! Vilken unge!

Honnörer och så på med gasen. Motorerna mullrar och båten är borta i kvällsdimman. -Ner i förpiken din jävel, och inte ett ord, säger pappa, och mamma gnäller, - men Göran, vad ska vi GÖRA?

Fårö 1950 bjuder på någon slags frihet efter att hela året ha behövt trycka i ateljéhörnet med pappas och mammas ljud genom sockerlådorna. Här bor jag i vedboden bakom huset med egen ingång. Utanför ligger mitt bagglamm och slumrar och stentunen går någon meter bakom boden. På andra sidan tunen ligger hammaren öppen mot Rickos ängar och ända ner till Sudret, vilken frihet! Pappa jagar säl med Talgauge ute på Askegrund så jag är faktiskt ganska fri. Mamma håller sig inomhus när det blåser. Genom köksfönstret ser jag hur hon halvligger på den hårda kökssoffan och läser en gammal Femina. Jag väcker lammet och vi går tillsammans över hammaren förbi vikingagraven. Det doftar timjan och fårskit och salt hav och jag skyndar på stegen. Rickard är redan framme med hästarna och säger när jag drar igen grinden bakom mig, - Diu, sakrans va de to lang teid. Så sätter jag mig på brädan, Rickard smackar på hästarna och vi far fram över klappersten och jord.

Vi ska ta kafferast och lägger oss i lä av tunet. Genom springorna mellan stenarna ser jag Hilma på avstånd med den röda sjaletten fladdrande i vinden. Hon går fort på knotiga, smala ben och har en duk över kaffekorgen. Utan ett ord sätter hon ner den hos Rickard och går igen. Vi doppar släta bullar i svagt kaffe och sedan slumrar Ricko med sin tunga arm runt mina axlar. Mustaschen rör sig lite ovanpå prillan och den fina örnnäsan tecknar sig tydligt mot himlen.

Vi ligger på gotlandsbåtens fördäck med sovsäckarna uppdragna över huvudena. Det är kallt och blåsigt i början på september och friheten är borta. Jag känner illamåendet komma krypande, kramande och rädslan sprider sig i ryggraden igen. Om jag ändå hade mod att sticka, rätt in i hösten och bort från mamma och pappa. Men jag faller till föga för den relativa bekvämligheten med lite mat och värme och tak över huvudet.

Vintern kommer sakta och snön lägger sig på takfönstren. Jag skriver ofta brev och ber någon, vem som helst, om hjälp. Kuverten gör jag av vikta pappersark och Karlssons klister. Utan pengar ritar jag frimärken så noga jag kan, går ner på Råsundavägen och lägger breven på lådan.

 Sven Olov Sandberg sjunger "när jag var prins utav Arkadien" på den gröna radion med handtag och jag är ensam hemma. Det känns berusande och jag börjar snoka i lådor och gömmor, hela tiden med ett öra mot tamburen. Jag hittar obegripliga brev och pengar, askar med torkade skalbaggar och böcker om upptäcktresor. Jag dansar balett till radiomusiken och sjunger falskt. Skrattduvorna accompangerar med sitt hoande och lyckan är nästan fullständig, då det rasslar i låset. Mamma kommer hem, tittar inte åt mitt håll utan sätter sig vid den svarta telefonen och ringer. Jag drar mig tillbaka till hörnet med några sedlar och en bok om atlantseglingar. Felix Brandsten står det på pärmen och jag blir genast förälskad i namnet. Svartvita foton från tropiska stränder och svarta papuaner med fjäderbuskar.

Vintrarna är isande på 50-talet i Solna och jag måste ha papper i pjäxorna. Man får hemska skavsår och lipar ofta. Fingrar och tår är nästan alltid känslolösa av kylan och värker fruktansvärt när man kommer in i värmen. Blodpudding och havregrynsgröt, spyor och skräck, och så enstaka stunder av frihet, nu oftast på sena eftermiddagarna på andra sidan gatan, när jobbarna gått hem. De bygger Solna läroverk i tallbacken och bland grundplintarna kan man smyga och om man har tur, stöta på enstaka blottarfarbröder. Det är otroligt spännande och upphetsande, och ibland blir man kramad och pussad.

Vårbäckar i rännstenen och svag is på Råstasjön. Jag har förstått att vi ska fara bort, först till Göteborg och sedan med båt till Ceuta. Jag känner ingenting egentligen och pratar inte heller. Har blivit lite orolig över hur jag börjat låta när jag pratar med främmande; tillgjord och med någon slags lillgammal anstrykning. Om pappa eller mamma skulle höra det så blev det säkert ett abrupt slut på min tillvaro, så jag är för det mesta tyst, som vanligt.

Båten, Gdynia, går med trä till Afrika och vi har en liten hytt vid sidan om ångpannan. Jag tillbringar största delen av tiden i köket, hos Antonio Duran, som verkar gilla att jag sitter på bakbordet och försöker prata spanska. Vi kommer fram efter en vecka och det är natt. På den av gula lyktor upplysta kajen går en nattvakt i burnus och kaftan. Det är kyligt och jag längtar iland. Dagen därpå åker vi buss till Arroyo del Infierno och flyttar in i det halvfärdiga betonghuset. Jag har eget rum och bestämmer mig för att rymma så fort tillfälle ges.

På baksidan av huset, på en mur mellan kaktussnåren sitter en pojke och en flicka och glor. Han är väl av spansk härkomst och hon är rif-kabyl. att döma av klädseln. Jag går långsamt ut och ställer mig en bit ifrån, osäker på vad som ska hända. De hoppar ner från muren och Aguiza säger - vente, vamos a Benzu. Det är en bit att gå, kanske 5 kilometer utmed havet, så vi åker bakpå bussen, med dammet virvlande om öronen. Jag har aldrig känt mig så fri någonsin, och att inte behöva vara ensam, vilken lycka!

Vi är framme, snoriga och röda av dammet. Benzu ligger under en enorm klippa och uppe på krönet vinglar en gammal borg. Själva byn, som till hälften har klippan som tak, består av en handfull hus handmurade av kodynga och röd lera, sedan har man kalkat väggarna och målat dörrarna blå. Inne i Aguizas hus trängs fyra systrar, en tjock mamma och en pappa uthälld på grovbroderade kuddar. Alla pratar i munnen på varandra och jag ler, som mamma säger, fånigt. Vi blir bjudna på te med silversugrör och kakor rullade i mjöl.

Dagarna går och jag lär mig att handla un litro de aceite och att plocka palmskott som ser ut som endivesallad men smakar bättre. Hos grannen, Pilar Lopez, blir man ibland bjuden på consomme med brödbitar i och eftermiddagscafeconleche med kaktusmarmelad på grovt bröd. Jag får ofta magknip efteråt, eftersom jag äter för mycket när jag blir bjuden. Dåren bor på innergården hos Lopez och hänger ofta vid gallergrinden ut mot gränden. Jag gick för nära grinden vid ett tillfälle och dåren fick tag i min tröja, drog mig intill gallergrinden och bet mig i örat. Jag slet mig loss och kände hur blodet rann ner innanför tröjan, yr i huvudet av chocken och smärtan. Han glodde på mig med ett stort leende och vilda ögon och jag strök utmed motsatta muren ner mot stranden.

Jag träffade Kazan, en schäferblandning, en dag i backarna ovanför Arroyo. Mandelträd och mimosa blommade och i skuggan låg han och flämtade. Jag satte mig ner bredvid honom och såg då hur han hade kliat sig blodig på länderna och i armhålorna.

Hos smeden nere vid stranden får jag en burk med svart salva som jag smörjer på Kazan varje dag, och klådan verkar lugna sig. Vi har verkligen funnit varandra, och han väntar varje morgon utanför huset.

Antonio, Aguiza och jag har börjat planera för rymningen, och jag är vansinnigt nervös att något ska gå snett. Pappa och mamma är upptagna och jag kan ostört gå igenom det praktiska. Jag måste få med mig kläder, pengar och burkmat, och flykten måste ske på kvällen i skydd av mörkret. Jag gömmer allt jag kan samla på mig i ett knyte under huset och väntar. Dagarna går och ingenting händer, tills en eftermiddag då Aguiza sitter på muren bakom huset. Hon tecknar åt mig att vi ska träffas hos Antonio när mörkret faller och jag nickar intensivt. Antonio har egentligen ganska bra familjeförhållanden med en liten, snäll mamma och huset fullt av steglitsor. Hon är införstådd med rymningen och har gjort matsäck åt oss och Kazan. I skydd av mörkret går vi gränden ner mot huvudvägen till Tanger. Där pekar Aguiza på Kazan och säger att han inte kan följa med. Jag börjar lipa och tittar ner i gruset. Hon menar att vi måste åka bakpå bussen igen och hunden får inte plats på den lilla plattformen där chauffören brukar lägga paket. Antonio lägger armen om mig och säger att - äh, han klarar sig. Sista bussen för kvällen kommer borta i kröken och vi gömmer oss i diket.

Vi klamrar oss fast i plattformen med hjulen dånande under oss och avgaserna virvlande i mörkret. De röda bakljusen skickar ett darrande ljus över den flyende markytan. Tidigt på morgonen stannar bussen vid ett vägskäl, Tetuan vänster och Tanger höger. Vi hoppar av och springer på stela ben in i gräset. Vi väntar nere i det sträva gräset medan bussen omständigt vänder och med ett muller startar resan tillbaka till Ceuta. Här sitter vi och vet inte hur vi ska komma vidare. Morgonljuset har ännu inte tagit över nattmörkret och kylan är påtaglig. Jag lipar förstås tyst, men i rädslan är jag ändå glad att vara riktigt fri.

Fram emot morgonen får vi lift med en lastbil som kör oss till utkanten av Tetuan. Gud, vad trött jag är, och hungrig. Vid utkanten av stadsmuren sätter vi oss, slår hål på burkarna med kondenserad mjölk och bönor och häller i oss alltihop. Sedan driver vi runt i kasban hela förmiddagen utan att veta var vi ska bo eller hur vi ska få mat till kvällen. Precis när vi är på väg tillbaka till stadsmuren kommer en stor, välklädd karl fram till oss och frågar Aguiza något. Hon skiner upp och nickar och jag tänker att nu sticker hon och vi blir ensamma kvar. Han försvinner i folkmassan och Aguiza vänder sig till oss och säger att vi har fått jobb. Vi ska guida amerikaner runt i stan och vid tillfälle sno deras pengar. Det låter bra tycker jag och blir genast eld och lågor. Antonio ser fundersam ut och skakar på huvudet. Aguiza ryter något åt honom och vi drar oss mot stadsporten. Utanför muren bygger vi av kartonger ett hus och har bara en gubbe med getter som granne. Nu har livet börjat.

Flera månader senare har turistströmmen avtagit och vi har ännu en gång svårt att få ihop till mat och gummiskor. Antonio har börjat röka, det luktar fränt och han blir alltid trött efteråt, och ligger för det mesta kvar i papphuset. Jag och Aguiza bestämmer oss för att ta oss tillbaka till Arroyo och stjäla så mycket vi kan hos mamma och pappa, och sedan komma tillbaka till Antonio och Tetuan. Han sover när vi ger oss iväg. Vi står vid busshållplatsen och Aguiza har tur och returbiljetterna i mössan. Så kommer bussen som redan är proppfull och vi står och hoppar längst bak i flera mil. Till slut passerar vi Benzu och Aguiza tittar länge efter byn och klippan som försvinner i den skitiga bakrutan. När vi är framme är det redan mörkt och jag känner mig iskall och ängslig. Aguiza ser sammanbiten ut och huden över hennes kinder stramar. Vi skyndar upp genom gränden medan skymningen faller fort. Ingen dåre vid gallergrinden, vidare stigen förbi kaktussnåren och så framme vid det grå huset. En fotogenlampa i fönstret, i övrigt helt tyst. Jag hoppar till och tappar nästan andan när något snuddar vid mitt ben, men det är bara Kazan. Men så mager, och sårig. Jag hukar bredvid honom och håller hans huvud i knät. Aguiza säger att vi måste vänta tills ljuset är släckt och sedan klättra in genom det öppna dassfönstret. Plötsligt blir jag modigare och pekar på mig, jag vill själv göra det, jag vet var grejer och pengar finns. Hon nickar och kryper upp på muren, där hon lägger sig och blundar. Himlen mörknar som om ett svart sammetsöverkast dras över Arroyo och stjärnorna lyser starkt och kallt. Jag håller Kazan och väntar. Nu slocknar lampan i fönstret och jag går sakta fram emot dassfönstret, sätter mig med ryggen mot husväggen och lyssnar. Jag hör ingenting, bara vågorna nerifrån stranden och Kazans flämtande. En stund till, sen sätter jag de slitna sulorna mot väggen och hänger i fönsterkarmen. Aguiza står bakom mig och skjuter på. Nu är jag uppe, vänder mig i öppningen och glider ner bredvid handfatet. Pappas och mammas lukter slår emot mig, och jag spyr nästan av skräck. Kranen droppar regelbundet rätt ner i avloppet, blurp, blurp...det låter som en gammal klocka. Jag vänder mig ljudlöst om och går sakta mot dassdörren. Jag skjuter långsamt upp den utan att andas och allt går bra. Ett steg till och jag är inne, men när jag tar nästa steg tornar något upp sig i gången, något som luktar som kläder som har torkat för långsamt. Jag lyfts upp i nacken, det knakar i öronen, fötterna släpar över golvet och som i en frivolt slungas jag in i mitt rum, dörren slås igen, nyckeln vrids om, jag är fast, men lever. På morgonen hör jag hur mamma och pappa grälar, skriker, och jag trycker ner mig i ett hörn, livrädd. Jag märker att jag har bajsat på mig, det luktar gammal skit och byxorna känns hårda och kalla. När jag efter en stund vågar titta ut genom fönstret, ser jag hur pappa släpar ned Kazan till stranden, häller något på honom och tänder eld. Kazan rör sig runt runt och jag tror han vrålar.

Vi befinner oss utanför Göteborg och det är vinter. Båten ska strax

 gå in till kaj och jag är tio år.

Bruce och Mary Shapiro träffade pappa och mamma i Sandhamn. De hade köpt havskryssaren St Anna i Stockholm och låg nu med fören upp i sanden nedanför klubbhuset. Mejt låg på svaj på andra sidan sundet, och pappa och mamma rodde in till land för att göra kvällspromenad och titta på båtar. Jag stannade i förpiken och ritade gubbar. Det verkade som om Shapiros kände sig osäkra på hur de skulle få hem båten till Cornwall, och efter lite umgänge bestämdes det att Bruce och Mary skulle flyga hem och pappa och mamma skulle segla St Anna till Truro. Dagen därpå var det lunch ombord St Anna och jag var med, tyst och blek. Jag fick höra hur söt jag var och säkert väldigt begåvad. -Jo jag tackar, sa mamma och log surt, -begåvningen har jag väl kanske inte sett till. - But really, sa Mary, I bet you can sing like a lark, right? Jag kände hur jag blev knallröd, tittade på Bruce som glänste med löständerna och flyttade kaptensmössan en bit upp i pannan, och som att slänga sig i kallt vatten deklamerade jag med eftertryck, - the rain is raining all around, it rains on field and tree, it rains on the umbrellas here, and on the ships at sea. Det blev dödstyst i den stora sittbrunnen och pappa gapade likblek. Så bröt Bruce och Mary tystnaden och applåderade vänligt, medan mamma skruvade på sig och pappa la en loska rakt ut emellan vantet och backstaget.

-Djävla unge, vafan tog det åt honom, sa pappa till mamma när vi klev i jollen. -Ja Gud, sa mamma, -vad har vi gjort för ont egentligen? Jag kände mig fortfarande het och upphetsad, och ansträngde mig till det yttersta att återskapa bilden av Bruce i huvudet. Jag blev inte tilltalad av föräldrarna på hela kvällen, så jag kunde ostört flyta runt i lyckan av att ha fått applåder och lite uppskattning.

Dagen då seglingen skulle gå av stapeln hade man redan flyttat över mig till mormor, som jag älskade. Hon bodde i 13 rum på Odenplan och vi satt varje dag i burspråket och räknade svarta taxibilar medan jag kammade hennes långa, stålgrå hår. Vi spelade fia och löste korsord och jag fick linda hennes ben morgon och kväll. När mormor, med lornjetten dinglande över brösten gich på klo, som var i andra änden av serveringsrummet, gick jag alldeles bakom och härmade de regelbundna smällarna från mormors skinkor under den långa, skotskrutiga kjolen.- Fy Peter fy, sa mormor och trampade på tills hon var framme. Jag satt hos Tilda i köket och väntade medan mormor ordnade och prasslade på dass. När det small, gnolade hon borgmästar Munte som om ingenting hade hörts. Farbror Sante och moster Maja hyrde sedan många år hos mormor och trots mormors välvilja var farbror Sante alltid syrlig och nästan oförskämd mot mormor. När alla satt i matsalen och åt vid det stora, runda bordet och farbror Sante hade sin arsenal av olika glas framför sig; silverinfattade, guldinfattade, kristall och så vidare, var stämningen alltid tryckt. Jag satt bredvid mormor och höll tyst men vi växlade ofta blickar. När mormor åt, sträckte hon ut tungan under gaffeln för att liksom hindra eventuell mat att trilla ner i knäet. Genast gjorde farbror Sante likadant med eftertryck, för att sedan lägga på ett gapflabb. Ofta reste sig mormor från bordet när det hände, och med mig i släptåg drog hon sig tillbaka till sina rum. Jag sov på schäslongen som luktade mynta och lavendel, och ibland fick jag ligga hos mormor en stund. Vi hade nog väldigt trevligt tillsammans, och jag förstår nu, att utan mormor hade mitt liv då varit fullkomligt kärlekslöst.

Mamma och pappa hade kommit hem från England och pappa stod utanför mormors dubbeldörr som hade gult, vattrat glas med jugendblommor i mitten. Genom glaset såg vi pappas hår som irriterat gungade fram och åter. Mormor viskade, - ack Peter, om jag ändå kunde göra något. Så tog hon upp sin broderade näsduk, torkade sig i ögonen och öppnade.

Jag sitter hemma i ateljén i mitt hörn och tittar på sävastrilderna som letar strån till boet, då pappas kroppshydda tornar upp sig mellan väggen och sockerlådorna och han säger, - kom ut. Pelle, nu lyssnar du. Vi, mamma och jag, har bestämt att du ska hälsa på Shapiros i Cornwall. Du åker på söndag, har du förstått? Tankarna virvlar runt, jag vet inte vad jag ska tro, jag svarar förstås inte. -HÖR DU? Har du blivit DÖV? -näe, säger jag då. -HAR DU FÖRSTÅTT?, ryter pappa och nävarna knyter sig. -Djävla otacksamma unge, hör jag mamma mumla. -Här har man slitit och släpat och vad är tacken? Jo!, eländiga märken efter havandeskapet som aldrig, aldrig går bort, man kan ju inte ha bikini utan att skämmas. Och man trodde han skulle bli så begåvad och intelligent när han föddes, så söt som han var, men han är ju IDIOT! Vafan ska jag göööra?-Håll nu käft, säger pappa. -Har du fattat vad vi har ordnat åt dig, förstår du vad jag säger? -Mm, svarar jag och väntar på att smällen ska komma, men ingenting händer och jag drar mig baklänges in i hörnet igen. Tankarna snurrar, virvlar, jag känner mig lätt, tyngdlös och i huvudet börjar redan tankarna forma sig till någon slags framtid, med NYA föräldrar! Jag som har letat efter nya överallt, på soffan vid kajen i Borgholm, på stranden i Torekov, på båten till Afrika, och alla var snälla och vänliga men undrade alltid om jag tappat bort mina föräldrar och om de behövde hjälpa mig att hitta dem igen. Ingen erbjöd sig att ta över fast jag log så sött.

Tiden på Messack Farm utanför Truro  förgick som i en dröm. Var det så här det kunde vara att vara barn i en familj utan hot, bara roligt varje dag, humor, lycka, sorglöshet, uppmuntran och förväntan.

Nedanför mitt fönster stupade klippan rätt ned i vattnet, och mitt i viken låg St Anna vid en vit, stor boj. Ibland låg vattenytan alldeles uppe under fönstret, kändes det som, och ibland långt ner så att den lilla sandstranden blottades. Utanför sundet öppnade sig södra engelska kanalen och på den inre udden växte stora yuccapalmer, som avtecknade sig mot himlen som på ett vykort från Tahiti. Inåt vägen, som kantades av stora rododendronhäckar, kunde man från altanen skymta stallarna. Jag gick dit varje dag, smög in och tittade på hästar och kor som stod i långa rader. Ofta lekte jag med rättarens son, Peter, bakom stallarna, och jag tror att den enda regeln jag måste följa var att inte umgås med rättarens son. Vi höll mest till runt ladugårdarna och jag var helt uppfylld av att ha en lekkamrat som verkade gilla mig. Vi smög en morgon utmed lagårdsgången och petade på kosvansarna när vi plötsligt hörde ett brak och svordomar. Längre fram satt en av de äldre drängarna på golvet bakom en ko med pallen vält och byxorna nere över anklarna. Vi sprang tillbaka ut i grönskan och skrattade så vi kiknade. På kvällarna satt jag på Bruces säng, medan han filade naglarna, och ritade porträtt. –Haha, skrattade han, -the likeness is stunning.

Besöken hos morfar på Djurgården var lite som att komma tillbaks till England. Jag åkte 7an från Nybroplan en gång i veckan och klev av vid Hasselbacken, gick upp till krönet på backen och in till morfar. Tisdagslektionerna innebar att jag skulle vara behjälplig när morfar undervisade andra årskursen. När morfar sa skänkelvikning snett igenom, visade jag hur det gick till för att sedan göra halt i ett av hörnen och lämna plats för alla bortskämda ungar. När han förklarade hur man ställer sig upp i sadeln strax innan stockhoppet, knäppte han med fingrarna och jag fick visa. Efter lektionerna ville morfar att jag skulle ställa mig på hans vänstra sida och gräva i kavajfickan efter mynt. Jag kunde aldrig riktigt förstå hur han kunde vara min morfar; lång och ståtlig, brunögd och nonchalant.

Jagär 14 år, och som farmor säger, fysiskt underutvecklad, kanske psykiskt också, liten och smal, har just slutat kissa på mig, ett lite tillgjort sätt att tala ibland, men oftast moltyst. Hemskt strykrädd och med en enormt livlig fantasi, en självuppfattning som trots mindervärdeskomplex, på något vis ändå är lite självsäker; jag tycker jag vet en del och är bra på piano och språk. Jag bär på ett ständigt, knagande hat och en djupt rotad avsky mot mina föräldrar. Än så länge bor jag i ateljén, med risk för att närsomhelst råka ut för misshandel, som nuförtiden har blivit om möjligt ännu hårdare, med hjärnskakningar och utslagna tänder som följd. Hela dagarna är jag borta, mest inne i stan, eller på upptäcktsfärd runt Råstasjön eller i Hagaparken. Skolan, Enskilda Gymnasiet vid Jarlaplan besöker jag väl ibland, särskild när det är biologilektioner, som jag kan briljera i.  På kvällarna går jag upp för vindstrappan med bröstet bultande, drar upp ytterdörren och smyger genom tamburen in i ateljén. Jag vet precis var jag inte ska kliva för att ljudlöst ta mig bort till hörnet. Ateljélukten gör mig spyfärdig och jag håller andan. Väl nere på golvet i hörnet drar jag Marockofilten över mig och låter fantasin få fritt spelrum.

Jag har i kvällningen stått utanför Winterthur på Engelbrektsplan i flera timmar. Paletå som jag har snott på Myrorna och blanka skor. Färgade ögonbryn och filthatt. Det är svårt att se ut som arton, men jag gör mitt bästa. Flera farbröder har passerat, nickat och gått efter en stund. Säkert ser de att jag under rocken är en liten, spinkig 14-åring. Jag är faktiskt inte ute efter pengar, fast jag verkligen behöver en del, utan efter en stor, varm farbror att hålla i och krypa upp hos. När jag steg på femton i Vasalund på eftermiddagen var det fullt på bakre plattformen, så jag trängde mig upp till främre delen av vagnen, där det mot förarens skiljevägg fanns ett ledigt, uppfällbart säte. En halvtimme senare, när spårvagnen närmade sig Odenplan, började jag vingla bakåt mot utgången, och såg då till min fasa pappa gloende rätt på mig ifrån bakre plattformen. Jag stannade halvvägs, höll mig i en av galonstropparna som hängde från taket och låtsades titta ut. När vagnen stannade vid Odenplan såg jag hur han stirrade åt mitt håll några sekunder, för att sedan hoppa av och försvinna i folkmängden. För säkerhets skull åkte jag vidare till Norra Bantorget, där jag klev av, ängsligt tittande åt alla håll. 

 Nu har en farbror stannat en bit ifrån mig. Han tittar på klockan ovanför Winterthurs neonskylt och så på mig. Jag ler lite och rör mig en aning. Nu kommer han fram, tittar mig rakt in i ansiktet och säger med vänlig röst, som låter som göteborgska nästan, -hej lilla vännen, inte är väl du arton va? –Joo, svarar jag och ser honom stint i ögonen. –Då är du kanske hemskt liten, svarar han och jag nickar. –Jag bor på Hotell Eden här bredvid, ska vi gå?, säger han och tar mig i handen. Vi åker upp i en trång hiss och jag känner att detta är vad jag väntat på. Inne i hotellrummet hinner vi knappt klä av oss förrän allt är över. Vi lägger oss under täcket och han håller om mig mjukt och länge. Efter en stund säger han att han kommer från Dals Långed och är i Stockholm på en konditorskonferens. Han har åtta vuxna barn och är änkling. Vi växlar adresser och lovar att skriva. Jag känner att nu kan jag klara vad som helst. Hela världen ligger plötsligt öppen för mig när han följer mig till spårvagnen. Han gör något ofattbart mitt ute på Stureplan, han kysser mig mitt på munnen och folk låtsas titta på svampen. Jag kliver på spårvagnen och han står kvar på trottoaren med den svarta hatten i nacken och vinkar sävligt.

  Dagarna går och blir till veckor. Jag tänker fortfarande på Ernst från Dalsland, varje dag, men har inte skrivit, och heller inte fått något brev. Det är fredag eftermiddag och jag drar upp dörren till tamburen och kliver försiktigt in. Detta är en fredag, solen skiner och det är i mitten av april. Jag är född på en fredag, har levt i 14 år, är ständigt rädd, hatisk, kärlekstörstande och egentligen ingen tonåring än, liksom sen bara, eller inbromsad. När jag kommer in i ateljén förstår jag ögonblickligen att läget är kritiskt, rentav farligt. Mamma och pappa står framför mig som stenstoder. Han är kritvit i ansiktet och mamma blodröd. Hon håller ett kuvert i handen. Det är öppnat och brevet är på väg att glida ut. Hon sträcker fram armen, rakt ut och öppnar munnen för att skrika, tror jag. Det går några sekunder, så kommer rösten, vrålande, skräckslagen, - djävlar, djävlar, vad gör dom med dig? Håller dom på i stjärten? Vad är detta? Vad är detta? Gud, Gud! Efter sekunder långa som timmar vaknar pappa ur blekheten, blir violett, spänner armmusklerna och rusar fram mot mig. Två eller tre steg, så slår han med en rak höger, sedan vänster, så höjer han näven och slår uppifrån, rätt ner på hjässan. Jag raglar ner på knä, blodet sprutar formligen från vänster öga och mun. Jag förstår att nu är det slut, åren jag fick hade kanske ljuspunkter ändå, nästa slag måste väl skicka mig över gränsen. Men i ett andetag känner jag att jag har någon som väntar, någon jag känner så hett för, någon med dalslandsdialekt. Jag vinglar upp, möter pappas svarta, små ögon, böjer mig fram med bultande huvud och rusar de fyra stegen mot hans mellangärde där mitt huvud sjunker in under hans revben. Jag rätar upp mig och hinner se förvåning i hans ansikte, nästan uppskattning, innan han handlöst raglar baklänges mot sängen och slår i huvudet mot tegelväggen med en otäck duns. –Vafan, bär du hand mot far din, ditt djävla svin, skriker han, medan mamma gnyr, - men Pelle, vad gör du mot pappa. Jag har fruktansvärd värk i huvudet och blodet gör att jag knappt kan se, men jag förstår att nu eller aldrig. Jag flyger ut över vinden och ner för trapporna. För varje gång mina fötter tar mark svider det och dånar i hela huvudet. Jag springer Råsundavägen fram mitt emellan spårvägsspåren, fort som ett rådjur. Folk tittar och ropar från trottoaren, men jag bara fortsätter, in mot stan.                                                                                                                                                                   

Senare, ungefär vid Haga grindar sjönk jag ihop vid ett trafikljus och fick svimma. Jag vaknade inte förrän jag låg i ett rum med ljusgröna väggar och tanter stående omkring mig. Jag lipade väl lite, för en av sköterskorna böjde sig fram och klappade mig på armen. -Det blir nog bra ska du se, sa hon. Så kom en doktor in, frågade om jag varit med om en trafikolycka och berättade vad man hade gjort medan jag var medvetslös. Kraniet mellan näsöppningen och munnen var spräckt och framtänderna hade kluvit överläppen. Ögat hade tryckts ut på vänster sida beroende på yttre våld. Området kring ögat hade sprickbildningar som säkert skulle läka. Man hade fått ögat på plats och sytt överläpp och näsa. Jag lät tungan leka med tråden som simmade innanför överläppen medan jag lyssnade på doktorn. En kraftig hjärnskakning hade jag ådragit mig, troligen genom fall. Man frågade vad jag hette och sa att man skulle ringa på mina föräldrar. Jag fattade inte riktigt vad det innebar förrän sköterskor och doktor hade gått ut ur rummet. Överallt slangar och sladdar, och nålar i handen. Jag satt nästan fast. Det gick runt i huvudet, mamma och pappa kommer! Måste ha slumrat till när jag plötsligt hör pappas röst strax utanför rummet, -tja, han har alltid varit oförsiktig, det var väl cykeln den här gången. Jag ligger som förstenad, iskall, blundande. En sköterska tar mig i armen och säger, -dina föräldrar är här lilla vän. Pappa och mamma kommer in, tittar neutralt på mig och mamma säger, -men kära barn, så du ser ut, lova nu att göra som doktorn säger.

Kväll och lysrör i korridoren. Stjärnor på himlen. Stora fönster. Kallt i rummet. Jag är klarvaken. Nu måste jag iväg, långt bort, med detsamma. Jag drar ur sladdar och slangar, nålen går långt in i handen, blodet sprutar nästan, jag tar kudden och trycker emot medan jag tittar efter var mina kläder kan vara. Där i ett smalt, högt skåp kanske. Jag reser mig, men en fruktansvärd, sprängande huvudvärk slungar mig tillbaka i sängen. Jag försöker igen, nu beredd på värken, och långsammare. Det går någorlunda, men när jag tar ett steg blir värken nästan outhärdlig. Jag biter ihop och tänker på föräldrarna, nu, ett steg till, och ett till. Framme vid skåpet öppnar jag dörren och drar ut kläderna. De ligger i en påse märkt tvätt. Både byxor och tröja är fulla med gammalt brunt blod, men det är torrt, så jag drar med mycken möda på mig byxorna. Tröjan blir svårare, eftersom den nuddar huvudet och bandaget. Jag behåller sjukhusskjortan på och hänger tröjan över axlarna. Ute i korridoren är allt stilla och jag hasar iväg på för stora tofflor man har lånat mig. Skorna kunde jag inte nå, de låg på översta hyllan i skåpet.

Kväll, några grader varmt i april 1956, jag är på väg ner i foajén med en stor hiss. Hela sjukhuset verkar öde och jag går in på en toalett vid entrén, lindar mig omkring dasset och somnar. Tidigt nästa morgon vaknar jag och kräks ett par gånger, innan jag låser upp dassdörren och tittar ut. Bara en stor, brun skinnjacka hänger på en krok utanför. Jag hasar fram och hänger på mig jackan, ser mig omkring och går ut genom de stora svängdörrarna.

När jag kommer fram till skolan faktiskt i rätt tid, ser de andra ungarna misstroget på mig. –Jamen, hur fan ser du ut, säger John-Erik, vad har hänt.- Äh, skit i det, svarar jag och sätter mig i bänken. Vi har Pettersson i latin, han som har sagt att Brunius är inte mycket att hänga i gran. Jag kan lugnt sova en stund. –Fan, vad du luktar, hör jag Fredrik klaga bakom mig innan jag flyter bort.   På rasten frågar jag Jonne om det är ok att jag kan sova hos honom ett par nätter. –Det går, säger han. -Har du kläder och så? –Näe, svarar jag, och han säger att det ordnar sig. Efter någon vecka hos John-Erik träffar jag Lasse Sundbom, en annorlunda kille som spelar kornett och bor ett stenkast från Beckomberga. Lasse och Jonne har känt varann länge och spelar lite ihop. Jag flyttar över till Lasse och får bo i gillestugan. Hans pappa är sjökapten och mamman Bertha är antagligen lite lattjo. Hon är med i maranata och när hon dammsuger talar hon liksom i tungor. Två stora bröder finns också i huset, en blond med humor och en mörk, lite dyster. I detta hus, med en sjökapten som mer och mer tar mig till sig som en extra son, och med individualism, musik och originalitet, blir jag kvar till mitt sjuttonde år.

Någon gång under vistelsen hos Sundboms fick jag återuppliva lite av min barndom då det en kväll bultade på dörren. Ragnar, Lasses pappa, var hemma och tittade ut genom sitt sovrumsfönster. Han sa att därnere står en skäggig fan med knollrigt hår.  Jag  blev stel av skräck och viskade till Ragnar, -jag tror det är pappa. –Lilla gubben, gå ner i källaren så tar jag hand om det här, sa han. Jag smög ner och satt på sängen och skakade medan jag hörde Ragnar på norrlänska lugnt säga att här fanns då ingenting att hämta, så avvik du ögonaböj. Pappas röst  dånande något om att djävlar om han träffade på Ragnar någon annanstans. Någon minut senare kom Ragnar ner i gillestugan,  satte sig på min säng och sa, - min lilla konstnär, nu är faran över.

Jag har träffat Eugen, som bor på Kapellgränd, och efter studenten ska jag flytta dit. Under ett par dagar sker allting, verkar det som. Studentexamen utan toppbetyg lär inte leda till mycket, så jag har tänkt söka till elevskolan på Dramaten och om inte det går kanske man kunde försöka med Konstfack. Eugen har redan föreslagit att jag ska börja på Sundsvallsbanken. Det enda jag själv tycker jag är bra på är att stjäla, allt som för ögonblicket visar sig som ett tillfälle. Jag har redan säkert stulit för en förmögenhet och njuter av det varenda gång.  Betalda grejer får mig nästan att må illa, då varan oftast aldrig uppväger priset. Jag har väldigt lite empati för allt och alla utom för äldre farbröder, som jag attraheras av vansinnigt. Nu ska jag bo på Kapellgränd och ligga i samma säng som Eugen. De få gånger jag har stannat kvar över natten har faktiskt gått bra, han gillar att ha mig bakom ryggen och jag sover lugnt längst in mot väggen. Eugen kommer från en stenrik familj i Multrå och skäller och skriker ofta i telefonen när han har samtal med släkten. Han har inget körkort och tycker det blir bra när jag tar mitt, så att vi kan göra utflykter. Han köper en gammal Jaguar åt mig till studenten, racinggreen med röd skinnklädsel och tolv cylindrar. Jag tycker faktiskt att jag börjar bli tonåring.

Jag har åkt fast på NK. Jag sitter i ett slutet rum och väntar på polisen. Beviset, kavajen hänger över stolsryggen med prislappen kvar. Polisen kommer och jag får gå ut bakvägen med en snut på varje sida. På polisstationen ringer jag ett samtal, till Eugen, som hämtar mig inom en timme. Jag är inte arton än, men registrerad från och med nu. På väg hem i taxin säger Eugen att –äsch, det var orättvisst alltihop, och kavajen var ju inge snygg...glencheck, usch. När vi kommer hem till Kapellgränd börjar jag av någon anledning gråta, kryper upp i Eugens knä och hulkar ohejdat. Han verkar lite oförstående men stryker mig ändå långsamt över håret. –Såja, säger han, nu är väl allt bra va? Jag har en tung, svart ängslan, en blytung ensamhet och sorg långt, långt ner i bröstet, och ibland, av nästan vilken anledning som helst, bubblar den upp och får mig att helst släppa taget och vilja dö.  Det känns som om jag aldrig riktigt kan vakna från barndomens långa mardröm. Den har gjort mig till krympling, tror jag. Allt jag ville göra; dansa, leka, spela teater, springa fort, rida, sjunga, allt smulades sönder och fick mig att skämmas från det att jag kunde stå, och fortfarande är jag nästan säker på att det enda jag kan är att fuska och stjäla, le fånigt och lipa för ingenting.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

Sommarjobb på Rumänska Turistinformationsbyrån vid Norra Bantorget. Firmabil med CD-skyltar och parkeringstillstånd över hela stan och bensinkort, det är helt obegripligt alltsammans och jag kommer inte ens ihåg hur jag fick det. Undrar vad jag hade tyckt om det jobbet om jag vetat hur man behandlade folk, homosexuella, i Rumänien. Men men, jag vet ingenting mer än att pengar är en nödvändighet och att de försvinner märkvärdigt fort. Jag sitter bakom en disk och tittar ut över Bantorget, och ibland dyker en rumänsk zigenare upp och frågar efter chefen, men några turister har jag inte sett skymten av, så jobbet blir riktigt urtråkigt i längden. Tills en dag då jag får i uppdrag att flyga till Poiana Brasov med en plåtportfölj. Jag blir fundersam, hur kan jag få Eugen att godta en sådan resa bara sådär. Han blir förstås ilsken och säger, -men Peter, tänk lite, det verkar ju vara nåt politiskt med hela saken, åk inte! –Jamen, det är bara ett par dar, jag är ju hemma igen på lördag, säger jag och pussar Eugen på munnen.

Flygplatsen i Poiana Brasov är bara en gräsremsa och bergen tornar upp sig överallt. Svettiga farbröder med mustasch tar emot och jag överlämnar portföljen. De pratar lite italienska med mig och kör mig till ett härbärge i en närbelägen by. Den ligger på en bergssluttning och på avstånd hör jag getter och får bräka i solgasset. Ingen människa att prata med i huset och på gatan leker trasiga ungar med en hundvalp, så jag flanerar mot byns centrum, där jag hittar en slags diversehandel. Jag köper yoghurt och bröd och sätter mig i skuggan på torget. En svart bil stannar efter en stund, och tre tjocka herrar kliver ur och går fram mot mig. –Ma, dove sei? Frågar den ene och ser butter ut, -du skulle ju vänta på rummet. Här är portföljen, gå hem nu och vi hämtar dig i morgon och kör dig till flygplatsen igen, förstår? –Da, da, säger jag och dricker upp yoghurten. De skrattar, rinner in i bilen och kör därifrån med en rivstart.

Hemma igen och tillbaka på byrån lämnar jag portföljen till chefen som ser nöjd ut och klappar mig på ryggen. I morgon har en månad gått och Eugen säger att, -nu får det fan vara nog med det där sommarjobbet, det är ju farligt, du kan bli inblandad i nåt. Nästa morgon kommer chefen in genom glasdörren i full fart, rotar bland papper och säger, åk upp på Skeppargatan och hämta din första lön Pjotr, du har skött dig bra och vi är nöjda. Jag far dit, parkerar på diplomatplatsen och tar upp lappen med portkoden. Därinne möter en mörkhyad vakt som för mig till en hiss och säger, -tredje våning. Jag åker upp och kommer direkt in i ett stort, kalt rum med en upphöjning närmast fönstren. På den står en pulpet och en stol, inget annat. Jag väntar och väntar, säkert en halvtimme, innan en städerska kommer in rummet. Hon svabbar golvet närmare och närmare i det hon skjuter skurhinken framför sig. När hon är en halvmeter från mig drar hon upp ett kuvert och ger det till mig medan hon ser ner i golvet. Sedan tar hon hinken och försvinner ut genom en liten dörr i boisseringen. Jag tittar på kuvertet och ser att där står med skrivmaskinsstil; dr. Anastasio Friedrich. Jag blir villrådig några sekunder men tar så mod till mig och går tillbaka till hissen, åker ner till bottenvåningen, nickar åt vakten och trycker upp porten. I bilen river jag upp kuvertet och däri ligger den stösta sedelbunt jag har sett, säkert 20000 kronor. Jag stoppar pengarna i fickan, skrynklar ihop kuvertet, går ur, låser bilen och lägger nycklarna i brevinkastet bredvid porten, och springer på lätta steg nedför Skeppargatan mot Strandvägen. Jag gör som Eugen har sagt och går inte tillbaka till Rumänska Turistinformationsbyrån igen.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Eugen fick sin vilja igenom och jag har börjat på Sundsvallsbanken. Det är egentligen inte klokt att jag sitter här på bokföringsavdelningen och räknar räntor samtidigt som jag läser till bankman. Det är väl ändå ett stort skämt, hoppas jag. Under tiden har jag sökt till elevskolan på Dramaten och också hunnit med att pröva; balkongscenen av Cyrano de Bergerac, lite sång och några konstiga övningar. Jurymedlemmar som ler deltagande. För säkerhets skull har jag lämnat lite arbetsprover till Konstfack. Sommaren går och Eugen och jag gör utflykter till Tullgarn, Tyresö, Drottningholm och Helsingborg. Han njuter faktiskt av bilturerna och pratar ofta om sina Europaresor på 20-talet. Vi bestämmer att vi ska fara till Nice nästa sommar. Jag använder en del av min nya banklön till att köpa en långhårig, röd tax till Eugen. Den får heta Fabian och är mycket omtyckt av både mig och Eugen. Efter några månader får jag svar från elevskolan. Noga med att inte visa Eugen sätter jag mig på dass och öppnar kuvertet. Tyvärr och så vidare står det opersonligt, med hänvisning till privata teaterutbildningar, och brevet är undertecknat av ........ Palle Brunius. Typiskt min djävla släkt, känslokall och utan inlevelse. Någon vecka senare får jag brev från Konstfack där jag kan läsa; tyvärr och så vidare. Jag fortsätter alltså på Fredsgatan helt tillplattad och funderar på om man ändå inte skulle råna banken och sticka till Papua. Konstigt nog är bankdirektören nöjd med mig och berättar en dag att jag har klarat bankexamen och nu är bankman. Han frågar var jag helst skulle vilja sitta och jag säger, -kanske utlandsavdelningen, eller? -Visst, säger han, -det passar väl bra. Jag vet att det kommer att ta slut, det känns som en roll jag spelar, men än går det och Eugen är nöjd. Vi nyblivna bankmän ska åka till Sundsvall och bli firade och träffa VDn. Ja, det är så främmande med hela spektaklet att jag undrar om jag klarar det, men det går faktiskt bra och efter axelklappningar, tal och champagne sover vi på Knaust.

Vintern går och vi pratar ofta om resan till Nice, Eugen och jag. Han bjuder sina gamla gubbkompisar på middag ibland, och jag får hjälpa till att servera. -Inte knyppla med duken Percy, säger Eugen och skrattar, - det är ju damast. Ragnar Mörk följer efter mig ut i köket, stor och skånsk, och undrar om jag vill bli avsugen, men jag ler så mycket jag kan och säger att jag måste ju ta in mera dryck. När våren kommer har jag gjort nya arbetsprover som jag lämnar in till Konstfack. Man har bytt rektor, den nye heter Stavenow och verkar trevlig, så kanske det ska gå den här gången. Snart är banksemestern här och resan till Nice närmar sig.

Vi har kört flera dagar i regn, det verkar aldrig sluta och vindrutetorkarna har sprätt iväg två gånger. men nu när vi är på väg ut ur Valloniet och in i Frankrike ser jag gluggar i molntäcket. Först Reims och sedan Paris. Eugen är euforisk trots vädret, kontinenten är här, som han älskar. Men jag tänker att 20-talet är borta för länge sedan och nya, annorlunda generationer har tagit över. Det är sextiotal och lite berusad av hippieliv och flower power tror man dumt nog att folk också ser blidare på homosexualitet, vilket snart visar sig vara alldeles fel. Homofobin är starkare nu än någonsin och fler homosexuella blir ihjälslagna nu än i tidigare decennier. Hur som helst, vi är snart i Paris och Eugen strålar. Regndropparna på den gamla jaggans motorhuv glänser gröna som smaragder och popplarna utmed vägen vajar majestätiskt.

Paris förstäder gör Eugen lite fundersam, -var är vi, säger han, - vad är detta för byggnader? -Äsch, dom har byggt lite förorter säger jag, och hoppas att vi snart ser Eiffeltornet. Ett par timmar senare är vi inne. Jag snurrar ett tag på Place Clichy och fortsätter sedan neråt stan. Till slut hittar jag hotellet och vi kliver ur med stela ben. Det ligger på Quai d´Orsay och vi har en skön utsikt över Seine. Eugen kissar länge och blaskar sig sedan i ansiktet, så lägger han sig på sängen och vilar. Jag passar på att fara upp till rue Custine vid Montmartre, för att hälsa på min faster. Eller hälsa på är väl för mycket sagt, jag tänker dra en vals om att jag är strandsatt och klämma henne på lite pengar.

Jag knogar upp för de ovänliga trapporna och ringer på. Strax öppnas dörren och där står min kusin Astrid och samlar tankarna. Så får hon ett uttryck som om hon svalt en citron och säger, - oh, cést toi.

Tvåhundra francs rikare kör jag tillbaka mot hotellet och tänker att det där var nog sista gången jag kunde utnyttja den penningautomaten.

Vi flanerar utmed Seine och jag drar med Eugen in i en zooaffär. Fullt med aror och tukaner, och en räv! Den verkar väldigt stressad i sin bur och jag sätter mig på golvet och kliar den genom gallret. Un renard, bonmarché pour toi, säger killen bakom disken, men Eugen skakar på huvudet och tycker att vi ska gå. Vi stannar på ett kafé och dricker choklad. Han berättar om Sarah Bernard och Père Lachaisekyrkogården, och vi bestämmer att vi ska gå i Tuillerierna nästa dag.

Fjärde dagen är vi på väg igen, nu mot Côte d´Azur och Nice och jag känner att jag blir glad när Eugen är lycklig, en konstig, ren glädje. I Nizza, som han säger, hyr vi en halv lägenhet och installerar oss för tre veckor. Vi ligger på betongklossarna bakom piren på dagarna och går på restaurant på kvällarna. Vi besöker loppmarknaderna ofta och Eugen köper hemska glas. Han bryr sig inte om att jag pratar franska, något som tidigare oroade mig, det att han skulle känna sig utanför. Han tycker bara det är bra och låter mig översätta så jag blir yr i huvudet. Vi gör utflykter till Cannes och han visar mig ivrigt alla ställen han besökte fyrtio år tidigare. Jag tänker att faktiskt kan jag fördra nästan vilken gubbe som helst, bara attraktionen finns där. 

En dag läser jag på löpsedlarna att Beatles ska komma till Nice och jag köper biljett så fort jag kan. Eugen sitter hellre i Albertparken och ser på folk. Det är helt ofattbart så här efteråt, att jag står så nära scenen att svettdroppar från John Lennon stänker på mig när han sjunger, men då tycker jag att det är lite äckligt, och drar mig en bit bakåt.

Eugen är inte i lägenheten när jag kommer tillbaka, så jag går ner till Albertparken och letar bland sofforna. Han finns ingenstans, men när jag precis ska vända hem igen kommer han ut ur pissoaren under akacian, spottande och fräsande, utan att se mig. Jag blir lite konfunderad först, sedan arg och svartsjuk, och tänker att jaha dåså, kan han så kan jag. Jag nämnde aldrig vad jag sett, men mina känslor förändrades kanske lite.

Augusti, och tillbaka på banken. Jag har börjat övertrassera mitt lönekonto och blir ofta tillsagd. När jag till slut blir inkallad hos kamrer Grelsson och fråntagen checkblocket på en månad, säger jag, -behåll skiten, och drar igen hans glasdörr så rutan lossnar och splittras över besöksfåtöljen. Jag är helt plötsligt fri från banken men har något i bakfickan. Jag har kommit in på deken på Konstfack och känner mig riktigt begåvad. Lite oroad är jag över vad jag ska säga till Eugen, och det måste ju avslöjas redan i kväll, eftersom jag inte går till jobbet i morgon bitti. -Djävlar också, här har man ordnat arbete åt dej, och alla var ju så nöjda. Det gick ju bra hela tiden. Fick du sparken? Jag berättar att jag kommit in på Konstfack, men Eugen blir inte imponerad. - Hur fan ska det gå va? Där tjänar du väl inga pengar? Måla tavlor kunde du väl gjort ändå!

Faktiskt har jag varit lite osäker på om Eugen hade tänkt försörja mig eller inte. Inte, har väl legat nära till hands att misstänka, så vad göra.

Det är måndag morgon och jag har infunnit mig hos personalchefen på Södersjukhuset. Efter en lång intervju får jag börja i september som sjukvårdsbiträde, kvällar och helger. Jag inser när jag går Götgatan fram att inte för allt i världen kommer detta att fungera. Eugen gillar inte när jag är borta på kvällen och helgerna!, då vi gör utflykter. De få gånger jag medverkade i showen på City Club blev han ju rasande och skrek att inte fan tänkte han sitta uppe och vänta som en djävla farsa, medan jag apade mig på en nattklubb. Nåja, det måste lösa sig, bara inte jag tappar humöret själv. Eugen gav sig aldrig och blev bara argare om jag också började skrika och gorma.

I sängen innan vi somnar petar jag på hans underarm och han vänder sig långsamt om mot mig. -Va? -Jo, säger jag, jag har fått jobb på sjukhus, bara kvällarna och nån helg.Visst är väl det bra? Han är tyst länge, så säger han, -sjukhus? -Ja, Södersjukhuset, svarar jag. Efter en stund säger han, -du kan ju bli doktor på kuppen. Jag skrattar och förstår att allt har gått bra.

Mamma och pappa är skilda. Han har hunnit ner i mammas bankfack och tömt det på allt; aktier, obligationer och smycken från mormor, innan bankpersonalen blev informerad om skilsmässan. Mamma ligger i våningen på Odenplan med sömntabletter i magen. Jag känner att alltihop faktiskt inte rör mig, jag kan inte ens låtsas engagera mig. För min del får de gärna trilla i Brunnsviken bägge två. Anledningen till skilsmässan är nog ändå jag, tänker jag triumferande. För några månader sedan kom jag körande genom Abrahamsberg efter en repetition med bandet. På motsatta sidan av gatan såg jag pappas Cortina. Jag stannade, backade en bit så att jag stod mitt för hans bil, och där på passagerarsätet satt ett fruntimmer med basker. Han tittade åt mitt håll en sekund och tryckte sedan ner henne på bilgolvet. Jag flinade lyckligt och gasade iväg. Dagen efter åkte jag ner till Gustav Adolfs torg och hann precis haffa mamma vid guidekuren innan hon steg in i turistbussen för eftermiddagsturen.

-Hej, sa jag, har du nån minut? -nja, sa mamma, vad är det? -Vill du höra nåt skitkul? -Vadå? -Jag såg pappa igår med en kvinna i bilen i Abrahamsberg, och dom hånglade. -Vad menar du? Står du och ljuger?, sa mamma och spände ögonen i mig. -Fråga honom själv, sa jag och gick tillbaka till jaggan och körde därifrån.

Jag håller på att växa upp, långsamt och ojämt, och jag är fortfarande på många sätt kvar i barndomen, rädd, osäker och hatisk. Det kommer antagligen aldrig att försvinna, det outvecklade, skrämda och kärlekstörstande.  Jag kommer långt fram i livet att förstå, att mitt liv egentligen från första början var förstört, bortkastat, värdelöst, att jag bara tagit plats och aldrig egentligen använt det till något.

Pappa har hunnit gifta om sig och bor nu i en tung träkåk på Lidingö. Han har tillochmed skaffat sig en dotter. Mamma bor i Spanien med Allendes forne livvakt och jag gör vad jag kan för att bistå Eugen som håller på att bli blind. Vi bor på Högbergsgatan och gör fortfarande bilturer när vädret är vackert. Men han har blivit retlig och svår att leva med så jag har börjat snegla på andra farbröder, utan något resultat.

Jag har blivit lite nyfiken på pappas nya kåk, så i juli, när de är ute med båten, jag har kollat i Kyrkviken och sett att bojen är tom, far jag över Lidingöbron och in bland villorna. Där, i sluttningen mot Islingeviken hänger huset krampaktig i slänten ovanför lidingöbanan. Ganska stort, och mörka fönster under det gamla tegeltaket. Det har en rätt trivsam karaktär ändå, vilket jag inte riktigt förstår. Jag ser att ett litet fönster på gaveln står på glänt och bestämmer mig för att återvända i skymningen.

Hemma sitter Eugen på balkongen och stirrar ut mot Katarina kyrka, drömmande med grå ögon. Jag puffar på honom och vi går in och äter. Senare när han sover framför tv:n åker jag tillbaka. Mörkret faller långsamt och himlen är fortfarande nästan ljus, när jag parkerar en bit från huset och ointresserat strosar gatan fram mellan tysta villor. Folk verkar vara på landet och inga ljus är tända i grannhusen, så jag kliver över staketet och glider ner för slänten. Inne på tomten är ljuset från himlen nästan borta under tallarna och jag får leta efter det öppna gavelfönstret. Det sitter högre än jag trodde och med hjälp av en trätunna hivar jag mig upp. Det är tydligen ett skafferifönster, väldigt trångt och svårt att ta sig igenom. Jag kan inte vända mig i öppningen utan måste åla rakt in och ner på en hylla med armar och huvud före. Jag slår omkull en glasburk som går sönder och luktar gammal ättika och fortsätter ner på golvet. Skafferidörren är lätt att få upp och jag är inne i köket. Ett stort lantkök och en tom fågelbur på diskbänken. Hårt brödpaket på spisen och ett ovalt, gammalt köksbord mitt på golvet.Jag glider ut i hallen och vidare in i ett stort rum, nästan som en sal. Där står en gammal flygel, några hängiga fåtöljer och........mormors stora ekskåp från ateljén. På övervåningen är inredningen också sparsam och kall. Några tunga möbler, nerlegade, stora sängar och ett enormt arbetsbord, som jag efter en stund känner igen. Överallt dukar, uppspända och hoprullade. Fårömotiv, skärgårdsmotiv och några porträtt. Jag samlar ihop så många jag kan, oljemålningarna är tunga med all tjock färg, och jag får verkligen slita för att få med mig allihop. Nere i hallen kollar jag låset, det går att öppna som vanligt och sedan slå igen, så jag går tyst ut på verandan och kollar läget. Det är riktigt dunkelt nu och jag känner mig säker. Med alla dukar knogar jag upp för trätrappan till gatan och bort till bilen. Ner med alltihopa i bakluckan och iväg. När jag kör över järnvägsspåret mörknar det i bakfönstret och jag stannar för att se vad som har hänt. Bakluckan har åkt upp på grund av alla tavlor som knappt får rum. Jag pressar och trycker in flera stycken och försöker stänga då en bil kör över spåren och stannar intill mig. Det är polisen. De vevar ner rutan och frågar, -håller du på vid pressbyrån? -Va?, säger jag, -pressbyrån? -Ja, det har varit åverkan och inbrott där flera gånger i sommar. -Nä, jag bara stänger bakluckan, säger jag och fumlar med låset. -Jaha, du, men flytta dig från spårområdet va.

Dagen därpå far jag runt i vasastan och pratar med alla konstnasare. -Hej, säger jag, -här har jag några tavlor som min pappa har skickat med, är du intresserad? Första dan säljer jag kanske sju eller åtta dukar för 500 styck. Sedan fortsätter jag i Gamla Stan och på Söder, och när dukarna är slut har jag nog fått ihop omkring 10000 vilket är en enorm summa för mig på sextiotalet. Jag känner mig oerhört tillfreds med tillvaron och bjuder Eugen på Rosendalsterassen. Han lever opp lite och dricker vitt vin . Det doftar från rosor och jasmin och stockholmssommaren visar sig från sin bästa sida. Vi hör svaga toner från Solliden och svalkan kryper långsamt in under ekarna medan hägerkolonien kommenterar musiken från Skansen.

Bakdog kapitel 7

Under en av showkvällarna på City Club händer det, som kom att betyda allt för mig många år framåt.

I främsta stolsraden sitter, bland alla trettioåringar, en farbror som är som klippt ur mina drömmar. Han är flintis med stort vitt hårsvall ovanför öronen. Näsan är fyllig och djärvt böjd. Ögonbrynen tjocka och melerade. Ögonen nötbruna och munnen har en kraftig dubbelkrok på amorbågen. Han är stor och ganska fyllig med fint formade händer nedanför de vita manschetterna. Han tittar på oss i gruppen, ler och klappar i händerna, och ögonen strålar lite när operamusiken dånar i högtalarna. Jag glor på honom och kommer av mig. Regissören i kulisserna svär och hötter med näven åt mig, men jag bryr mig inte. I pausen pratar farbrorn med alla nästan. Han verkar känna väldigt många killar och är översvallande vänlig och pussar hit och dit. Jag förstår att han inte har sett skymten av mig och adrenalinet i bröstet släpper  taget lite.

Efter showen sitter han uppe på altanen och äter pytt i panna. Jag känner mig i totalt underläge när jag ändå kastar mig in i mitt livs chansning. -Hej, säger jag, -får jag sitta och prata lite? -Visst, säger han, -jag pratar gärna med alla. Jag är totalt tillplattad men försöker ändå. -Jaha, har du tittat på showen, säger han. -Nja, jag är med där, säger jag och nu har jag krympt ordentligt. -Visst, nu ser jag, säger han, du är den lilla prinsen, va? I det ögonblicket kommer en trettioåring fram som verkar känna farbrorn väl och säger, men Sten, vad har du hittat för söt kille, du kan väl ta med honom imorgon. -Haha, kan jag väl, säger Sten.  -Vill du komma med på middag hos Lars-Gunnar? -Ja, gärna, säger jag och andas ut.

Jag står längst ut på Roslagsgatan nära Wennergrens Center och väntar på att handsvetten ska torka. Så går jag över gatan, in genom porten och upp för trappan. Jag hör hur man skrattar och pratar därinne, och jag ringer på. Lars-Gunnar öppnar, välkomnar och jag glider in med ett fånigt leende på läpparna. Där sitter en tjock karl som tydligen har varit sekreterare åt Karl Gerhard och en uppmålad tant som har varit varieteartist. Hon heter Olsson, och säger, -nämen ska det bli barnkalas? Jag är röd i ansiktet när Sten kommer fram och säger hej. -Oj, fint piano, säger jag och Sten undrar, -spelar du? Jag sätter mig och drar en fantasi, Sten böjer sig över min axel och viskar, -ååhh, romantico.

Vi flanerar upp mot Valhallavägen och Sten berättar lite om sitt operaintresse och Rossinisällskapet. Han är stins på roslagsbanan och bor i en liten etta intill stationen. Vi är inne nu och de följande minuterna är proppade med attraktion och hetta. Jag ligger kvar eftersom det är söndag morgon nästan. Koltrasten flöjtar redan utanför fönstret och jag somnar med Stens armar omkring mig.

Eugen har gått upp och sitter i köket. Han stirrar rakt fram och jag förstår att det blir problem. -Jag var på partaj, säger jag och häller upp kaffe. -Jag skiter i var du var, säger han, du behöver inte alls komma hem. Jag svarar inte och känner att problemen kommer att bli ofantliga. Jag är förälskad och samtidigt fäst vid Eugen. Jag känner att jag inte kan dra mig ur min relation med honom, och att jag inte heller kan släppa Sten. De två måste bli bekanta, det är den enda lösningen.

Vi har firat julafton, Eugen, Sten och jag, och det har gått någorlunda. Jag bor hos Eugen och träffar Sten så ofta jag kan, det är stressigt men fungerar. Eugen ser väldigt dåligt och kan inte gå ut utan mig, han har också legat inne för bröstsmärtor och får medicin. Sten går på operan minst en gång i veckan och vill ha mig med. Jag träffar hans operabekanta, som är världsvana, rappa i munnen, eleganta och blaserade. Han känner Kjerstin Dellert och Birgit Nilsson och jag ligger längst ner i rangordningen som vanligt. Jag syns inte, hörs inte och passar bra i den nischen eftersom jag är van sedan barnsben.

Eugen har varit nere på gatan, skulle väl gå till affären, och har fått infarkt. När jag kommer hem berättar grannen att ambulansen hämtade honom en bit från porten. Jag kör i vansinnesfart mot Södersjukhuset, rusar in i entrén, får ordning på avdelningarna och åker upp. Där ligger han och ler mot mig. När jag kommer fram till sängen säger han, -har du sagt till om väskorna, att de bär upp dem på rummet? Har vi fått utsikt över Seine? -Vill du ha lite glass, frågar jag, och han nickar. Jag kommer med glassen och han äter lite för glupskt. Så lutar han sig tillbaka i sängen och somnar, och jag ligger bredvid med hjärtat bultande. Jag är rädd för vad som ska komma, död, ensamhet, vardagsbestyr, ekonomi, vuxenliv. Jag är inte redo, jag vill inte, jag vill också dö.

Begravningen är över och jag sitter ensam i lägenheten. Alla grejer, antikviteterna och tygerna, mattorna och silvret andas Eugen och artonhundratal. Han föddes artonhundranittionio, det är inte klokt egentligen, detta med tiden som aldrig kommer igen, dagarna och nätterna som försvinner, händelserna som glöms bort, omvärlden som förändras.

Efter en del övertalning, flyttar Sten in och vänjer sig långsamt med att åka tunnelbana till jobbet. Han trivs med alla prylar och vill inte ändra på någonting. Jag tror att han känner det som att bo på en operascen, med barockbord och tunga draperier.

En eftermiddag när Sten är på jobbet och jag är hemma från Konstfack ringer det på porttelefonen. Eftersom jag alltid har dåligt samvete för något, så kikar jag först ner från balkongen för att se vem det är. En lång Mercedes parkerad utanför porten, några uppklädda människor kliver just ur och ett par är redan framme vid porttelefonen. Jag hör uppifrån balkongen hur de pratar norrländska. De pekar upp mot mig och jag drar mig kvickt tillbaka, Vad ska jag göra, vilka är det, jag blir kallsvettig och känner instinktivt att jag måste gömma så mycket jag kan på så kort tid som möjligt. Tenn, silver, amplar, tavlor och små statyer åker i rasande fart in under sängarna och de äldsta böckerna skyfflar jag in i kylskåpet. Jag tänker inte svara i porttelefonen, och hoppas att de försvinner, men så hör jag utanför dörren hur de högt och tydligt pratar med grannkärringen. -Jodå, nog är han hemma, jag såg hur han kom in för en timme sedan. Det bultar på dörren och jag öppnar. -Ja? -Hej, vill du vara snäll och släppa in oss, vi kommer från Sollefteå och är Eugens närmaste släktingar. -Jaha, kom in då. -Som du förstår har vi lite svårt att acceptera att en liten bög som du ska ärva det som egentligen borde tillfalla Eugens släkt. Därför har vi kommit överens om att om du låter oss plocka vad vi vill så drar vi inte ut på den här affären. Är det ok?

-Jaha, säger jag och känner mig som tolv igen. De har med sig påsar och öppnar lådor och skåp och rullar ihop några mattor. En kristallkrona hakar karlarna ner och fruntimren knycklar ihop lakan med spets och kör ner i påsarna. -Var är alla andra grejer?, frågar de. -Nog fan finns det mer va? -Näe, säger jag, -Eugen sålde av lite då och då. -Skitprat, säger han i storrutig kavaj och färgat hår, -nog fan finns det mer va. Jag tiger och han går fram till soffbordet, tar upp jadefatet och släpper det rakt ner på golvet så det går itu. -Din jävla lilla körare, säger han, du ska nog fan få höra av oss igen. Kom så åker vi.

Någon vecka senare ringde en tant från Näsåker och presenterade sig som Märta Sjödin. Hon frågade om det var Peter hon talade med.  -Ja, sa jag, och tänkte att nu börjas det igen. -Jag ringer för att be så hemskt mycket om ursäkt för hur mina släktingar har burit sig åt. Jag har hört om alltihopa, och tycker att det de gjorde var gräsligt. Jag hoppas att du kan förlåta och glömma fast jag förstår att du har blivit ledsen. -Äsch det gör inget, sa jag. -Jodå, sa Märta, och om du någon gång kommer till Näsåker ska du veta att du är välkommen.

Sten och jag sitter i Catalinaparken i las Palmas och dricker kaffe. Klockan är tio på kvällen och sparvarna håller konsert i mullbärsträden tack var belysningen i parken. Jag har på mig min löjliga, vita kostym och brunvita skor. Vi befinner oss i den tid då kårhusockupationer och Vietnamdemonstrationer är vardagsmat, så bögiga, utstickande kläder irriterar till och med på Gran Canaria. När vi gick genom parken och fram till uteserveringen så applåderade folk ironiskt och flinande. Sten fattade kanske inget, men jag kände mig sprickfärdig av ilska. Nu sitter vi här med vita, tjocka cafeconlechekoppar och strega, efter gambas al ajillo och melon. Folk runt om har slutat reagera på min vita utstyrsel och haschishröken ligger tung över borden. Turister och öbor blandas i en glad röra och jag är väl fortfarande lite arg och sårad och funderar nästan på att springa hem och byta, då jag ser ett ansikte jag svagt känner igen. Från sidan stämmer allt, och händerna kommer jag väl ihåg; den tjocka vigselringen och den blå stenen på samma finger. Det måste vara säkert tio-femton år sedan, men jag känner att det ändå är värt en chansning. Jag säger till Sten att jag måste bara kolla om det är en bekant vid bordet intill. Han ser ogillande ut och säger, -jaha. Jag går fram, böjer mig ner och frågar, -inte är det väl Ernst, va? –Joho du, och jag känner nog igen dig också....vad var det du hette, vännen? –Peter....i Stockholm. –Ååååååh det är inte klokt, och du är här! Kan du inte flytta till det här bordet? -Jag ska fråga Sten, säger jag och går tillbaks. –Ska vi sitta en stund där borta, tycker du? Jag känner honom lite sen gammalt. –Ska det vara nödvändigt?, frågar Sten uttråkat och reser sig mödosamt. Vi sitter och går igenom allt som hände och Ernst berättar att pappa polisanmälde honom, men att han med hjälp av en dyr advokat klarade sig från fängelse. Han hade efter det blivit hotad flera gånger då pappa hade sagt att han skulle döda avskum som han om han kom åt. Jag säger att jag är hemskt ledsen för allt, men att jag faktiskt på en minut blev förälskad, och att jag inte kunde glömma honom. Jag berättar hur jag stack hemifrån när föräldrarna hade öppnat brevet från Ernst. Så vi bägge fick utstå ruskiga svårigheter på grund av vårt kärleksmöte. Sten skruvar på sig och säger att han helst vill gå hem och lägga sig, efter en lång dag med promenader och sol. Jag pussar Ernst på kinden och vi tar farväl, med löfte om att hålla kontakten. Hemma säger inte Sten mycket, och när vi kryper ner lägger jag armen om honom. –Gubbtokig är vad du är, säger han. –Inte då, svarar jag, och han vänder sig mot mig och säger, -men gubbtycke har du i alla fall.

Bakdog kapitel 8

34 år har gått sedan 1942. Sten har valt ut en sommarstuga på en bergknalle med Torsbyfjärden alldeles nedanför, för pengarna som blev kvar efter arvsskatten, och han verkligen älskar det stället. Vi har ofta partyn där, men eftersom jag alltid har varit gubbtokig, så består mina kompisar bara av heteros med äkta hälfter eller tillfälliga ligg. Jag har alltid haft lite problem med att umgås i gaykretsar med jämnåriga och visst, heteros kan väl också vara krångliga, men att hitta gaya gubbgäng är inte det lättaste för mig 1972, så jag bjuder som vanligt Tommy, Bambi, Peter och alla de andra på partaj i stugan på Värmdö. Vi har faktiskt kul, man spyr i rabatterna och dansar vansinnigt till BeachBoys och Beatles. Abba är litet tveksamt att lägga på men vid tolvtiden märker ingen skillnad på Little Honda och Fernando. Blåa piller cirkulerar och man somnar i de mest konstiga ställningar.

Sten och jag brukar dra strömming nedanför berget, i mahognyroddbåten som följde med huset, och han steker dem sedan med persilja och vi sitter och äter i hammocken på berget och tittar ut över torsbyfjärden medan solen går ner. Jag älskar honom, men är lite osäker på om känslorna verkligen är besvarade. Det är dock ingenting jag vågar forska närmare i, utan nöjer mig med att han motsvarar allt jag drömt om.

Jag har börjat på annonsbyrå och vet egentligen inte ett dugg om vad jag sysslar med, men pengarna strömmar in och jag strör dem omkring mig, till Stens förtret. Vi går på Piperska Muren och dansar på fredagskvällarna och äter plankstek på Ulla Winblad dagen efter. Jag försöker se elegant ut i vit kostym men lyckas bara verka lite konstig. Sten däremot är vacker och sirlig i allt vad han gör och hans självsäkerhet går aldrig ur. Folk bugar och tror sig känna honom vart vi än går och han ler vänligt och pratar gärna och länge med alla som kommer fram.

Morfar har dött och mammas halvbror har ringt och sagt att jag måste flytta på hästen, nu är det slut på gratisfodret och stallplatsen. Han satte senare eld på stallet och bostaden på Hazeliusbacken för att få ut försäkringspengarna, har jag hört sägas, men man hör så mycket att hälften vore nog. 60-talet var nog skoj på många sätt, men de gamla farbröderna man älskade att titta på, i pissmojarna, på Sturebadet, i Vita Bergsparken och i Humlegården började dö ut, och in stövlade fräcka, blaserade 40-åringar med snabba bilar och ont om tid.

Vi fortsatte med operabesöken, och vid det här laget kunde jag librettona på de flesta, från die Frau ohne Schatten till Aida. Ofta satt vi uppe på hörplatserna och Sten var oåtkomlig under ariorna. På somrarna gick vi på Drottningholmsteatern och hörde Gustav Adolf och Ebba Brahe av Gustav III. Vi for till USA och gick på Metropolitan och till Kairo innan sällskapsresorna var påtänkta till Egypten. I Las Palmas blev vi sjuka i gulsot, som vi ådragit oss hemma, och låg på st Catalinasjukhuset i två månader. Sten var gul och svag och jag gick kutryggig fram och tillbaks uppe på sjukhustaket då vi var förbjudna att blanda oss med allmänheten på grund av smittrisken. Det var vid den tiden som Stens diabetes och höga blodtryck började bråka, och jag hade nog aldrig ha kunnat föreställa mig vad som komma skulle de följande åren.

Det började med att han en morgon blev gråblek och yr och försökte ta sig till badrummet hemma på Högbergsgatan. Jag rusade fram och försökte hålla honom, men han var så tung, att vi bägge dråsade ner på golvet där han kräktes mängder med klarrött blod. Ambulans, några dagar på sjukhus och hem igen. Brock på magmunnen, högt blodtryck och insulinbehandling med spruta. Sten ville inte sticka sig själv så hemvården tog jag hand om. Blodiga dagar, svimningar och skräck fyllde vår vardag. Jaha, tänkte jag, så här kommer mitt liv att se ut; man älskar och lyckan är fullständig, men ålderskillnaderna kommer att göra att alla dör de mitt framför näsan på mig, farbröderna jag valt att leva med.

1982 dör Sten på Södersjukhuset, efter att jag i en månad har skött honom i enkelrum på intensiven. Jag har bott i en städskrubb och levt på kaffe och cigaretter. När han dör svimmar jag och vaknar med näringsdropp och vätskedropp. Ur med nålarna och ut i vinterkylan. Jag vill dö på riktigt, och när jag har kommit hem bultar polis och amdulanspersonal på dörren. Jag öppnar inte, så den bryts upp, grannar fånler och glor i farstun och man hotar med att ta med mig till Långbro sjukhus. Jag anstränger mig till det yttersta att verka oberörd och säger att, -nejdå, jag mår jättebra. Efter en stund far de och jag drar igen den trasiga dörren och lägger mig på golvet med Stens rock över mig.

Dagen efter silar det svaga dagsljuset in mellan persiennerna och det värker i leder och rygg. Jag kravlar upp från golvet och känner att jag är ensam på riktigt. Måste hitta någon, så fort som möjligt. men vem, vem vill komma och sitta hos mig? Jag skulle då aldrig ställa upp. Jag går igenom min glesa bekantskapskrets och fastnar för Ingvar, han som jag träffade på berget för evigheter sedan, säkert i slutet på 60-talet. Han besökte oss i stugan några gånger och passade på att plocka svamp. Han gick vilse och Sten blev arg; -dra hit gamla gubbar som inte ens kan hitta hem, sa han. Jag träffade Ingvar senast för någon månad sedan, på Fältöversten, och han berättade att han skulle tillbringa vintern på Costa del Sol. Jag tar fram telefonkatalogen och slår upp resebyråer. Efter att ha ringt ungefär tio stycken och fått numren till deras hotell på solkusten, börjar jag ringa runt. Ingen har en äldre man vid namn Ingvar Johansson i sina liggare, utom på det sjunde hotellet. -Ja visst, han står faktiskt här i foajén just nu, ett ögonblick. -Hej, det är Peter. -?. -Peter, du vet.... - Ja, ja, ja visst. Hur mår du då? Så oväntat. –Jo, jag undrar, om jag hämtar dig vid Arlanda, kan inte du komma hem då? Snälla! Sten har dött, och jag grejar nog inte det här. -Hm, ett ögonblick du, säger Ingvar. Han kommer tillbaka efter några minuter och säger, -nu är det ju så, att min höftled har spökat igen och vädret här är inte det bästa, så visst, de säger att jag kan komma hem till lördag, med då måste du lova att hämta mig. -Ja, ja, o tack! ropar jag och känner att jag kommer att klara mig lite till.

 Ingvar Folke Valdemar Johansson

Ingvar kommer ut från svängdörrarna linkande med käpp. Han pekar på väskorna som står på tulldisken innanför och en tullare kommer med dem. Jag pussar Ingvar, tar väskorna och vi går mot utgången och bilen. På hemvägen säger han, - stackare där, det ska nog gå bra ska du se. Jag lipar lite och känner att hela livet hänger på en liten, halt farbror med stort självförtroende. Ingvar har alltid levat singel med mängder av bekanta och goda vänner. Han är präst och har jobbat på Teneriffa i många år där han också har massor av nära vänner. Jag tänker att jag, omogen, osjälvständig, tjuvaktig, obegåvad och obehärskad, hur i hela världen ska jag egentligen ha någon chans alls, chans att gå vidare, att bli något, att lära mig något, att vara ödmjuk, att faktiskt förändras lite till det bättre. Jag förstår att det blir helt omöjligt. Jag tänker på när jag var liten, hur jag trots ständigt hot och förödmjukelse, ständig rädsla, ändå hade små korn av medkänsla, säkerhet och upptäckarglädje inombords, men att de under några korta år smulades sönder och spolades bort. Jag kan aldrig hoppas att det skulle finnas några nya att så. Man får antagligen bara en handfull från början, och förstörs de, finns det ingenting mer att så, bara rutten mylla att skörda.

Att Ingvar skulle stanna hos mig verkade, här i bilen, med den grå himlen strykande över vindrutan, helt omöjligt, alldeles out of the question.

Han säger inte mycket på hemvägen, men vill hem till Lützengatan. Jag följer med upp och han säger, -du stannar förstås här ett tag, hämta vad du behöver, så kommer du tillbaka sen. –Jaha, säger jag och känner att han ställer upp för mig, tillfälligt, tills jag kommer över förlusten, en vecka, två veckor, sedan blir jag ensam igen. Typiskt en präst, ställa upp lite, bjussa lite på sig själv. Jag är säker på att det går åt skogen med mig, men vågar inte protestera, utan gör som han säger.

Veckorna går och jag vantrivs fruktansvärt med min sorg och längtan och ovisshet och Lützengatan. Några dagar efter Ingvars höftledsoperation säger jag. –Ingvar, jag har tänkt, om du inte åker på konvalescenshem utan låter mig ta hand om dig hemma på Högbergsgatan, vore inte det en idé? Jag har ju ändå sjuksköterskeexamen och allt. Han funderar och efter maten säger han, -jag ska säga till läkaren på ronden i morgon, vi försöker.

Vi kämpar och sliter i nästan tre veckor. Höften läks bra och så småningom klarar han att gå själv. Vi gör promenader runt Katarina kyrka och till utsikten vid Mikaels gata. Ingvar har blivit lite låghalt och fortsätter att använda käpp. Han har faktiskt installerat sig något på Högbergsgatan och jag frågar en kväll, -är det inte dumt och betala hyra för Lützengatan också? Jag menar, vi kunde ju lätt ta hit allt som är ditt och lämna tillbaka lägenheten till Stig-Arne. Han säger att han vill tänka på saken, och nästa förmiddag åker vi dit och börjar röja bland akvareller, dukar och buntar av predikotexter. Några taskiga möbler som han skänker till kyrkloppis och ett snyggt överkast som han behåller, och sedan är det klart att meddela brorsonen kirurgen att nu flyttar Ingvar. Vi åker upp till lärkstaden för att lämna nyckeln och kommer in i en stor jugendkåk med en hall som kunde vara från skokloster. På ena långväggen hänger en enorm oljemålning  med en hotfull stormhimmel. –Strindberg, säger Stig-Arne och jag nickar och tänker; kul infallsvinkel ändå. Han undrar varför han inte har blivit varskodd tidigare om lägenheten och påpekar att det ju egentligen är tre månaders uppsägning. Ingvar kommunicerar inte riktigt utan säger, -och hur mår tvillingarna? Brorsonen kommer av sig och säger, -Brunius, jaha ja, teater va? Det är väl liksom känt, va? Oj, tänker jag, bakgrundsproblem igen, och hoppas att vi strax ska gå. Det gör vi, och på vägen ut på trappan säger Stig-Arne, - Jaguar va, det har jag också haft. Dagen efter ringer han på numret vi lämnade och skäller ut Ingvar efter noter. –Så skitigt och så trasiga väggar har jag aldrig sett! Här har man ställt upp och vad får man igen? Ingvar blir lite blek och berättar att det faktiskt var han som bekostade Stig-Arnes utbildning eftersom föräldrarna var panka och Ingvars elegante bror söp. –Men vem beklagar sig, säger han, -otack är världens lön.

Vid brasan på kvällen säger Ingvar, -hördu Peter, det är lite av ett spökslott här, så om jag ska flytta in på riktigt så får vi nog ändra om en del. Jag svarar ja, och är bara euforisk över att inte behöva vara ensam och Ingvar kan man nog älska, han har ju böjd näsa och är en riktig farbror.

Dagen därpå kommer en kille från auktionsverket och går igenom allting, från golv till tak. Det mesta går på kvaliten och resten på stadsauktion och veckan därpå är lägenheten tom, så när som på sängarna. Det känns lite underligt att sälja så många minnen för att få tillfälle att göra nya, men jag är rotlös och har alltid så varit, så vi köper nytt på en möbelaffär och Ingvar ser ut att må riktigt bra. Stugan vid Torsbyfjärden behåller vi ett par år till, men jag känner att jag måste bereda mig på förändringar av vad slag de vara månde, om jag ska kunna behålla Ingvar.

 Sedan ett par år har jag börjat drömma samma sak ganska ofta. Dagdrömma, ja, kanske som en följd av de nattliga drömmarna, jag kan inte riktigt sära på dröm och verklighet i det fallet. Jag har slagit ihjäl någon, mördat någon, faktiskt. Det har praktiskt gått riktigt bra, allting har fungerat in i minsta detalj, men jag har inte riktigt räknat med drömmarna. De är påträngande och otäcka. Antingen är mordet begånget i ett tillfälligt rus av ilska, eller också är det planerat sedan länge, jag kan inte påminna mig vilket, men det troliga är att jag måste ha blivit fruktansvärt arg och uppretad. Gamla oförätter måste ha blommat upp i hast och förblindat mig totalt, eftersom jag är en person som hatar våld av kända anledningar, och alltid gör mitt yttersta för att undvika handgripligheter i alla former. Jag har med ett enda, kraftigt slag dödat någon, och under den svarta himlen börjat gräva en grav, så djup, att jag har kommit igenom jord- och lerlagret och också en halvmeter morän, innan jag har nått ner till den fuktiga sanden, tung och lös. Jag har noga täckt huvudet på offret för att slippa se, och knutit ett snöre runt den dödes hals så att frottéhandduken inte ska glida av. Det är en röd, nytvättad handduk och jag tänker ett ögonblick; den är väl inte märkt på något vis....men det är den nog inte. Säkert en vanlig Åhlénshandduk, lite sliten av tvätten. Jag drar och släpar liket mot den nygrävda graven, hela tiden spanande ut i mörkret. Jag hoppas  verkligen att ingen nattvandrare går förbi, och hjärtat bultar vansinnigt hårt. Hela tiden ängslig över att de första ljustecknen från den tidiga vårsolen ska dyka upp, sliter jag av alla krafter i liket, som på något konstigt vis verkar bli tyngre och tyngre. Bara några meter kvar och jag tycker att handduken rör sig lite, som om den döde andas. Det är ju inte möjligt, säger jag mig själv, men får för första gången under hela proceduren, rysningar längs ryggraden. Jag börjar bli mörkrädd, typiskt nu, när det är viktigt med koncentration. Den kyliga nattluften har proppat igen luftrören på mig och jag känner en slags andnöd arbeta sig upp från lungorna till svalget. Utmattad och halvkvävd sätter jag mig en bit ifrån liket och försöker få andan tillbaka. Det snurrar i huvudet och ryggen är isande våt av svett. Plötsligt går det upp för mig vad jag senaste timmen har förträngt, nämligen att jag ju måste hinna gräva igen graven innan ljuset kommer. Först ner med liket, sedan börja gräva igen. Jag känner mig helt slut, färdig att ge upp, när jag ser att handduken har glidit en bit upp över örat och blottar lite av kinden. Jag måste ha knutit snöret för löst och reser mig mödosamt för att rätta till täckningen, när jag hör ett svagt rosslande.

Kapitel 9

-Kära barn, vad gör du?, säger Ingvar när han kommer in i vardagsrummet och ser mig måla. Jag har varit emot penseldrag sedan man på Konstfack talade om hur viktiga de var, för tavlans personlighet, för styrkan och lättheten eller för livfullheten i duken. Jag målar med fördrivningsteknik och använder breda penslar, som inte lämnar några fotspår i duken. Jag anser att visst är innehållet viktigt, men inte hantverkaren bakom. Det har gjort en del förbannade och andra undrande. -Är det sprayat?, undrar några, eller, -ere nåt slags foto?, säger andra.

Ingvar tycker att det ser konstigt ut och menar att inte är det väl så viktigt med realistisk dimma, det är väl uttrycket som räknas. Jag blir lite sårad, och osäker som jag är, blir jag barnaårens mussla igen, moltyst i timmar.

Jag kommer körande Valhallavägen fram mot avstängningen och Karlaplan, när jag plötsligt i mittallén ser pappa ledigt börjar gå över gatan 20 meter framför mig. Jag hinner inte tänka utan känner hur orsaken till mitt lilla, bortkastade, trasiga och tillfuskade liv, sorglöst och självsäkert, med långa steg sneddar över Karlavägen rakt framför mig, ser hur han lägger manlig styrka i stegen när han överdrivet svänger på kroppen och låter huvudet vagga i takt med gången. Jag trycker på gasen och styr rakt mot honom med alla cylindrarna mullrande. Han vänder huvudet mot mig och upptäcker att det är något fel, något livsfarligt, och kastar sig i sista sekunden framåt mot trottoaren. Jag känner hur framhjulet går över något ojämt och i backspegeln ser jag hur en av hans skor gör en vid båge i luften och slår i en parkerad bil medan pappa rullar runt på gatan och håller sig i hälen. Jag dånar vidare mot rondellen och fortsätter Narvavägen ner mot Djurgårdsbron med huvudet hettande av stridslust och segerrus. 

Vi har bott några år på Högbergsgatan och jag känner att Ingvar behöver mig lite, att jag kanske är en aning efterlängtad när jag kommer hem. I högen av reklam ligger ett brev från Arsenalen. /Hej,/ står det. /Vi är de nya ägarna till Högbergsgatan 22, och vi ska säkert komma bra överens. Som du säkert vet så har de trevliga gamla systrarna som tidigare ägde huset avlidit och vi ser oss nu tvungna att retroaktivt höja hyrorna, som legat still alltför länge, och följa med den fördyrade marknaden. Så vi räknar med att din hyra kommer att stiga med cirka 30.000 per år. Tak, hiss och stigledningar måste antagligen ses över så detta är en preliminär beräkning./

Jag blir isande kall och sätter mig i köket. Syret håller på att ta slut och tankarna har stannat på "gå vidare". Ingvars pension är väl inte den bästa, och eftersom jag har fått sparken från annonsbyrån för länge sedan och nu lever på vad Eugens antikviteter inbringade, så kommer den nya hyran att innebära ekonomisk katastrof. Vi måste flytta, och det före nästa hyra. Jag berättar för Ingvar hur den nya situationen ser ut och han tar det hela väldigt lugnt, nästan oförstående. Vi måste sälja stugan på Värmdö, säger jag, och kanske jag skulle försöka sälja lägenheten svart. Vi måste skaffa något billigt, men här finns ju inget billigt, vad ska vi göra, Ingvar?

Jag har åkt ut till stugan för att ta hem det sista, sängkläder och lite porslin, då jag plötsligt kommer ihåg elen. Elelementen hade ju stått på hela vintern, så att det skulle vara varmt när vi kom ut vid fint väder. Jag tänker på hur sluträkningen måste se ut och hakar av den hemgjorda lådan över elmätaren. Det lilla hjulet därinne snurrar friskt och utanpå sitter några plomberingar. Jag värmer upp dem med tändaren, drar ut ståltråden och skruvar upp dosan. Jag lossar alla små kugghjulen i mitten för att kunna ställa om räkneverket då jag vinglar till på stolen och tappar allt på golvet; skruvar, kugghjul, brickor med siffror, allt rullar vilt omkring över hallgolvet. Jag ägnar hela eftermiddagen åt att försöka hitta alla delar och letar i minnet efter hur räkneverket stod innan jag skruvade isär det. Lite skärrad får jag ihop mätaren igen och hoppas att jag har fått in en trovärdig sifferkombination. Så hem och annonsera ut stugan, som säljs tre dagar senare. Jag ringer till en fastighetsbyrå i Simrishamn där en trött kille svarar och säger att det finns  några hus till salu i närheten, ett parhus i Brantevik, och en gammal kåk i Örnahusen. Ingvar fastnar för den sistnämnda och vi får bilder uppskickade. Huset ligger ett stenkast ovanför Bornholmsgattet med en tio, femton kåkar utspridda längs kusten och en steril bit ängsmark trycker ovanför huset. Inte en buske på tomten och grusvägen alldeles utanför den vitkalkade husväggen. Bilderna ger ett ödsligt och övergivet intryck, men Ingvar säger att det blir säkert bra alltihopa.

Jag har pratat med den läskige Leffe, mäklaren på Kapellgränd, som Gudskelov inte har med stugförsäljningen att göra, och säger, -tjena Leffe, din morsa söker ju något i stan va? –Jaaa, säger han, -vet du nåt? –Ja, min trea här bredvid kan jag ju sälja svart för 30, säger jag och lägger till, -om du ordnar skenkontrakt då. –Deal, Pelle, säger han och jag skakar en lös biff. –Femton nu och femton sen, säger han innan jag går och jag svarar, -ok.

Vi har börjat packa och att lämna Stockholm för gott känns väldigt konstigt, nästan overkligt. Min stora hemby som har bjudit på så mycket elände och förtvivlan, och så några enstaka ljusglimtar ibland. Nu ska jag vända alla välkända gator och hus, alla parker och spårvagnar, och alla de jag känner, ryggen. De jag känner ja, egentligen finns det väl ingen bland de kompisarna, som om de blev klämda på tån, skulle se sig som min kompis. Ändå säger Tommy när jag berättar att jag drar, -jamen vafan, man lämnar inte stan, Pelle, Det gör man bara inte.

Eugen ute på Skogskyrkogården och Sten uppe i Hargshamn, vilket avstånd det blir mellan oss nu, men sådant räknas väl inte om man är religiös, tid och avstånd finns finns visst inte då.

Bilen är full med grejer, och guldfiskarna, katten, hunden och papegojan trängs i baksätet. Himlen grånar morgonen vi ska fara, och vid Hornstull börjar det regna, först lätt och omärkligt, sedan går det över i störtregn och trafiken saktar ner. Först vid Nyköping syns lite blå himmel, och jag känner mig faktiskt osäker på vad jag håller på med. En klump stor som en tennisboll flyttar sig runt, runt i magen och jag skulle vilja lipa, om inte Ingvar såg så nöjd och förväntansfull ut. Jag biter ihop och vi dundrar vidare mot Småland och sydSverige, medan djuren oroligt flyttar sig och trängs där bak.

Vi har kommit fram till Örnahusen efter en övernattning i Karlskrona. Flyttbussen har redan varit här och möbler och kartonger verkar inslängda huller om buller. Pianot står på ända och kartongerna spärrar vägen i hallen, så vi går genom stallet. Vi försöker maka undan kartonger och möbler efter hand som vi målar väggarna, Ingvar målar snickerier och jag rollar, och efter två hemska dagar ser det någorlunda ut. Det är ett ganska litet hus, kanske 70 kvadrat och med ett sammanhängande stall, ungefär lika stort. Gammal gjutjärnspanna och gasolberedare för varmvatten. Övervåningen består bara av dragig vind och ett litet sommarrum. Man ser Bornholm från sovrumsfönstret och på andra sidan hagen ligger en gård med krokiga äppelträd runt om. Tredje dagens morgon kan jag inte hålla emot längre utan börjar gråta ohejdat. Jag dråsar ihop på yttertrappan och Ingvar kommer haltande. –Vad är det, vad är det, säger han oroligt, och hänger framåtlutad på käppen. –Kan vi åka hem, snälla?, hulkar jag. –Kom då, lilla vän, säger Ingvar, -så sätter vi oss i bilen. Tårarna nästan sprutar över ansiktet, och jag, 42 år gammal, med ett bagage av skräck, saknad, självömkan och ängslan, styr krampaktigt mot norr ,medan Ingvar lugnt tittar på utsikten.

I höjd med Kivik lägger Ingvar handen på min arm och säger, -du, tycker du inte vi kan stanna och köpa något att äta? Jag behöver kissa också. Vi köper varsin hamburgare, ser ut över Hanöbukten och Ingvar säger, -nu far vi hem igen va, vi bor ju i alla fall i Örnahusen nu. Var inte ledsen, allt ordnar sig, ska du se. Vi ska få så fint, och du kan ju ha häst igen.

Ett ögonblick tror jag att det är jag själv som rosslar, men när jag tittar på frottéhandduken så rör den sig tydligt. Först tar jag spaden för att klippa till men kallsvetten rinner ner i ögonen och gör att jag knappt kan se. Skräcken och ångesten gör mig fjäderlätt och liksom svävande. Ingen ilska finns kvar och ingen agressivitet finns att uppamma, så jag böjer mig illamående och vansinnigt rädd ner över kroppen och drar långsamt bort handduken. Jag måste gå runt huvudet för att i dunklet tydligt se om det finns något liv kvar. Hela tiden bergsäker på att det är min pappa, hoppar jag till och tappar andan när jag känner igen det vita hårsvallet och den fint böjda näsan. Blod har runnit från huvudet och ner över halsen. Munnen är öppen och bröstkorgen häver sig svagt och hastigt. Jag springer in i stugan och försöker hitta valiumburken men ingenstans finns den. Jag river ut lådor och letar i köksskåpen, men ger snart upp och förstår att det inte blir lätt att ha ihjäl sig själv på några minuter, utan riktigt mod och utan riktig vilja. Jag tittar ut genom sovrumsfönstret mot den av fönsterbelysningen upplysta fläcken där kroppen ligger, men där finns ingen kropp. Full av lättnad och samtidigt skräckslagen smyger jag ut på verandan för att bättre se grässlänten där jag grävt graven. Jo, graven finns kvar och jag kliver ner i mörkret från verandan och går fram till gravkanten, går ner på knä och börjar kränga mig över kanten. Det är mycket djupare än jag trott och jag når nästan inte botten förrän jag har hakan vid markytan. Den svala sanden känns bra, nästan omfamnande, när jag kryper ihop på sandbädden och i famnen har jag en mjuk, ljusgrå rock som luktar lavendel.

Oscar och Karin bor i den stora gården ovanför oss. Han kommer nersvajande över åkern när vi bränner skräp och presenterar sig.-Oscar Jöns, mina herrar, säger han och tittar länge på oss, medan brasan kastar ut protuberanser i vinden. –Såå, nyinflyttade stockholmare, hur går det? –Jo, säkert bra, säger Ingvar, - fast jag är faktiskt ölänning och där är det också blåsigt. –Åhå, Öland ja...Solliden va? Han har redan hört att Ingvar är präst och undrar om han vill ställa upp på en lunch med Hörselfrämjandet i morgon. –Vore bra med en talare, säger han och Ingvar tänker lite och säger ja. Efter att ha fått en del uppgifter om vad han ska tala om, går vi in och han börjar anteckna vid köksbordet.

Vi har bägge vita skjortor och kavaj när vi stapplar upp för trätrappan till Gislövs Stjärna. Ingvar fångar allas uppmärksamhet som vanligt och pratar inlevelsefullt om svårigheterna som följer på nedsatt hörsel och hur konstigt man ibland blir bemött när folk har fått klart för sig att man hör dåligt. Efteråt blir det applåder och lunch vid det bord där Oscar och Karin sitter. Mitt under måltiden ser jag hur Oscars seniga hand försiktigt lägger sig på Ingvars lår alldeles under duken. Jag får nästan hicka men låtsas inte om någonting. Efter någon minut börjar han stryka upp mot Ingvars skrev men fortsätter att äta med andra handen som om ingenting annat händer. Ingvar reser sig plötsligt, ber om ursäkt och säger att han måste besöka bekvämlighetsinrättningen.

När lunchen är över blir Ingvar stoppad på trätrappan vid entrén och folk skakar hand och tackar. En grå, medelålders farbror kommer fram och pratar med honom medan alla drar sig mot bilarna. När vi en stund senare sitter i bilen berättar Ingvar att han blivit erbjuden deltidspredikningar i Hoby kyrka. Jag undrar om det blir något betalt och Ingvar säger att vi måste kolla upp det i morgon.

 Jag har sökt jobb som mottagningssköterska på vårdcentralen så vi i alla fall kanske får pengar till mat. Det känns fel med hela flytten och jordbruksbygden runt om ger mig frossa med upp och nervänd markyta och monokultur, men jag försöker för Ingvars skull att vänja mig. När jag ser ut över Bornholmsgattet känner jag bara olust, med en grå, öde havsyta, utan öar, sund och kobbar. Kylan i aprilvinden är bitande och vid 10 grader plus blir mina kinder helt känsolösa och fingrarna bultar. Den lilla kåken luktar mögel överallt och efter de första nätterna har den gamla tapeten i sovrummet redan börjat bubbla sig av vår utandningsluft. Jag bestämmer mig för att alltid ha en spade i bilen, och varje gång vi åker ut, försöker jag få med mig en buske eller ett litet träd hem. Ingvar har gjort ett trädgårdsland och sår skickligt i raka fåror. Ofta stannar fruntimmer alldeles vid tomtgränsen och babblar i timmar medan Ingvar hänger på hackan. I huset bredvid bor ett litet par i 80-årsåldern som jämt och ständigt bråkar. De skriker åt varandra att –jag hoppas du dör snart! En tid går och hon dör helt plötsligt, med överkroppen liggande på köksbordet. Lilla gubben blir väldigt ensam och börjar ropa på mig genom sitt öppna fönster, än om det ena och än om det andra, mest bagateller. Han har skaffat sig en ny ovana; att bara gå in i vårt kök och sätta sig. När man vaknar på morgonen sitter han bara där och frågar efter kaffe. På natten ringer han om tusen saker; han når inte skåpdörren som står på glänt eller han tycker det sprakar i elsladden. En natt ringer han och skriker –Peiter, Peiter, den himska kvickstärtan är i taket! Jag går över gräsmattan och kliver in i köket. Där i kökssoffan ligger han med munnen öppen och ögonen uppspärrade av skräck. Han pekar rakt upp i taket och där sitter faktiskt en tvestjärt med bakkroppen hängande osäkert rätt ovanför hans huvud. Jag kliver upp på en stol och klämmer till den med tummen och han skriker kort och hest. –Nuså, säger jag och torkar av tummen på min näsduk. –Ah du, ja ser att du bligar på min grej, säger han och drar täcket över kroppen. –Det gjorde jag visst inte, inbilla dej inget, säger jag, -tror du att du är nåt att titta på? – Jag bara undrar varför du ligger i kökssoffan och inte i sovrummet. –Jaja, undra du, säger han och jag går hem och lägger mig igen. Ingvar sover djupt och snarkar, och jag hör hur bornholmsgattet brusar och dånar som tunnelbanan gör under Katarinaberget. Det ljudet gick ända upp till lägenheten på Högbergsgatan och får mig att längta hem igen.

Bakdog Kapitel 10

Ingvar och jag far ofta ut till Hagestadsreservatet och sitter bland sanddynerna och målar akvarell. Vi har matsäck med och brukar stanna hela dagen. Jag har simmat lite men strömmarna är starka och vattnet kallt, så det blir inte ofta. Små stigar är upptrampade överallt bland martallarna och ginsten och trafiken är intensiv. Vi knyter några pratkontakter som egentligen inte ger någonting. Här ute är det svårt att hålla samtalsämnena på en objektiv nivå, när allt egentligen handlar om sex. Solen reflekteras i södra östersjön och kastar en intensiv hetta in under vildapeln där vi ligger. Vattenytan är oljeblank och en segelbåt går för motor in mot Kåseberga. Vid horisonten hägrar Rügen och till vänster ligger Bornholm och ruvar med en molntapp envist klängande på öns mitt. Ingvar sover och jag sitter bredvid och tittar på honom. Att en så liten och spröd farbror kan vara min livförsäkring känns lite osäkert och jag förstår att han måste aktas.

Harald kom en eftermiddag med en hästskojare och lastades av utanför stallet. En bred och kraftig islandsvalack, helt vit med svart mule och ett självsäkert sätt. Harald blev genast hemmastadd och efter några dagar fann vi varandra och jag kunde utan problem rida barbacka igen. Galoppen var mjuk och manken hög och vi gjorde längre och längre utflykter, ibland ända till Sandhammaren. Han blev sjuk av morötter men var i övrigt en stark och vänlig familjemedlem som svarade på tilltal och alltid hittade hem.

Tack vare morfar hade jag ändå en bra gen, den som gjorde att jag kunde rida bättre än de flesta. Det kom så småningom flera hästar till oss, men Harald förblev alltid nummer ett.

 Hanna lät jag betäcka och på våren var hon klar att föda. Tjalle kom förbi och sa, -ta bort Harald från hagen innan natten för nu är det dags. –Inte då, sa jag, -det dröjer nog ett par dar till. Klockan fem på morgonen bultade det på dörren och Tjalle stod där svettig med kepsen uppskjuten i hårfästet. –Skynt di konstnärn, hon har fått, ut med Harald! Jag sprang ut i hagen och fick tag i Harald som cirklade runt fölet för att skydda det mot Hanna. Jag drog ut honom på grusvägen där han blev stående, och rusade tillbaka in i hagen. Hanna stod en bit från det liggande fölet och jag ledde fram henne, men hon gjorde genast sitt bästa att trampa ihjäl det och efter upprepade försök gav jag upp. Inne i stallet band jag henne och försökte leda fram fölet till juvret men ilska sprutade ur ögonen på henne och bakhovarna smällde i väggen så hela stallet skakade. Jag började mjölka Hanna, silade mjölken och värmde den på nytt. Med nappflaska försökte jag sedan få fölet, som nu låg i andra änden av stallet, att dricka. Det gick någorlunda, men efter några dygn började fölet hosta och jag ringde på veterinär. Lunginflammation och penicillin och ett förslag på torrmjölk för föl importerat från Southhampton. Jag med tom portmonnä måste ändå försöka, och under väntetiden på torrmjölken provade jag Grix för smågrisar. Magsprut och svaga ben, men fölet verkade ändå bättra på sig och när torrmjölken kom i tre stora säckar började ordningen återställas. Jag fick bo i stallet i en dryg månad med väckarklocka och mata 12 gånger om dygnet, men fick i gengäld ett föl som verkade bli ovanligt vackert. Han följde mig vart jag än gick och när han började hoppa upp på mina axlar i försök att leka, fick jag sätta igång med lite uppfostran. Fy, inte hoppa, stå still och kom här hade snabbt effekt och det verkade som om detta skulle bli en intelligent skönhet. Han fick heta Fritiof eftersom han föddes på den dagen och efter att jag i lugn och ro red in honom tre år senare, såldes han för trettiotre tusen, bosatte sig iTrä utanför Lund, vann hopptävlingar och fortsatte att tycka om jordgubbsglass så länge jag hörde talas om honom.

Efter att nästan ett år har gått så börjar jag undra över de resterande 15000 som Leffe skulle betala. Jag har inte hört ett ljud från honom och funderar på att fara upp till Stockholm. –Neej snälla du, säger Ingvar, -låt det vara. Men jag är lite irriterad över att kanske bli blåst, så jag bestämmer mig för att åka upp. Bilen får stå i Ystad och jag tar nattåget. När jag kliver av på Centralen och går ut på Vasagatan känns det hemma igen, trots att vinden är iskall och snöslasket ser ut som bröstsocker på trottoarkanten. Jag tar tunnelbanan upp till Götgatan och halkar ut på trottoaren med isvinden i nacken. På Kapellgränd finns ingen Leffe, bara hans konstiga fru är där och ser ut som om hon inte ser mig när hon öppnar. Hon säger rakt ut i luften att Leif är på klientmöte och själv är hon upptagen med fotostater. Jag kommer fortfarande ihåg portkoden, och är den inte ändrad så finns det en möjlighet att göra ett besök hos Leifs mamma, det skulle han säkert inte gilla, och antagligen inte hon heller, samtidigt som jag ännu en gång får hälsa på min fina lägenhet. Jodå, portkoden fungerar och jag tar hissen upp och ringer på. En äldre, mager dam med gråblått hår och byxdress öppnar. –Hej, säger jag, - jag heter Peter och jag skulle faktiskt hämta resterande belopp för lägenheten, 15000 är det. Hon ser helt oförstående ut och säger, -resterande belopp? Vad för belopp? Vad då? –Ja Leif har ju bara betalat hälften för lägenheten förra våren och nu har jag väntat rätt länge på resten. Det här är nämligen min gamla våning som jag har sålt till Leif. –Va? Sålt? Jamen, detta är ju en hyreslägenhet! –Ja, som Leif har köpt svart av mig, och dessutom ordnat ett så kallat skenkontrakt så att köpet kunde gå igenom. –Jag är helt chockad, säger tanten och längtar efter att dra igen dörren, men jag sätter foten i vägen och säger, -skulle du vilja vara vänlig och meddela Leif att jag kommer till Kapellgränd och hämtar resten klockan tre. Om han inte är där då så måste jag nog lämna detta ärende vidare. –Lämna vidare, hur då? Jag vet inte var han är. –Jo då, säger jag, -det går säkert bra. Hej då.

Efter att ha promenerat ner till NK, gått fram till Stureplan och undrat över vart spårvagnarna tog vägen, gått upp till OGO och beställt en macka och varm choklad, far jag tillbaka till Kapellgränd och ringer på. Leffe öppnar, slänger upp dörren och går före in på kontoret. Han sätter sig i snurrfåtöljen och lutar sig bakåt innan han säger, -vafan menaru me att gå till morsan och berätta hela skiten, hon var ju helt ovetande! -Shit happens, säger jag och byter fot. –Du lovade ju att betala när hon flyttat in, djävla orm, men jag har inte sett ett öre. –Du har ju fan fått 15 lax säger Leffe och är svettig i pannan. -Ja, och nu vill jag ha resten, annars... – Annars vadå, säger han. -Ja, en fastighetsmäklare som köper svart, jo jag tackar, säger jag. Han tar upp sedel efter sedel ur plånboken och vid fjorton stycken stannar han och slänger bunten på bordet. –Ta dom och stick, djävla bögfjant, säger han och jag sveper in sedlarna i handen, går snabbt ut och drar igen dörren med en gammaldags skräll.

För första gången längtar jag faktiskt bort från stan, på riktigt. Om det sedan är till Ingvar eller hem till Skåne eller bägge delarna vet jag inte riktigt, men det känns som Stockholm har blivit...och så vidare.

Det är mer än fyra timmar kvar tills nattåget ska gå, så vad gör man? Jag åker upp till Brantingsgatan och våldgästar Tommy och Bitte en stund, men de gäspar vansinnigt stort och länge, så jag ger upp och vinglar ut på Erik Dahlbergsgatan. Fältöversten är öppen, så jag driver omkring därinne en stund innan jag tar tuben till Centralen och sätter mig på en bänk och somnar. Jag vaknar av att högtalarna ekar ut något obegripligt, sträcker på benen och känner att jag fryser. Inne på pissmojen sitter det kameror överallt, så man vågar knappt kissa, än mindre snegla på en tjock turk, så jag drar mig ut på den isande perrongen. Där står faktiskt tåget till Malmö inne. Jag går ombord, hittar min plats och somnar på riktigt, till surret från turbiner och fläktar.

 Morgon i Malmö, sol och kallt. Pågatåget till Ystad går om en timme och jag stannar inne i centralstationen en stund och dricker en kopp cafeconleche. Stora rubriker på löpsedlarna; /Palme skjuten i går kväll i Stockholms centrum./ Oh, oh, tänker jag, jag satt väl verkligen och slumrade på Centralen hela kvällen, inte var väl jag på Sveavägen klockan 21. Faktiskt träffade jag Olof Palme en gång på sextiotalet i Vällingby. Vi hade partaj hos Johan, och hans föräldrar bodde granne med Palme i radhuslängan. Han dök upp på gräsmattan intill vid midnatt, efter att ha varit på någon tillställning, kom fram till den lilla häcken som skilde tomterna åt och sa, -här, pojkar och flickor, vi fick med oss en pava rötjut hem, och vi har fått tillräckligt, så håll till godo. Han verkade vara en trevlig kille, och liknade Eugen lite, som han såg ut när han var i fyrtiofemårsåldern.

Ingvar hackar i trädgårdslandet när jag kommer tillbaka och vi kramas mitt ute i potatisfårorna. -Gick det bra, frågar han och jag säger att allt gick precis så bra som förväntat. Jag håller upp 14000 och Ingvar skrattar och skakar på huvudet. -Då far vi väl och äter kinamat, säger han och ställer ifrån sig hackan.

Bakdog kapitel 11

Jag blev av med körkortet för flera år sedan, i ett par hastighetskontroller. Det var ett nytaget körkort med motorcykeltillstånd, och jag var väldigt stolt. En tillfällig förälskelse som inte borde ha kommit till stånd, eller hur man nu ska uttrycka det, förorsakade faktiskt körkortsindragningen, som inte handlade om månader utan var för gott. Enda möjligheten att få nytt körkort var att ännu en gång gå igenom provet, vilket då kändes som oerhört krävande och orättvist. Hans bodde utanför Västerås på en stor gård med Svartån intill och en lejongul mangårdsbyggnad med pelare i entrén. Han var gift med Ebba och de hade två söner som redan då var vuxna. En gick på lantbruksskola och en var jurist. En riktig överklassfamilj med minimala problem kunde man tro. Men nu var det ju så att Hans drogs till det egna könet och det skapade förstås bekymmer som tystades ner. Under åren hade det tydligen fungerat någorlunda. ända till den dagen vi träffades och blev blixtkära. Kärlek är alltid ett oberäkneligt kort i sådana historier och Hans blev oförsiktig och tanklös. Jag fick också tunnelseende och våra känslor var det enda som räknades, försiktigheten kastades åt sidan.

 Jag körde så många kvällar i veckan jag orkade till Hans, kröp in genom hans sovrumsfönster och stannade över natten för att i tidiga morgonen köra tillbaka till jobbet innan någon i huset vaknade. En tidig morgon i juni, när daggen tyngde syrénklasarna på den höga häcken bakom huset, klättrade jag som vanligt ut genom Hans sovrumsfönster och smög över gräsmattan bort till bilen, som stod dold under en stor ek. Jag tvärstannade förvirrad när jag såg två poliser lutande sig mot min Jaguar, och när jag tveksamt närmade mig kom de fram och sa, -hörrudu, vad gör du här på privat mark och vid den här tiden? –Ingenting särskilt, sa jag, -bara pratat lite med Hans. –Hörru, vi tror faktiskt inte det, skulle du känna ägaren va? – Ja visst, jag är på väg till jobbet nu, jag kan väl fara direkt va? –Nja, vi vill nog kolla dina uppgifter lite först, sa den ene och började dra iväg med mig mot entrén. Den andre gick upp mellan pelarna och knackade med portklappen. Efter någon minut öppnade en dam med papiljotter och morgonrock och sa, -jaha? Vad gäller det? –Ursäkta, men den här unge mannen säger att han känner er. Stämmer det? Ebba tittade på mig uppifrån och ner och sa, -jag har aldrig sett honom. Vad gäller saken? I det ögonblicket dök Hans upp med skräckslagen min bakom Ebba. Han sa, -tack, men det här löser sig, Peter har varit här hos mig hela tiden. Hans och jag gick in i köket och satte oss en stund medan Ebba utan ett ord gick tillbaka upp på övervåningen. -Hur blir det nu, sa jag och höll Hans i handen medan han fundersamt tittade ner i bordsskivan. -Åh, det ska nog gå bra, Peter, jag ringer dig så fort jag kan. Åk nu, är du snäll.

 Jag var redan en timme försenad till jobbet och körde in mot Västerås i hög fart. Ut på andra sidan och full gas mot Enköping. Ungefär en mil utanför Enköping såg jag ett par bilstrålkastare i backspegeln som närmade sig långsamt. Jag hade svårt att förstå vad det var för bil som kunde köra fortare än min Jagga så jag tryckte in överväxeln och bilen stegrade sig litet och dånade iväg mot Kungsängen. Där hade man ställt upp bockar för vägarbete och jag saktade ner en aning utan en tanke på bilen bakom. Det var ju ännu tidig morgon och trafiken obefintlig, så det som fyllde mina tankar var vad jag skulle säga på jobbet när en polisbil plötsligt passerade på vänster sida och tvärade in framför mig. Tillbaka i polisbil till Enköping och kontorsarbete en timme. Jag hade kört 130 genom Enköping och skulle vänta mig tunga böter. När klockan närmade sig nio blev jag till slut körd tillbaka till min bil och kunde fortsätta mot stan. På Norr Mälarstrand blev jag än en gång stoppad för fortkörning och körkortet togs i beslag för gott.

Nu har jag kört utan körkort i snart tjugo år och varje gång jag har blivit stoppad har jag uppgett Tommys personnummer och sagt att oj, vad tråkigt, jag måste ha glömt körkortet hemma. Det har fungerat så länge, att Tommy nu har fått nog, så jag har gått över till att använda Bambis personnummer i stället. Det fungerar inte lika bra, eftersom Ann reagerar starkt varje gång det dyker upp böter för glömt körkort. Ann och Bambi tillhör det gamla gänget, och som tillhörde dem som helst såg att jag hade lösts upp i atomer för länge sedan.

Trots det hade de två en sommar kommit på att ett besök hos Peter och hans gubbe kanske kunde vara en kul grej, så i augusti dök de upp och Ingvar bjöd på middag och vi pratade om gamla och nya tider. När klockan närmade sig midnatt undrade jag om de ville sova i gästrummet på vinden, men Ann berättade att de hade hyrt en skånelänga på andra sidan Borrby och att det kunde vara skoj om jag följde med och tittade på hur genuin och charmig den var. Ingvar ville gå och lägga sig, jag diskade och vid ettiden gick vi ut till bilarna. –Du har väl körkort nu Peter?, sa Ann och såg forskande på mig. –Ja ja, sluta tjata, sa jag och vi for iväg. Vid kyrkan i Borrby var det kontroll, och Bambi som körde först, blev stoppad, fick visa körkort och åka vidare. Så kom konstapeln fram till mig och bad att få se körkortet. I mitt huvud var det totalt tvärstopp, jag kom inte ihåg Tommys nummer och några andra alternativ fanns inte, så jag sa att jag hette Leif, alltså Bambi, personnumret och att jag glömt körkortet. Polisen såg konfunderad ut och gick över gatan till pikén. Efter en stund kom han tillbaka, bad mig kliva ur och sa, -inte fan är väl du 187 lång! Du ser ju ut att vara högst 175. Jag kände att nu är det nog kört, när någon från polisbussen ropade; -klockan är ett och trettio, vi åker. –Det är något konstigt med det här ändå, sa polisen och skrev ut böter för glömt körkort. Jag vinkades iväg och på andra sidan kyrkan väntade Ann och Bambi. – Vad höll du på med? sa Ann, -du HAR väl körkort? – Ja, har jag ju sagt, kör! sa jag och vi åkte mot Löderup och skånelängan.

Det blev nog droppen för mig, att ständigt oroa mig för poliskontroller, så jag lånade en körkortsbok på biblioteket och började studera. En månad senare hade jag körkort igen, för första gången på många år, och blev naturligtvis aldrig mera stoppad i någon poliskontroll, typiskt faktiskt.

Hans ringde en kväll och lät dämpad- -Jag har längtat, sa han, -men här har hänt tråkigheter, så jag har inte kunnat ringa förrän nu. Ebba tog livet av sig förra veckan. Jag tänkte att oj, hon menade allvar när hon ringde till mig för tio dagar sedan och sa att – jag vill inte att Hans hänger sig åt frillor utanför bekantskapskretsen. Jag hade svarat att det får du väl komma överens med honom om i så fall, jag tänker då inte sluta träffa någon jag är kär i. –Kär, så löjligt, sa hon. –Jag vill upplysa dig om, lilla vän, att om ni inte slutar med detta, kommer jag att ta livet av mig! –Lycka till, sa jag och slängde på luren.

Nu undrade Hans om jag kunde komma i kväll och stanna en stund, och jag sa ja och hjärtat slog volter. Det skulle bli konstigt att kunna parkera utanför entrén och inte behöva klättra in, och jag hoppades att Ebbas död inte skulle förändra något i Hans och min relation. Det gjorde den inte heller, men en tid senare förändrades allt ändå radikalt, när Hans ringde från Västerås lasarett och berättade att han fått lymfom och att det var långt gånget. Jag for genast dit och vi hade sex bakom ett draperi innan jag for tillbaka till stan förvissad om att det var sista gången vi sågs.

Sigge Norrlin skulle komma och hälsa på, och Ingvar var måttligt förtjust. Sigge var lite selfmade och snobbig, lång och allmänbildad, och hade ett sardoniskt leende till hands lite då och då. Han och Anna-Greta som bodde i Gamla Stan, drev en rätt känd antikhandel där, med kultureliten och kungahuset som kunder. Hans relation med mig var alltid lite komplicerad och från min sida var det nog egentligen ingen relation alls. Jag träffade honom när jag var i 16-årsåldern och för mig blev han redan från början en slags mjölkko som jag allt eftersom åren gick inte kunde vara riktigt utan. Som antikhandlare var han tvungen att alltid ha mycket kontanter på sig för eventuella snabba köp och auktioner, och jag drog ur en bunt sedlar ur hans plånbok nästan varje dag utan att bli ertappad. Det lyckades i flera år utan missöden och hjälpte mig på traven i mitt ekonomiska kaos. Eugen var alltid sur på Sigge och tyckte att den bekantskapen var helt onödig, och Sten kände verklig motvilja mot honom. Ingvar kom att känna likadant och nu skulle han komma på besök.

Jag sitter i vänthallen på Kristiansstads flygplats för att hämta Sigge och där kommer han, uppsvullen av strålbehandling och cellgifter, han har nyligen blivit diagnosticerad metastaser lite här och där efter en lång tid med prostatacancer. Han går ändå ledigt och raskt och drar en resväska efter sig. –Hej Pelle, hur är det? –Bra, vad kul att du kunde komma. Vi sätter oss i bilen börjar färden mot Örnahusen. Han pratar om sjukdomen, och hur snälla och trevliga de är på Ersta, och jag känner att han har hela min ungdom med sig hit, både det rädda och det skojfriska, det heta och det kalla. Hela Stockholm sitter inne i bilen när vi far fram genom Degeberga och Brösarp. Simrishamn närmar sig och han säger, -inte trivs du väl här nere, Pelle? Fan, vad trist det ser ut. –Äh, det går så där, säger jag, -en dag i taget. -Ingvar då, säger han, - hur i himlens namn kunde du välja den lilla gubben? –Vet inte, svarar jag, och känner att jag borde ta parti mera, men cancer och Stockholm och alltihop gör att jag inte kan.

Vi sitter i köket och äter. Jag känner igen Sigges sätt att liksom fånga upp maten lite från sidan och nästan suga i sig tuggan från gaffeln. Det ser äckligt ut och jag tittar förstulet på Ingvar som är koncentrerad på att äta. –Det här smakar nästan som sparris, säger Sigge, men man känner att det är bönor va. –Det är sparris, säger Ingvar tonlöst. Hur länge kommer det här att funka, funderar jag, när hjärnan hakar på funka, och jag tänker på när Funkan skickade kort varje jul och skrev; Hej lilla Pelle, du vet väl att du har glömt ditt paraply hos mig. God Jul.

När en vecka gått och Sigge har börjat vänja sig vid flugor och fukt säger Ingvar en morgon när vi står i stallet och matar hönsen; -Peter, vi måste försöka få iväg karln nu, det börjar bli jobbigt. Jag har en plan och Ingvar säger, -vi kör på den. Jag går in till grannen som sitter på verandan och sover och lånar hans telefon. Mobiltelefoner finns inte än, så detta tycker jag är en bra idé. Jag lyfter luren, slår numret hem och ingvar svarar högt och ljudligt, -men hej Margit, hur är vädret på Öland då? Jaha, jaså, oh vad skojigt, när kommer ni då? Imorgon! Oj då, ja välkomna ska ni vara, hej hej. När jag kommer in igen sitter Sigge i soffan och ser konfunderad ut. Han vinkar mig till sig och säger, -hur fan kan gubbdjäveln bjuda hit folk nu när jag är här? Det går väl inte, var ska dom sova? –Men det låter knepigt, säger jag, vad gör vi nu då? –Jamen fan, du bestämmer väl, gör du inte? säger Sigge ilsket. I samma ögonblick kommer Ingvar in i rummet och säger på predikomanér, -jaha min vän, det ser ut som om släkten vill besöka mig, och de kommer redan i morgon, så tror du att du kan hitta en plats på flyget till dess, så ordnar sig väl allt, kan jag tänka. Sigge tittar mörkt på mig och går sedan till telefonen och ringer flygbolaget.

Vi är på väg till flygplatsen och regnet öser ner. –Jag tror att du snart kommer hem igen Pelle, den där skitgubben är verkligen inte kul, säger Sigge och jag nickar. Vi tar om varandra lite inne i vänthallen innan Sigge försvinner innanför svängdörrarna. Jag har fruktansvärt dåligt samvete hela vägen hem och mår lite illa. Ingvar väntar med te och smörgåsar i köket och är lättad och glad. Han kramar om mig och vi sätter oss med levande ljus på bordet medan regnet från havet piskar mot fönstren. Jag tänker att det är konstigt det där med präster och sanning.

(Här kommer ett kapitel som borde ha varit mellan kap. 6 och 7 men som jag självsvåldigt trycker in här)

Jag brukar gå ner på auktionsverket vid Odenplan ibland, mest för att titta på grå, fylliga farbröder, men också vrida och vända på lite udda saker. Gamla reseskildringar får hjärtat att göra små krumsprång och jag köper kilovis om jag kommer åt.

Vid tavlorna tycker jag mig skymta Nilsson från Nutida Konst rota bland travarna. Jag saktar in när jag går förbi och säger, -hej, har du börjat med kryckor? Han tittar med undrande ögon rakt på mig och så känner han igen mig och säger, -du! -Ja, hur är läget? -Din djävel, hasplar han ur sig och vinglar på kryckorna, medan ansiktet förvrids till en smärtgrimas. -Prata inte med mig, utan håll dig undan djävla tjuvstryker! -Va? -Du har förstört mitt liv, mitt arbete, allt! -Vad säger du, jag har väl inte gjort nåt? - Dom där förbannade tavlorna du sa att din farsa ville sälja, dom hade du ju snott, allihop! -Jaha, och vadå då? -Vadå då säger du! Din tokiga djävla farsa kom ju ner i mitt galleri, hoppade på mig och misshandlade mig så jag kom på akuten! Brutna lårben, brutna revben, punkterad lunga och blödning i hjärnan, va sa du nu då? -Nej men det är väl inte möjligt! Oj, jag är hemskt ledsen! -Hemskt ledsen ja, det kan du vara, men han trampade sönder varenda tavla jag hade och hotade med att anmäla mig om jag skvallrade för polisen. Han är fan inte klok, och detta råkar man ut för, bara för att du kommer dragandes med dom där skitdukarna. Du borde betala tillbaka vart enda öre! Stick, försvinn!

Jag känner väldigt för Nilsson och försöker komma på något jag kan göra, men som han sa, det bästa är väl att inte visa sig för honom igen, och vågade jag, så skulle jag åka ut till Lidingö och först tända eld på kåken och sedan Mejt, men det verkar på något vis sjukligt. Jag är ju ingen pyroman, och sjuklighet har inte gått i arv från farsan vad jag vet, så jag försöker att inte tänka på det utan öppnar en bok av Sten Bergman i stället. De svartvita bilderna visar författaren stående mitt i en grupp med papuaner. Alla ler brett och jag undrar hur det kom sig att han aldrig blev uppäten, utan till synes oberörd lever djupt inne i djungeln utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Ute i Rönninge lär han ha huset fullt av paradisfåglar, och jag funderar på vem som ser till dem när han reser i Nya Guinea.

Nu haltar Nilsson ut och den bryska dramatiken släpper sitt grepp om mig. Här kan farsan inte nå mig, jag är faktiskt fri rent fysiskt och går hur jag vill och vart jag vill.

Bakdog kapitel 12

Av någon outgrundlig anledning har jag kommit på att vi ska fara till Fuengirola och hälsa på morsan. Det är egentligen obegripligt hur jag kan komma med en sådan idiotisk idé men Ingvar tycker att det ska bli trevligt med Andalusien, det var ju ett tag sedan. Jag känner att jag nästan vill spy lite åt hela idén och har svårt att förklara vad vi egentligen ska göra där. Kanske vill jag visa upp Ingvar och skylta med att vi faktiskt har en liten, skånsk bondgård att åka tillbaks till, jag vet inte. Hon vet ju ingenting eftersom vi inte har haft kontakt på många år, utan det är mera tänkt som att man bara dyker upp, lite avspänt så där. Sten och jag åkte ju till Costa del Sol för massor med år sedan, men undvek att besöka morsan, vilket nog var mycket förståndigt. Så vad är nu på gång i huvudet? Ingenting, hoppas jag. Tomt som vanligt. Tjalle ser till papegojan och hästarna och bröderna Stenkilsson får ta hand om hönsen. Vi åker en tidig morgon när lärkan hänger högt upp under solen och varnar alla manliga släktingar att inte komma för nära. Jag har inte sovit mycket, dels är jag tvehågsen inför resan och också därför att näktergalen aldrig slutade knäppa och klucka förliden natt. Det lät som om han satt på fönsterblecket, så tydligt var det, och först vid femtiden slutade han. Så trött och inbunden sitter jag tätt intill Ingvar på tåget in mot Malmö.

Efter timmar i väntan är vi så på väg och flygresan går förstås fortare än att ta sig hemifrån till flygplatsen. Sydfrankrike och  Medelhavet, så berg och där kommer Malaga fram under oss, röd och disig. Den torra hettan slår emot oss och man tappar andan när man kliver ut på asfalten. SydSpanien mitt i sommaren, vilket konstigt val, men Ingvar tycker att det är trevligt med återseendet och säger att höften känns genast mycket bättre. Vi bor i Marbella alldeles vid hamnen och sitter på balkongen och slötittar ut över vattnet när Ingvar säger, -vi hyr väl en bil va? -Ja visst, jag grejar det i morgon säger jag och blundar. Nästa morgon går vi ut på paseon och Ingvar väntar på en bänk medan jag hämtar en Seat. Vi far till San Pedro och går på loppis och äter sedan på en uteservering. Ingvar trivs och är glad och föreslår att vi hälsar på mamma. -Hon jobbar, säger jag, - vi väntar till i kväll. Efter siestan känns luften sval och vi bestämmer oss för att fara till Fuengirola. Jag går ensam upp för trätrappan och går loftgången fram till sista dörren och bultar. Någon stökar därinne och så öppnas dörren och där står morsan i någon slags negligé. -Men Pelle, ooooohh, Carlos! Mira, mira! Ooohh! Eso es mi hijo, mira Carlos, skriker morsan, och fram kommer Carlos med nålvassa ögon och långt ansikte. Han ler snett och tar morsan på brösten medan han nickar mot mig. Jag kan slå vad om att han är chilenare, jag kan se sånt, och jag säger, -hej, och vem är det här då? - Ooohh, säger morsan, det är ju Kalle, han är såååå snäll, kom in, kom in. Jag känner en hemskt stark ovilja mot att gå in och en enda tanke studsar upp och ner i huvudet; är du inte klok?! Är du inte KLOK?

Carlos och mamma sitter på en träbänk vid ett litet köksbord och han klämmer och drar i henne hela tiden, medan han triumferande nickar mot mig. Jag håller på att kräkas och måste svälja innan jag säger, -äh, jag måste dra faktiskt. Skulle bara titta förbi som hastigast. –Ooh nej, måste du gå? Du har ju just kommit. Åh, så tråkigt. Mår du bra? Åker du ensam? –Nä, Ingvar sitter i bilen. –Var bor du? –Hotel Mediteraneo. Ja, hej då, vi hörs.- Oh, hej lilla Pelle, kör försiktigt.

-Fyyyy fan va jobbigt, säger jag till Ingvar när vi åker tillbaka, -det var döäckligt. Vi flanerar lite på apelsintorget där träden har börjat blomma om och doftar starkt i kvällningen och efter en stund far vi hem till hotellet och sitter på balkongen och pratar. –Inte är väl resan bortkastad Peter, vi kan ju ligga längst bort på stranden och måla akvarell, jag tycker det skulle vara spännande att prova de nya färgerna. –Ja, det låter bra, säger jag, -och så har vi ju varann.

Dagen därpå, just när vi står i begrepp att gå ner på stranden, bultar det på dörren och mamma och Carlos står i korridoren. –Jaha, kom in, säger jag och håller på att tappa den lilla gnista jag kände för en minut sedan, när vi var på väg ut. Mamma sätter sig på balkongen, borstar av de vita jeansen och rättar till den skära blusen. –Det blev ju sånt kort besök igår, jag måste höra, var bor du hjärtat? Carlos står bakom mamma och har inte ens nickat åt Ingvar. Han försöker tydligen se ut som mammas livvakt medan hon babblar på. –Du har ju flyttat till Skåne va, en sån idé! Och det här är Sten, förstår jag. –Nej, det här är Ingvar, Sten är död. De stannar tio minuter, långa som timmar och när de har gått säger jag, -ja, vad sa jag, var de inte döäckliga? –Nja, han verkade nästan otrevlig, sa Ingvar, -men nu glömmer vi det och åker till stranden.

Hemma på Örnahusen har allt gått sin gilla gång och alla djuren mår bra. Vi känner bägge den starka mögellukten, som sitter i kläder och möbler. Till och med porslinet luktar mögel, men Ingvar verkar inte bry sig så mycket, utan njuter av hemkomsten och måste ut och titta på grödorna. Jag ringer till Tjalle och frågar om jag kan hämta papegojan, och han säger att det går bra när som helst. När jag en stund senare går över hagen till Tjalle, ser jag honom stående bakom häcken. Han är upptagen med något, och när jag kommer närmare ser jag hur han har en bur full med duvor intill sig på en trätunna, och ett fat på marken med döda duvor. Han river ut en duva ur buren, tar tag i huvudet, gör en knyck med handleden så duvkroppen lossnar och far rätt ner på fatet, medan han slänger huvudet till katten. Han har blodstänk i hela ansiktet och säger med rösten i falsett, -jo du konstnärn, man måste slå ihjäl nåt ibland, och ugnstekt duva är inte fy skam.

Stackars Pelle som aldrig har haft någon riktig lekkamrat och aldrig fått känna sig trygg eller uppmuntrad, en människa med en sådan bakgrund är väl tveksamt om man skulle vilja bli bästis med, vilket härmed faktiskt bekräftas. Jag är snart femtio och tänker, uppför mig och talar som om jag fortfarande vore fjorton. Jag har kusiner som är professorer och författare, jämnåriga från det gamla gänget i Stockholm som är jurister och chefer och jag har knappt lyckats med att klara mig från fängelse och har egentligen ingen vidare begåvning på något område. Jag trummar i ett jazzband och sjunger lite, och som trummis blir man hela tiden påmind om att inte höras. Jag målar lite tavlor utan personlig prägel och snickrar hellre än bra. Jag är känslig och tar lätt till lipen och har ett smort munväder och har ofta fått höra att jag borde ha blivit brännvinsadvokat. Jag spelar piano, mest i f, och är envis och lättstött. Jag har faktiskt rätt bra allmänbildning och pratar flera språk, men i umgänge är det inte precis något plus, tvärt om, folk blir ofta förbannade när man påpekar att de har fel, eller att de behandlar sitt modersmål konstigt. Tid är verkligen relativ har jag märkt på sistone, när skräckminnena från barndomen tränger sig på och man känner det som om det var i förrgår man gömde sig i hörnet i ateljén. Jag har alltid aktat mig väldigt noga för att fördjupa mig i religion, och inte ens när eländet har varit som störst, har jag tagit till böner eller himmelska förhoppningar. Skälet har i första hand varit att jag har förstått, att när man dör kommer ens anhöriga från andra sidan och möter upp, och risken vore ju då stor att man hamnade i föräldrarnas våld en gång till, och denna gång säkert för evigt. Nu har de ju inte dött än, tyvärr, så om jag hann före kanske situationen skulle bli en annan. Hur som haver, tron lämnar jag med varm hand till Ingvar, som verkar ha ett bra förhållande till de högre makterna.

Flera år efter besöket i Spanien, ringer det en blåsig höstkväll på telefonen och jag hör först inte vem det är eller vad det gäller. –Va, vem är det? –Det är mamma, Pelle, du måste hjälpa mig. –Vad då? – Jag sitter i vänthallen på Kastrup och har inga pengar att komma vidare. –Vad då vidare, vad gör du där? –Det är en lång historia, tror du att du kan hämta mig? –Hämta dig, jamen klockan är ju tio och att åka härifrån till Malmö och sedan med färjan, jag är ju inte framme förrän efter midnatt. –Det gör ingenting, jag kan vänta. Fan, vilken egoistisk kärring, tänker jag och säger, -okej då, men jag kan inte lova någon tid. Jag berättar för Ingvar vad som har hänt och han ser bekymrad ut. –Ska du ut och köra nu? Jamen orkar du, så sent? –Jag är snart hemma igen, men var ska vi ha morsan? –Hon får bo däruppe, säger Ingvar, -bara hon inte stannar för länge.

På flygplatsen sitter morsan i sommarbyxor och en skjorta och ser hopsnörpt ut, och jag frågar, -har du inget bagage? – Nej, nu åker vi, oh vad skönt att du kom, jag hade bara pengar till telefonsamtalet, var är bilen? –Jamen vi måste ju ta färjan först, bilen står i Malmö. –Jaha, bra, då far vi då, säger morsan.

Klockan är över tre på natten när vi kommer hem, och Ingvar har väntat med te och smörgås. Hon trycker i sig två smörgåsar och undrar var hon ska sova. –Däruppe, säger jag, och hon tar teet med sig och stolpar upp för vindstrappan. –Vi ses i morgon, säger hon.

-Men så hemskt, säger jag, -hur i hela friden ska det här gå? –Ah, vi hjälps åt, säger Ingvar, det går fint.

Morgonen därpå kommer mamma ner för vindstrappan vid tolvtiden och undrar var man kissar.

Hon ser trött och ointresserad ut och ser inte åt Ingvar eller mig. Vi sköter vårt och frågar henne inte vad som ligger bakom den brådstörtade flytten, så efter några dagar kommer hon självmant med upplysningen. –Kalle hade börjat dricka mycket, och blev våldsam, så den sista morgonen i Fuengirola var jag tvungen att låsa in mig i badrummet för att inte bli ihjälslagen. Jag krånglade mig ut genom det lilla fönstret i bara nattlinnet och sprang hela vägen till Violett, där jag fick låna kläder och lite pengar. Hon lovade att hålla tyst om att jag tänkte flyga hem, och jag hoppas man kan lita på det. Så här är jag nu och oh vad skönt att slippa Kalle. Firman får jag ta hand om senare, jag har ju Gretchen som sköter det mesta, så det ordnar sig säkert. Jaha, funderar jag, och hur länge tänker hon stanna här? Jag är lite orolig för Ingvar, som verkar stressad och nervös av att ha morsan sittande i soffan hela dagen med cigarrett i handen och kasta forskande blickar på oss. Själv mår jag inte bra alls av att ha henne hemma och det är en ständig kamp inombords om att inte släppa fram skräcken och hatet och blodsmaken i munnen, och att försöka vara vuxen och obesegrad. Veckorna går och blir till månader, och Ingvar och jag har nästan blivit nervvrak då jag en morgon säger, -hörru, skulle du inte kunna köpa dej en egen kåk, jag vet flera trevliga små hus häromkring som inte är så dyra. Du skulle ju låta Gretchen köpa hela klabbet, sa du, turistbussen och modesalongen. Kunde inte det vara nåt? Morsan puffar ut rök utan att dra ner och säger efter ett tag, -ja, man vet ju när man inte är välkommen längre, men visst, jag kan kolla upp vad Gretchen har för planer. Får jag låna telefonen?

Jag har hittat en gammal tegellänga i Hoby och mamma slår till. Hon plockar ohämmat grejer hemma hos oss, -oh, den känner jag igen, den är visst min, och oh, det där var mormors, den behöver väl inte du. Resten köper hon på loppis och stortrivs med att möblera och ordna. Vi är fria igen och kan pusta ut, och Ingvar verkar genast må mycket bättre.

Jag har, efter flera år i Örnahusen fått nog av mögelgården och det ruttna golvet, medan Ingvar njuter i fulla drag, vinter som sommar, och säljer dessutom ganska bra av sina små akvareller och oljor. Så jag tänker göra en kupp utan Ingvars vetskap, då jag känner till hur han trivs på gården. Jag sätter in annons och säljer huset på en vecka, alldeles själv. Ingvar är van vid besök och undrar inte över spekulanterna som tittar på kåken. Det kan ju vara konstkunder och han är ofta upptagen i trädgårdslandet. Jag har redan hittat ett hus som ligger precis så som jag vill bo, mitt inne i Sandhammarskogen med havet alldeles utanför och kustvägen intill. Huset är ett barnrikehus från fyrtiotalet. Den typen av hus skickades som byggsats med tåg från Norrland över hela Sverige på den tiden och det saknar totalt skåneprägel. Helt fyrkantigt med tegeltak och på senare år aluminiumplåtat. Alldeles charmlöst och rätt opraktiskt, men med ett riktigt Pelleläge. Inte en granne i närheten och skogen full av älgar och vildsvin. När jag till slut avslöjar sveket för Ingvar, ser han nästan chockad ut. –Det är inte sant, Peter, säg att du skämtar. –Jamen vi åker och tittar, det är jättefint, säger jag.

Vi kör in på grusvägen parallellt med kustvägen, stannar bakom de höga syrensnåren och kliver ur. Ingvar ser ogillande på huset från grund till tak och säger, -finns det ingen odlingslott? –Näe, men kan man inte göra en? Ska vi gå in och titta? –Vi säger så här, om du hyr en jordfräs och vänder upp ett stycke mark så jag kan sätta potatis, så flyttar vi väl då, men nu tycker jag vi far hem. –Jamen, ska vi inte titta inne då?, frågar jag. –Tids nog får vi se interiören också, vi ska ju bo där, säger du. Vi åker hem och börjar packa, och jag hyr en släpkärra och kör grejer i två veckor tills gården är tom. Jag rider Harald genom Sandhammarskogen och har en häst på varje sida, och när vi skymtar det gula huset genom grönskan kliver jag av och leder alla tre in i nya hagen. Det är den finaste hage vi har sett, med timotej, blommande hagtorn och en stor dubbelbjörk med en källa vid roten. Harald och hästarna verkar nästan chockade av paradiset och står som förstenade någon minut innan de dundrar ut i det höga gräset. Fast det är eftermiddag kluckar näktergalen från syrensnåren när jag går in i huset och lägger mig på golvet i stora rummet. Det luktar trä och torrt och jag känner mig nästan hemma. Kluck kluck, säger näktergalen från det öppna fönstret och jag vänder mig på sidan och tittar ut genom fönstret.

 Nerifrån golvet ser jag himlen, som nu har blivit mörkrosa med röda strimmor i och jag tittar på klockan. Jag måste ha sovit i flera timmar och är försenad till sista middagen i Örnahusen. När jag kommer hem säger Ingvar att maten står i ugnen och vi kan äta närsomhelst. –Jag trodde något hade hänt, säger han medan vi sätter oss i det halvtomma köket.

Kapitel 13 

Tavelförsäljningen går fortfarande hyfsat, men man märker att folk inte köper så där ohejdat längre, utan är lite mera försiktiga; vi återkommer, och; kan man justera priset? Ingvar har fått sina första hjärtproblem och i höften har man konstaterat urkalkning. Jag har återfått den där gamla rädslan, att bli lämnad ensam, att klara sig själv, att vara beredd att möta Pelle, utan skyddsnät och med en skräckfylld barndom i ryggsäcken. Jag lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att fördröja det scenariot.

Mamma hittade hit för ett tag sedan för att diskutera ett för henne viktigt ärende. Hon kör in på grusplanen i den gamla Alfan som jag har hittat åt henne och kliver ur med en cigarrett i handen. -Heeej Pelle, men vad synd, har ni flyttat från Örnahusen, som vaaaa så fint. Trivs ni här då, i skogen? -Ja, jag trivs. -Jaha, vad bra. Jo, så här är det. Det verkar som om Kalle har hittat hit. Han sitter på en flyktingförläggning på Öland har jag hört, för att få uppehållstillstånd, tror jag. - Jamen, han är väl ingen flykting, han har ju bott i Spanien i tio år. -Jaa, vad ska man tro. I alla fall vill de väl inte ha honom kvar i Spanien längre, Allendes forne livvakt och så vidare. Det kanske är känsligt, jag vet inte. -Nähä, säger jag, -och nu då? -Jo Pelle, vaaaad tycker du? Skaaa jag låta honom komma, eller? -Va? -Ja, han kan väl inte dricka sig full i Sverige, tänkte jag, så dyr som spriten är här. -Ja hör du, jag har alltid tyckt att det är något skitjobbigt med den typen, men om du känner för att börja om, så gör det du, det är ju ingenting som jag har med att göra. -Nehe, men jag menar, tror du inte att han kan bli skötsam i det här landet, med ordning och reda och allt? -Oj vilken larvig fråga, säger jag, gör som du vill. -Tack för den hjälpen, säger morsan och drar iväg utan ett ord.

Man kan väl färga ögonbrynen tänker jag en morgon, alla färgar ju hår nu för tiden, det de inte rakar bort, så sagt och gjort, Ingvar hackar i jordgubbslandet, luften är stilla och fylld av jasmindoft, jag tar fram en gammal hårfärgningstub och någonting i en plastflaska och börjar röra ihop kräm och vätska. Det blir en svart, såsig sörja som luktar starkt av ammoniak och jag tar en kam och doppar den i smeten. Jag täcker ögonbrynen med så mycket smet jag kan och väntar en stund. Nu börjar det sippra ner lite i ögonvrån och jag gnuggar bort det men det kommer in i ögat och jag får nästan panik av svedan och smärtan. Nu börjar det rinna in i andra ögat också och jag rusar blind fram till diskbänken och vrider på kranen, men det kommer inget vatten. Jag vänder mig om och trevar mig fram till dasset och försöker med kranarna där. Inget vatten heller, så jag böjer mig ner och tar vatten i kupade händer från dasstolen och slänger i ansiktet. Det känns äckligt så jag trevar efter en handduk, men den är borta. Jag märker att den ligger på golvet snodd om fötterna, men när jag böjer mig ner för att ta upp den slår jag pannan hårt i handfatskanten och jag känner hur blod blandas med smeten i ögonen. Handduken är borta, och yr i huvudet vinglar jag ut mot köket igen för att leta upp en pappersrulle på köksbänken när jag hör ett vrål och ett gurglande neeeeej alldeles intill mig. Jag hör hur folk trängs i den lilla hallen och jag hör snubblande steg i yttertrappan, innan jag får tag i en pappersrulle och torkar mig frenetiskt i ögonen tills jag kan se någorlunda. Det svider fruktansvärt och pannan bultar medan jag genom köksfönstret ser en bil fort köra genom äppelallén och ut på kustvägen. Ute vid regnvattentunnan får jag bort det sista av hårfärgningsmedlet och kan se klart igen. Ingvar kommer gående över gruset och frågar. –men vad hände med konstkunderna? Varför fick de så bråttom som om de hade eld i baken? Och Peter, vad du är röd i ögonen, vad har du gjort?

Uppe i gamla Hagestadsskolan halvvägs till Löderup bor ett kollektiv som i alla fall för tio år sedan nog var ett kollektiv, men som, allteftersom de gråa håren breder ut sig, mer och mer har blivit sura individualister. Det är lärare, konstnärer, teaterfolk och musiker som egentligen alla bor i Malmö, men som kommer ut på helger och under sommarmånaderna. Att jag blivit bekant med dem beror mest på att jag och en av dem spelar i samma band, så när vi samåker till spelningar hämtar jag ofta upp vid skolan, och har på det viset träffat de andra i kollektivet. Skolbyggnaden är stor och kall i tre våningar, och högst upp finns en gymnastiksal inredd på gammalt 40-talsmanér. Där har man fester,(tillochmed bögarna blir väldigt hetero på något middleoftheroadvis under partajerna), och utställningar, (på påskutställningarna har lärarna och skådespelarna plötsligt också blivit konstnärer, så dumt att man kastade bort fem år på konstfack), och dansar en slags tango någon gång i veckan, (psykologiserad dans är det värsta jag vet, men rör man sig t.ex. över argentinska gränsen mot norr och in i Brasilien, så får man uppleva fysisk dans, så som dans är menad), men när salen är tom brukar jag smyga upp och hänga i lianerna en stund. De långa repen är fästa i taket och man svänger långsamt fram och åter medan fartvinden svischar i öronen.

De gemensamma gräsytorna, som från början utnyttjades av alla, har nu blivit inramade med små, vassa häckar, och man försöker med nyplanteringar dölja uteplatserna. Dock har man behållit de årliga sammankomsterna där gemensamma ekonomiska spörsmål dryftas och reparationer och underhåll av skolbyggnaden och de två bostadslängorna diskuteras. Ibland händer det att en lägenhet byter ägare, oftast beroende på att någon har blivit utröstad av majoriteten, på grund av, ja, de märkligaste skäl. En fotograf, som bott där sedan skolan lades ner, blev nyligen utröstad därför att han var för social, och fick brådstörtat sälja sin del. Först kom en barnläkare med fru, som hade många fina idéer; swimmingpool och bastu, grillplats och stort garage, men man kände, vid det gemensamma mötet där man godkände eller förkastade spekulanterna, att det här måste ju vara en mörkblå kille, med sådana planer och fickan full med pengar, så slutligen enades man om att fotografen fick sälja till två konstnärliga bögar i stället.

De nya har snabbt acklimatiserat sig, mycket tack vare den ene, en driftig och uppfinningsrik tjeck. Den andre verkar misstänkt ljusblå, men det får passera, tack vare tjeckens, från forna Tjeckoslovakien, medfödda kollektivism. Ett tag kändes det nästan som om alla i kollektivet blev lite hjälpta att återerövra den forna känslan av samhörighet tack vare tjecken, men när den andre i gayduon börjar ställa krav om att få bygga växthus för egen del, och i anslutning till deras egen veranda, då glömmer man tjeckens goda inverkan på samfälligheten och ringer till sammanträde. Ilskna blickar och arga kommentarer avgör, och efter en timme är det unisont bestämt, inget djävla växthus, det skulle ju förstöra helhetsbilden och rörelsefriheten. Dagen efter tar en av medlemmarna paus från häckplanterandet som ska avskilja hennes gräsplätt från grannens, och med handen full av små svenska pappersflaggor placerar hon ut en efter en på grannens hunds skithögar. –Men vad gör du?, säger grannen när hon kommer ut på trappan.  –Bara så att du fattar att man plockar upp, säger hon med häckplanteringen och fortsätter att sticka flaggpinnar i korvarna.

-Har du hört, säger grannen med hunden senare till en av lärarna, -hon är ju inte klok med sina tårtflaggor, och vet du, översättaren på gaveln hjälper aldrig till med nånting, och deras skitunge har stulit i vår gemensamma kassa. Dom vet det, men gör ingenting. Ungen måste ju vara sjuk. Och mamman då, man får ju noll kontakt. Varför lät vi dem köpa? Ja, jag vet, det var ju längesen, men ändå.

De kommer ofta ner till oss under sommaren och lämnar av sina uttråkade ungar. –Dom vill titta på hästarna, vi hämtar sen, hej då.

Barnen sitter på träbänken framför verandan, gungar med benen med glassar i händerna och avslöjar alla delikata familjeangelägenheter för mig, triumferande över att ha så mycket komprimerad vetskap om gräl, split och förtal. Plastpappor och riktiga, dumma pappor, mammornas knarkande pojkvänner och kända skådisar och rockstjärnor på midsommarfesten, vuxna barn som hälsar på i åkern och skapar spänningar mellan skrynkliga plastmammor och gamla, griniga pappor, ja någon Hänt i Veckan behöver vi då aldrig köpa.

Umgänget med konstnärskollektivet har aldrig riktigt tagit skruv, utan man har nog stelnat till lite, de gånger jag har dykt upp. Jag har en känsla av att man ser på mig på precis samma sätt nu, som under uppväxten, vilket bekräftar vad jag haft på känn, att jag egentligen bara är en förvuxen, tjuvaktig och strykrädd fjortonåring som har nära till syrliga kommentarer och lätt för att lipa.

De riktigt svåra åren är på väg och jag är än så länge ovetande om vad som ska komma. Ingvar har just gått igenom sin andra höftledsoperation och man har upptäckt en begynnande benskörhet på flera håll i bäckenet. Det är osäkert om protesen kommer att sitta kvar och samtidigt har hjärtat börjat reagera på ingreppet. Det är svagt och oregelbundet och jag kör Lunds lasarett tur och retur varje dag för att vara nära så mycket som möjligt. Han kommer hem efter några veckor bara för att åka ambulans tillbaka igen med hjärtsmärtor. Varje dag försvinner Ingvar mer och mer i en slags frånvarande halvslummer, och till slut hittar jag anledningen, han får morfintabletter flera gånger om dagen, trots att han vid ankomsten till sjukhuset inte led av någon smärta. Jag börjar fara tidigare på morgnarna för att ta undan tabletterna i tid innan han hinner svälja dem. Jag kör så fort jag kan och åker fast för fortkörning ett par gånger men förklarar för poliserna hur situationen ser ut för mig, och otroligt nog blir jag förlåten bägge gångerna och får åka utan böter. Efter tre veckor är Ingvars tillstånd så kritiskt att jag beslutar mig för att ta hem honom. Läkare och sköterskor läxar upp mig och undrar hur man som anhörig kan vilja ta livet av en patient, men jag får min vilja igenom och ringer på ambulanstransport. Hemma på grusplanen lyfter Ingvar lite på huvudet när man tar ut britsen ur ambulansen och han säger,-ååh, hemma.

I veckor jobbar jag natt och dag med massage med oljor och kamfer, örtblandningar, soppor och frukt, och som eftergift åt läkarna på avdelningen, för att jag fick ta hem Ingvar, har jag godtagit att distriktssköterskan kommer en gång om dagen och hämtar blod för blodvärdeskontroll. Det visar sig efter en vecka att Ingvars blodvärden över lag stiger och att han på fjärde veckan är uppe igen och går. Sköterskan hälsar från avdelningen på Lunds lasarett att man gratulerar mig till framgången, och undrar hur jag har gjort det möjligt. Lite skoj att höra efter 50 år på skuggsidan, och jag är överlycklig att inte behöva bli ensam.

Jag ligger vaken på nätterna och lyssnar till Ingvars andetag, bär honom upp och ner för trappan och gör allt som han ber om. Jag äter till och med öländska kroppkakor, fast det är svårt. Bara jag slipper vara ensam.

Vi är på väg till Hammenhög för att köpa blomsterlökar i den lilla butiken på hörnet. När vi kliver in i bilen för att åka hem, råkar jag se mammas Alfa stående på andra sidan planteringen. Jag funderar ett ögonblick och tänker, att vill hon något så kan hon väl köra fram. När vi svänger ut på stora vägen mot Borrby ser jag Alfan igen, men nu alldeles bakom oss. Jag saktar ner och ser i backspegeln två huvuden; mammas och.......Carlos. Jag säger till Ingvar att morsans bil ligger bakom oss, och att Carlos kör. –Så obehagligt, säger Ingvar, -bäst att vi åker hem direkt. Jag drar på och när vi susar in i Borrby med Alfan några meter bakom oss, gör jag en tvär gir och stannar på planen vid Henrys bensinstation. De bromsar också men står kvar på andra sidan vägen. Jag förstår ingenting, och Ingvar undrar varför vi inte åker. –Det är ingen idé, säger jag, dom tänker haka på hela vägen hem, och jag vet inte vad dom vill. Vi sitter still i bilen och efter några sekunder kliver Carlos ur, går långsamt över gatan och kommer upp bakom oss. Han har en batong i höger hand, som han nonchalant svänger med. Jag kör i backen och trycker på gasen. Gruset sprutar upp under bilen och Carlos hoppar vigt undan. När vi passerar honom på Ingvars sida, ser jag hur han visar upp ett sataniskt flin. Jag backar rakt ut på infarten, slänger i ettan och vi tjuter iväg genom Borrby. –Såg du, säger jag, såg du mamma i bilen? Hon bara tittade rakt fram utan en min.

-Ja , alltihop är rent obegripligt, säger Ingvar, och riktigt otäckt också.

Väl hemma igen blir jag plötsligt medveten om hur bräcklig Ingvar egentligen är, och sådana här äventyr är ju det sista han behöver, så jag sköljs över av en hettande ilska, och när jag har fått in Ingvar i soffan och lagt en filt över honom, går jag ut och sätter mig i bilen igen. Jag kör kustvägen till Örnahusen och sedan rakt upp till Hoby och morsans hus. Jag slänger mig ur bilen, springer fram och bultar på dörren, allt medan ilskan bara växer. Fönstret intill dörren öppnas och morsan tittar ut. –Jaha, kommer du? Vad är det? –Djävla kärring, ska du fråga vad det är? Vafan menar ni med att förfölja oss och dessutom hotas? –Men Pelle, vad pratar du om? Skynda dig hem nu för Kalle kommer närsomhelst. –Fan, djävla subba, nekar du också? – Men VAD är det för ett sätt att tilltala din mamma, försvinn ögonblickligen! –Hörrudu, nu släpper du in mej med en gång, för det här ska vi reda ut, jag har väl inte gjort dej nåt? Hon drar igen fönstret med en smäll och jag väntar att hon ska öppna dörren, men ingen öppnar och jag bultar och sparkar på dörren, men det verkar lönlöst, och dessutom tittar grannkärringen ut. Jag funderar på att slå in en fönsterruta, men skiter i alltihop, sätter mig i bilen och åker tillbaka mot Borrby. I höjd med apoteket kommer Alfan i full fart emot mig på fel sida och jag väjer i sista sekunden upp på trottoaren och hoppar ur. Carlos stannar en bit bort och jag ser hur han står på bromsen, medan jag börjar springa de tjugo metrarna mot honom, och precis innan jag når fram lägger han på en rivstart och blåser iväg bort mot Hoby. Fan, tänker jag, typiskt mig att råka ut för sånt här fast jag är oskyldig, fan också, hela livet har varit orättvist mot mig från första början och framåt. Fortfarande har jag en oförstörd känsla av att jag innerst inne både är begåvad och trevlig, men så säger mig erfarenheten att så ändå inte är fallet, utan jag är säkert som amen i kyrkan bara ännu en asocial, opålitlig, omogen och i övrigt helt vanlig fjortonåring.

Vi far hem och dricker te och tittar på tv en stund, innan vi tar siesta i soffan, medan näktergalen envist kluckar utanför fönstret och doften från jasminbusken tränger in i rummet och lägger sig tillrätta över stillheten runt omkring oss.

Det är söndag morgon, och Ingvar har haft hjärtproblem hela natten. Han har fått nitroglycerin och jag har pumpat igång hjärtat några gånger och nu slår det någorlunda jämt. Han vill inte in på sjukhus igen utan litar på att jag grejar det. Det känns vansinnigt tungt och svårt och ansvaret får mig att må illa, men jag kommer inte att ge mig, utan övervakar minsta förändring hos honom. Men nu på förmiddagen verkar det mesta fungera hyggligt och vi kan bägge slappna av. Vi har flyttat ner i tv-rummet så jag slipper bära upp och ner för trappan, något som frestade på, inte minst för Ingvar, som nu tillbringar störste delen av dygnet i soffan och känner sig nöjd med det. Jag vågar inte vara hemifrån mer än någon halvtimme ibland för att handla mat, så är vi är bägge hemma mest hela dagarna och tittar mycket på tv och ritar karikatyrer av folk i rutan.

Tiden går och vi har kommit in i hösten med ilskna stormar som då och då knäcker gamla furor i Sandhammarskogen. Det smäller som gevärsskott när en tall bryts och grenar flyger med vinden och skrapar på taket. Vi sitter ofta utan el och stearinljusen brinner svagt och osäkert på köksbordet under dessa våldsamma oväder. Jag sköter Ingvar efter bästa förmåga och har skaffat mig rutiner i arbetet som gör att jag känner mig lite säkrare, men brist på sömn sätter sina spår och hela den osäkra situationen får mig att vid de tillfällen Ingvar sover lugnt, försöka gå igenom vilka säkra och oblodiga alternativ jag har att själv ta mig av daga om det värsta skulle inträffa. Vår tillvaro har förändrats och vi lever bägge under ett ständigt närvarande hot, som gör oss ödmjuka men också vanmäktiga.

Vid ett tillfälle hade vi gäster från gamla skolan, och vi satt alla i soffan och pratade. Kaffe och whisky stod på bordet och alla verkade nöjda och glada när Ingvar plötsligt klagade på smärtor i bröstet och fick svårt att andas. Jag fällde upp fotstödet på hans länstol, lutade ryggstödet bakåt en aning och lät honom lukta på en näsduk med kamfer. Det gick en minut, men sedan stannade hjärtat obönhörligt och hans huvud föll åt sidan. Jag rätade ut länstolen, gjorde mun mot mun och hjärtmassage medan gästerna satt som förstenade. Efter någon minut, som verkade som en timme gick hjärtmuskeln igång och Ingvar rosslade efter andan. Jag reste upp stolen igen och han andades normalt och plirade omtöcknad på folket i soffan. De hade inte hämtat sig riktigt från chocken och en hade kissat på sig. Man ursäktade sig och en och en smet de ut med ett blekt leende och en nick. – Gick dom?, frågade Ingvar, -det var väl synd, dom har ju inte rört sockerkakan.

Jag står i köket och diskar när en bil kör in på grusplanen framför huset. Det är morsans Alfa och jag spänner hela mig till försvar medan jag går ut på verandan. Ur bilen kliver Carlos sävligt medan han tittar upp mot trädkronorna. Han går fram mot verandan och drar plötsligt upp en pistol som han siktar på mig med. Jag tränger mig förbi förvåningen och tvivlet på att jag ser rätt, och går rakt på försvaret. Mot räcket står Ingvars hacka kvar och jag når den precis medan han laddar pistolen genom att släppa fram slutstycket med en smäll. Innan han riktar mynningen mot mig kastar jag hackan mot hans huvud där den river upp vänstra örat och tar mark framför Alfan. Han håller handen tryckt mot örat och skjuter rakt mot mig tycker jag, där jag står helt öppet, mitt på trappan. Skottet smäller i aluminiumväggen två centimeter från dörrhandtaget och det luktar bränt trä ur hålet. Jag rusar mot honom, helt blind av ilska och han har inte ens hunnit sikta om, utan glor fånigt på mig medan jag dyngar in i hans kropp, som raglar bakåt mot bildörren. Där klipper han till mig över pannan med pistolen så att jag tappar begreppet om situationen och hållande händerna för pannan vinglar jag tillbaka mot trappan medan jag hör bilen starta och backa ut på kustvägen. Jag vill inte visa Ingvar hur jag ser ut och han verkar sova i soffan, så jag försöker snygga upp mig och tejpar såret i hårfästet innan jag ringer polisen.

Morgonen därpå går jag ut för att mata hönsen, och på tillbakavägen ser jag först helt handfallen att på gavelväggen står det med stora, röda spraybokstäver; MARIPOSAS MUERTE. Jag försöker med bensin, fotogen och lacknafta, men texten sitter som berg, och först senare i järnaffären köper jag ett speciellt medel som tar bort sprayfärg. Jag gnuggar i tre dagar och lyckas ändå inte riktigt få bort den kvarvarande rosa fläcken, men vinet växer fort och efter några veckor syns ingenting av Carlos framfart.

Ingvars tillstånd har varit konstant ganska länge, han mår rätt bra efter omständigheterna men har då och då blod i avföringen och det skrämmer mig förstås. Jag försöker vara noga med maten och undvika stress  för Ingvars del, men tarmslemhinnorna är tydligen väldigt tunna och ibland behövs inte mer än en äppelbit för att det ska börja blöda. Blödningarna känns som en upprepning av Stens blodstörtningar fast de skedde åt båda hållen, och jag blir räddare och räddare för varje gång det inträffar, men kämpar mot att bli lamslagen. Vi gör ofta bilturer och har med akvarellgrejerna, och under de stunderna känns livet rätt så bra. Vi brukar vara borta så länge som möjligt, och äter lite på vägen. Ingvar kissar i en honungsburk, eftersom han sitter kvar i bilen under hela utfärden, och vi bägge blir liksom förflyttade bakåt i tiden, när inga hotfulla orosmoln täckte himlen, utan vi färdas åter framåt genom landskapet, och sceneriets ständiga förändring ger oss nyfikenheten och glädjen tillbaka.

Kapitel 14

Harald har börjat bli riktigt gammal och fäller inte vinterpälsen, så jag måste klippa den decimeterlånga isbjörnsfällen med elsax. Under är han mager som en Rosinante och jag lägger på honom ett sommartäcke, mest för syns skull. Han äter som vanligt men tänderna fungerar inte riktigt, och matsmältningen är dålig, så det blir bara komockor. Han har betytt  oerhört mycket för mig under alla de år vi har fått tillsammans och gett mig en liten smak av frihet och äventyr när vi har flugit fram längs strandkanten med vinden vinande i öronen, och han har instinktivt känt när vi har närmat oss kvicksand och snabbt ändrat kurs i galoppen. Tölten intresserade oss inte, även om man kunde stoltsera med den vid enstaka tillfällen, utan den vilda galoppen utan sadel och träns, med bara grimskaftet trasslande sig i manen, var det vi längtade efter när vi styrde  ner mot stranden vid Kyl. Och nu står han på gräsmattan bakom huset med syrensnåret som skydd mot grusvägen och ser lite ledsen ut. Jag tror att han har ont i magen, eftersom han ofta tittar på den, eller på den plats där den skulle vara, och han är svettig i armhålorna. Jag sitter hos honom så ofta jag kan och allt eftersom dagarna går blir han stadigt sämre. Jag ringer inte på veterinär för jag vet vad som då väntar, utan försöker göra tillvaron så bekväm jag kan för honom. En eftermiddag går han ut på framsidan av huset, lägger sig ner i skuggan och andas fort. Jag går efter vattenhinken och när jag kommer tillbaka har han lagt ner huvudet. Jag sätter mig på marken och lägger hans huvud i mitt knä. Där sitter jag i säkert två timmar och vispar bort flugor medan Harald andas tungt. Så plötsligt drar han djupt efter andan, reser på huvudet och faller så tillbaka i mitt knä med en kall, oerhörd tyngd. Han är borta och jag känner att en ganska lycklig period av mitt liv är slut, och gråter stilla. Jag lägger hans huvud på min tröja och sluter hans ögon så att inte flugorna kan nå dem. Så går jag upp bakom huset i skogsbrynet och börjar gräva. Jag gräver med vansinnig glöd och slutar inte förrän i kvällningen när graven har blivit nästan två meter djup. Jag försöker ta mig upp till markytan, men sanden ger vika och medan jag gräver ut några trappsteg i ena kortänden, far en tanke genom huvudet, att jag på något sätt redan har drömt detta, fast när, kommer jag inte ihåg. Nu är jag uppe igen och efter att ha sett till Ingvar startar jag bilen, fäster ett rep runt Harald och drar honom upp mot graven, hela tiden rädd att någon ska komma gående på grusvägen. Väl framme ser jag att han har kommit precis intill graven med benen bort från gravkanten. Jag låter repet sitta kvar, lindar en mjuk filt om hans huvud och välter ner honom i det mörka djupet. Så börjar jag fylla igen graven medan tårarna och svetten rinner i ansiktet, och när jag utmattad är klar går jag in och sätter mig bredvid Ingvar som nu är vaken. Jag lägger huvudet i hans famn och han säger, -lilla Peter, ska vi ha te och rostat bröd? Men oj, vad svettig du är, du mår väl bra?

Utan någon slags tro på ett liv efter döden, utan den självsuggererande övertygelsen att evigheten bjuder på valfrihet; antingen man uppför sig illa och blir en mula med för tung packning i Pakistan, eller brinner i helvetet, eller också lever exemplariskt och hamnar i en blivande världsförbättrare eller i det eviga paradiset, utan den framtidsförsäkringen har man bara Darwin att förlita sig på; att allt till slut bara blir till mull och stoft, såsom det en gång började. Att stålsätta sig mot det faktum att ens tid är ute för gott, i all evighet, kräver ett konststycke i ens innersta, som är svårt att träna upp. Efter att ha sett sig själv som kanske inte en mittpunkt i tillvaron, men ändå som ett centrum varifrån upplevelserna, känslorna och erfarenheterna utgått, allt tydligare inse att de under alla år insamlade tankarna, lärdomarna och törstandet efter ömhet, bara var till viktlöst bagage, som tll sist ändå måste utplånas, som när man rensar en hårddisk, känns meningslöst och cyniskt. Den ståtliga naturen tar och ger och jag antar att alla varelser, när slutet närmar sig, måste känna att naturlagar och kretsgång till trots, det man en gång fick som ett lån och som abrupt måste återlämnas, ändå är djävligt orättvist. Så inte undra på att man bygger luftslott där man med hjälp av moral och avgudadyrkan kan vila tryggt, när den hårda verkligheten kräver sin tribut.

Vi sitter i tvsoffan och håller om varandra. Den mörka augustihimlen ligger slickad mot fönstret och det är alldeles stilla ute. I gäststugan lyser det svagt hos Yngve, som har bott där två veckor nu. Det är andra gången han hälsar på och Ingvar tycker inte om det. Första gången gick det bättre, men nu blir han riktigt irriterad på Yngve som uppför sig exemplariskt i alla avseenden. Han går omvägar förbi huset för att inte störa Ingvar och ber aldrig om någonting. Jag känner mig lite illa till mods att behöva inta Ingvars restriktiva hållning gentemot Yngve, och smyger ibland ner till gäststugan och frågar om allt är bra. Han är mycket tillmötesgående och svarar med lite norrländska bakom uppsvenskan att, -men visst går det jättebra, hoppas jag inte stör bara.

Minken har varit framme igen och röjt i hönshuset; huvuden avslitna och blod överallt. Några sitter högt uppe på pinnarna, orörliga som i trans, men de flesta är döda och har redan börjat dra åt sig myror. Jag lägger dem i en svart sopsäck och går tillbaka till uthuset, där parakiterna och kanarierna, ovetande om att en mördare stryker omkring, njuter i morgonsolen. När jag har fodrat kaninerna hörs ett prasslande under burarna, som inte stämmer med möss. Jag river undan några kartonger och ryggar bakåt så att jag nästan faller på mopeden som står i hörnet. Mellan två fodersäckar tittar ett brett huvud fram med vita tänder och glittrande ögon. Han väser som en varan och kastar fram och tillbaka med huvudet, säkert mera arg än rädd. Det vita bröstet får mig att undra om det inte är en mård, och det verkar som om han redan har bosatt sig i uterummet. Jag går ut för att hämta krattan att försvara mig med, medan jag tänker på vad som kan hända kaninerna och fåglarna. Gunnars Golf rullar i samma ögonblick in på grusplanen och jag stannar vid bilen medan han kliver ur. –Ska du kratta? frågar han och jag berättar om inkräktaren och hur han har dödat sex höns nu på morgonen. –Vänta lite, säger han, -får jag låna telefonen, jag ska ringa Evert, han har en fälla. Några timmar senare står bägge gubbarna framför uthuset och väntar, och efter bara en liten stund smäller det till i fällan och man hör hur mården krafsar och biter i träväggen och gallret. Skönt, tänker jag, nu tar de med sig fällan med innehåll och åker, men så händer något jag inte har förutsett. Evert drar på sig arbetshandskarna, ställer fällan på kortänden, öppnar dörren och grabbar tag om nacken på mården. Den fräser och biter i luften, Gunnar tar undan fällan, hämtar två träklubbor i bakluckan, och de går beslutsamt fram till regnvattentunnan med mården ålande sig runt Everts handled. Där trycker han ner den under vattenytan, ropar till och släpper taget. Hansken är kvar i vattnet och han drar upp armen som blöder kraftigt medan mården försöker ta sig över kanten. De tar varsin klubba och slår den över huvudet varje gång den söker sig upp till ytan och mörka blodslingor simmar runt i vattnet som ålar. Jag kan inte titta utan går därifrån illamående. Varför kunde de inte släppa den någonstans långt härifrån, varför måste de göra hela situationen så omständig, och när de står vid tunnan och plågar mården, varför ser de ut som om de har fått orgasm? Jag känner mig ljusår från människors underliga beteenden och ångrar att jag över huvud nämnde för Gunnar att jag hade en mård i uthuset. Nu plågas den långsamt ihjäl av farbröder i åttioårsåldern, som enligt min mening borde hålla sig så långt som möjligt från död och elände.

-Vad gör gubbarna därute?, säger Ingvar och står lutad mot köksfönstret . –Äsch, det är bara Gunnar och nån farbror, vet inte vad dom gör. Ska vi åka nånstans, tycker du? –Gärna, säger Ingvar, -kan vi fara till stranden utanför Åhus, tror du?

Vi blir borta hela dagen och vädret är vackert som på ett vykort, när vi sitter i strandrågen och gör akvareller. Hanöbukten är mörkblå och långt bort ser man Listerlandet som en blå remsa på horisonten. I kvällningen far vi hemåt och jag tycker att så här borde alla våra dagar vara, varma och med öppen famn. På kvällen i soffan tar Ingvars och mitt liv slut och av spillrorna som blir kvar försöker jag hålla tankar och känslor på plats, men det är alldeles omöjligt och jag känner att livsgnistan dör i kapp med Ingvars. Han ber att få bli flyttad från fåtöljen till soffan och jag lyfter honom som jag brukar. När vi är stående och jag håller honom så stadigt jag kan, klagar han över hemska smärtor i bröstet och när jag lägger honom i soffan är han död, men jag förstår ingenting utan börjar med hjärtmassage och mun mot mun. Jag håller på tills jag ser att Ingvars ögon rör sig, men inser inte att det är jag själv som åstadkommer rörelsen genom hjärtmassagen utan ropar; INGVAR, du är tillbaka! Jag älskar dig! Men när jag inser att han inte kommer ut ur dödens port, utan redan har passerat, vinglar jag ut på verandan och kommer i samma ögonblick ihåg Yngve i gäststugan. I mörkret springer jag ner och bultar på dörren; -hjälp mig snälla, Ingvar är död, gråter jag, och Yngve tar på sig skorna och kommer med upp till huset. Han ringer på ambulans och tar mig sedan med ut på verandan där vi står och väntar medan bruset från Bornholmsgattet når oss genom den mörka skogen.

Helt tom och svart invärtes ser jag hur de bär ut Ingvar i ambulansen och drar igen bakdörren, medan en nytillkommen läkare i egen bil kommer fram till mig och säger,-ja, Ingvars hjärta gav upp, som du förstår, men jag har hört hur duktig du har varit de sista fem åren och verkligen hållit Ingvar vid liv i alla avseenden, så jag hoppas du inser att det inte fanns mer att göra för honom. Hans hjärta har formligen exploderat och var faktiskt slut. Nu vill jag att du följer med mig till sjukhuset, eftersom du inte verkar må riktikt bra. –Nej, nej jag vill ingenstans, Yngve är här och jag mår visst bra. Hon vänder sig till Yngve och säger lågt,-han mår faktiskt riktigt dåligt och kan inte lämnas ensam. Kan jag lita på att du stannar hos honom i natt så hör vi av oss i morgon? –Självklart, säger Yngve, jag tar hand om alltihop. Kom Peter, så går vi in och tar bort sängkläderna i tv-rummet, och sen går vi ner i gäststugan, blir det bra? Han vet precis vad jag behöver nu, och trots chocken och med det plågsamma, tunga trycket över bröstet, undrar jag hur han kan veta att just så vill jag ha det just nu.

Bakdog kapitel 15

Alla Ingvars målningar och akvareller måste göras något med, så jag kontaktar en av hans många goda vänner, en fotograf på Öland, som när jag föreslår en utställning, nappar på idéen och ordnar lokal i församlingsgården i Ingvars hemby. Jag lämnar till inramning och skickar sedan en ansenlig bunt tavlor, men eftersom jag inte hade mod och styrka att vara med på begravningen, så känner jag att här har jag definitivt inget att göra, så jag stannar hemma. Efter en månad får jag bilder och pengar från vernissagen som besöktes av halva Ölands befolkning och som köpte varenda tavla, från små akvareller till stora oljor. Nu räcker pengarna både till begravningsentreprenören och till en gravsten. Jag får några hemska, blanka, sneda förslag men fastnar för en lite gotisk, portalliknande sten i grå granit och utan kors, som han ville ha det, med namnet Ingvar. V. Johansson, 1915-1999 inhugget.

Till jul flyttar Yngve in i huset och trivs med djuren, men blir lite trött på mitt sörjande. Han tycker vi borde ha mera kitsch, mera figurer och mera prydnadssaker. Jag säger ja, och vi far runt Skåne och hittar egyptier och zigenerskor, elefanter och rokokopar på soffor. Jag ser hur han njuter och placerar om och om tills de fyller en slags harmonisk funktion på fönsterbrädorna och i vitrinskåpet. Han gör fantastiska julbord som verkligen påminner om det man har sett på nordiska muséet, med böcklingar som simmar högt upp i gräslöken och pyramider av skinka och grönsaker, inramat av köttbullar och skålar med tillbehör i regnbågens alla färger. Han är koncentrerad som en Salvador Dali och tar ofta några steg tillbaka för att beskåda konstverket. Han hänger pappersgirlander i taket och låter verandan spraka i belysningen från slingor och istappar. Det är faktiskt första gången någonsin som jag känner lite julstämning och måste dra efter andan varje gång jag kommer ner i köket och ut på verandan, där Yngves tomte i naturlig storlek och med jacka, byxor och stövlar sitter i ett hörn och ser bister ut. Han har själv tillverkat den av hönsnät och tomtemask. Folk som kommer på besök måste titta två gånger innan de kan försäkra sig om att den inte rör på sig. När våren kommer delar vi sovrum och missförstånden börjar långsamt avta. Jag tror vi har lärt känna varandra ganska bra och jag rättar mig som vanligt så mycket jag kan efter vad den nye farbrodern vill; ny meny, ny inredning och nya tvprogram. Huvudsaken är att man slipper vara ensam i den stora, vida världen.

Bandet spelar på Branterögen och i pausen blir jag stoppad av ett sällskap nedanför scenen som säger, -wow, you´re just amazing with all your talking and singing. Vi har ett hotell med fredags- och söndagsdans i Kansas City, har du lust att ställa opp några veckor? Vi betalar resan.

Jag berättar om erbjudandet för Yngve som tycker att det var det dummaste han har hört, vad skulle det vara bra för? Jag säger att kanske man kan tjäna lite pengar. -Jo pyttsan, säger Yngve, -och inte ska du tro att du blir känd där heller, det hela är bara dumt. Efter en månad kommer flygbiljetten och jag förstår att det inte blir lätt att övertyga Yngve om hur roligt det skulle vara att försöka.

När avresedagen kommer pussar jag Yngve adjö och far in till Malmö och över bron till Kastrup. Jag har fått min vilja igenom men det kostade på, och jag ångrar lite att jag pressade Yngve så hårt. Det får mig att vilja vända i Malmö och bara komma hem igen och be om ursäkt. Men nu sitter jag på tåget och Öresund glittrar under sätet.

När man befinner sig mitt i kärleken, har den redan hunnit bli självklar som syre, och bara i början och efter förstår man hur oerhört värdefull den är och vad man egentligen aldrig tog vara på. Hade man försökt agera efter den vetskapen, så hade risken varit stor att man förlorat den på grund av för mycket omfamnande och för många ord och kyssar. Att leva ut kärlekskänslorna utan risk för att tappa den, går bara när det egentligen är för sent och innan den har blommat ut. Känslorna regleras av oskrivna lagar och ofta glömmer man att leva efter dem med påföljd att kärleken vissnar fort som fem dagar gamla tulpaner. För att kärlek ska frodas krävs tråkigt nog bara respekt och några hekto känslor då och då. När ens livskamrat dör står man trots lång samvaro på osäker grund om huruvida man verkligen var älskad och om man själv var mera behövande än älskande, eller om det verkligen var så perfekt att man inte alls behöver leva med ovetskap, ånger eller osäkerhet efteråt.

Att kunna njuta av sitt eget sällskap är en annan komplicerad faktor i tillvaron, hur man till och med längtar efter att få rå sig själv och gör allt för att vid första möjlighet ge sig upp på fjället eller ut på den öde ön. Egentligen är den drivkraften kanske inte så ovanlig, och även om den för mig är i det närmaste obegriplig, så kan det till och med vara så att jag tillhör undantagen; de som offrar vad som helst för att slippa vara ensamma, till och med den personliga utvecklingen, om något sådant frö fanns från början förstås, och fruktar mer än allt annat att möta sig själv i ensamhet. Man kan nog lugnt konstatera att barndomen hur som helst sätter djupa spår hos människor, och att om man alltid hade det i åtanke som förälder, för att på så sätt bättre ge barn en chans till en självsäkrare, ärligare och mera empatisk uppväxt, så skulle säkert också mångas liv och gärning få ett mera storslaget och filantropiskt resultat.

Korkade föräldrar är kanske det farligaste som finns.

Som barnlös har jag svårt att låta mig inlemmas i nya generationers språk och sedvänjor, efter som jag saknar den länk till yngre åldersgrupper som egna barn naturligt ger. På ett sätt förhåller jag mig till mig själv som om bara tiden flyr runt omkring mig, medan jag med lätthet fortfarande ser mig som fjorton år. När jag däremot stöter ihop med femtonåringar behandlas jag och känner mig som nittiotvå, trots att jag, ofta till deras förvåning, låter som fjorton. –Hörrudu gubbjävel, haru en tjuga? –Ämen fuck you hemrunkarn, säger jag och ungarna ser ut som fågelholkar.

Flyget över Atlanten känns som vanligt inte bra, då höjdrädslan inte släpper. Under färden känner jag tydligt den rundade flygkroppen några meter under mig och den isande luften utanför. Den otroliga höjden får mig hela tiden att må illa och New Foundlands limpformade halvöar syns tydligt i det svarta atlantvattnet. Här och där ligger snö kvar mellan de rundade granitbergen och byar med indiannamn passerar långt under mig medan flygvärdinnan kommer fram och frågar för tionde gången, -hi hun, looks as if you feel a little better now, right? Snart har vi Lake Michigan under oss och sedan The Windy City. Jag byter till American och nästa anhalt blir Kansas City. Vid gaten ringer jag till Yngve och han säger, -hallåååå? Jag svarar, -jag är i Chicago. Jag älskar dig. –Bli inte borta så länge, svarar han, och vi lägger på. Halvvägs till KC flyger vi rätt in i ett oväder typ mellanvästern med vansinniga blixtar och hagel. Piloterna försöker hitta en annan flygväg men det verkar inte gå, så vi dånar in i de svarta molnen medan eldslågor slår ut från den högra motorn. En flygofficer sitter på andra sidan gången. Han knäpper händerna och lutar sig framåt med pannan mot främre ryggstödet, och då förstår jag att det här måste vara allvarligt. Jag förbannar mig själv för att tro att jag skulle kunna bli någon slags sångare och att jag inbillar mig att jag har någonting att ge. Jag skulle ha stannat hemma förstås, jag borde ju ha fattat att nån med min obegåvning inte skulle kunna lura någon. Sångare och trummis, jo visst ja, if pigs could fly. Här flyger jag rakt in i rena mardrömmen när jag kunde ha mockat åt hästarna i lugn och ro hemma på Sandhammaren, men så går det när man har för mycket fantasi. Fan, vad rädd jag är, och just när haglen daskar i vingarna som hårdast och högra motorn ser ut som en blåslampa där gasolen håller på att ta slut, så ljusnar himlen och man kan se gröna kullar under den smala flygplanskroppen. Folk applåderar och andas ut och kaparn meddelar att om några minuter landar vi på KCI.

Medmusikanterna är drivna, svarta jazzfarbröder som ler och skakar hand med lösa, varma händer. –Hey man, great to have ya, let´s kick some ass, säger pianisten och visar upp repertoaren, som mest innehåller 40 och 50talslåtar. Det passar mig perfekt, och vi börjar repa. Efter några låtar säger basisten, -I like your drummin man. Pianisten tycker att jag lägger rösten fel någonstans i bröstet och strupen. You got to find the feelin in your tummy man, säger han, och de följande timmarna lär han mig varifrån rösten måste komma för att orka bära en hel kväll.

Vi har det första giget tillsammans och aldrig hade jag väl kunnat drömma om att det skulle komma så mycket folk. Medelåldern ligger på 70 och paren är uppklädda till tänderna; rutiga kavajer och vita brallor och frasande sidenklänningar. Jag tror att de ska sitta vid sina runda bord och lyssna på svenskt vis, men så fort basisten stampar in är alla uppe på dansgolvet som genom ett trollslag. De dansar väldigt bra och en del snurrar och glider som Fred Astaire och Ginger Rogers. Jag känner mig alldeles upplyftad och nästan hög när folk applåderar och ropar yiihaaa.

Familjen Olson har gett mig en städskrubb med tvättfat och tv att bo i och jag känner mig nöjd med den och får äta i matsalen när jag vill. Musikerna far hem till sina villor i förorten och den enda kontakt jag har på kvällarna utom tv:n är en mexikansk städerska. Hon och jag dricker kaffe efter hennes skift och hon berättar om livet i Ciudad Juárez och om hennes familj. Så småningom börjar jag röra mig ute i stan och får tips om var jag kan hyra bil billigt. En lördag tar jag mod till mig och kör rakt ut i Kansas.Naturen är lik Skånes kullar och slättmarker men blommorna är annorlunda till form och färg och rödvingetrupialer syns överallt. Jag stannar här och där för att försöka få syn på bufflar, men trots skyltar med buffelvarning finns de ingenstans, så jag nöjer mig med att titta på en stor sköldpadda som just har klarat sig över vägen. Jag tänker på hur fantastiskt det är att befinna sig på en kontinent där jag enbart med hjälp av apostlahästarna skulle kunna gå till Eldslandet, ungefär som att gå från Sverige till Vladivostock. –Vänta till i maj, säger en gubbe på parkeringsplatsen, -då kommer kolibrierna tillbaka, och Monarkfjärilarna stannar här på sin väg till Kanada. Jag känner att jag vill bo i Amerika men förstår att då måste jag fort bli religiös och skaffa mig god karma, så att jag kan återfödas som en begåvad, amerikansk urinnevånare, vilket i mitt fall säkert är lika med omöjligt. Annars måste jag nog stanna hemma och ta hand om Yngve när den dagen kommer. Olika falla ödets lotter minsann. Jag fortsätter mot Osawatomie och märker att solen håller på att gå i moln. Hoppas det inte blir hagel igen, tänker jag medan jag lägger märke till all mötande trafik. Det ser ut som fredagsrusning fast mitt ute på landet, och alla åt samma håll. Nu börjar de mötande vinka och signalera mot mig. De pekar uppåt och bakåt och grimaserar och gestikulerar vilt. Jag förstår faktiskt inte vad de menar utan stannar för att se om det är något fel på bilen. Då saktar den sista mötande bilen ner och ropar, -turn around, turn around, tornado! Jag fattar, kastar mig in i bilen medan de första haglen kommer, stora som tennisbollar. Framrutan spricker och is splittras över motorhuven. Nästa kanonad träffar taket och jag hör hur plåten jämrar sig. Jag drar på så mycket jag vågar, men haglen träffar bilen med sådan kraft att jag måste släppa på gasen. Samtidigt ser jag i backspegeln hur luften och himlen bakom mig är omväxlande violett och svart och gungar fram och tillbaka som ett tungt täcke på ett klädstreck. Käkarna värker och jag kramar krampaktigt i ratten medan hagelskuren övergår i regn och jag ser gluggar i molntäcket framför mig. På vänster sida sveper tromben fram som en dammsugare och liksom vajar och gungar medan den styr riktningen mot Topeka, och jag saktar ner, går ur och sätter mig i störtregnet på vägkanten. Jag känner att detta är indianernas land, farligt, kompromisslöst och vackert. Jag kommer ihåg min barndoms dröm, att bli hämtad av en ståtlig gammal man som talar om för mig att han är min far och att jag egentligen är indian.

 Jag stannar två veckor och lovar, utan att tänka längre än näsan räcker, att återkomma i augusti till ännu en sejour.

När vi sista spelkvällen ska ta paus, kommer ett prydligt äldre par fram till scenen och säger, -honey, this is for you, so you won´t forget. Promise to be back soon. Jag får en liten vinröd tygpåse som jag öppnar och däri ligger en guldring med diamanter. Den passar precis och jag känner de djävla dumma tårarna dyka upp igen. –Hey, säger gubben med ljusblå kavaj, -it´s okay, we love you, och hon säger, -we´ve got relatives in Joneskoping, maybe we come and visit you, huh?

Hemma berättar Yngve att han har varit mörkrädd varenda kväll med den hemska, svarta skogen runt om, och han säger att vi måste sälja huset och flytta någonstans där det finns ljus och folk, och att jag bara kan glömma att resa till USA en gång till.

Nästa dag ringer jag en mäklare och sätter också in en privat annons. Från mäklaren hör jag ingenting på evigheter men på min privata annons ringer folk ofta och vill ha tid för visning. Efter några veckor kommer två danskar och tittar. De blir förtjusta och vill köpa, och vid just det tillfället finns ingenting till salu som skulle kunna passa oss, så jag tar tag i det sista halmstrået jag känner till, en tjock tjej i Borrby som kallar sig mäklare, och frågar henne om hon har något i Löderup eller Borrby. Nästa dag ringer hon och vi ses på Västra Långgatan i Löderup klockan två. En stor, gammaldags tomt med krokiga fruktträd och en unik flora, och ett gammalt hus med ny rappning och helt urblåst inuti. Jag förstår nog inte vad som krävs för att man ska kunna bo där så jag slår till. Vi har en månad på oss innan Sandhammaren ska vara utrymd, så jag får kasta mig in i handfatsupphängning, spismontering, vägguppsättning och toafastskruvning. Det stora rummet målas och också det näst största medan det tredje är omöjligt att göra något åt egentligen, så jag far runt på loppisar och köper stuvbitar som jag klär väggarna med; rosor, trianglar, ränder, blomsterängar och rutor. Karaktären växer själv till och blir väldigt arabisk, och med bjälkarna i taket känner man sig nästan förflyttad till Marocko igen. Hästarna har flyttat till Tjalle, så jag kan fortfarande rida på stranden, och nu har jag tillgång till ett bättre stall än det jag byggde av halmbalar och korrugerad plåt på Sandhammaren. Hönsen kommer med till Löderup och får en friggebod att bo i, så allt verkar ordna sig, utom att jag nog längtar tillbaka till skogen och Bornholmsgattet. Danskarna har börjat installera sig med alla Newfoundlandshundarna och verkar trivas bra. Vinet och clematisen dras upp första veckan och därefter sågas äppelträden och granarna ner. Nu börjar pepparkakshusatmosfären sakta men säkert att försvinna för gott, men det är väl meningen, att livet ska förändras, för blommor och själar. Som riktiga danskar lägger de ner en förmögenhet på att totalrenovera toa och dusch, som därefter ser ut som steamroomet på Hilton.

Längs med tomtgränsen på Västra Långgatan sträcker sig en länga med små lägenheter i. En åldring i varje, och med en smal, plattlagd gång utanför. Ibland vinglar en farbror ut och undrar var han har hamnat. –Hallå du, hör man genom bambusnåren, -fina hungar. –Ja, dom är snälla och bra, svarar jag och försöker se vad det är för en gubbe. Han står och glor in i grönskan med kryckan stadigt framför sig och ser ut som om han vore på väg hem. Igår ringde det på dörren och när jag öppnade stod en gumma där och såg olycklig ut. –Hej, hördu, vars nånstasch går bussen till Pite?, frågade hon, och jag sade, -va, vadå Pite? –Jo dom lämna mej här en stund, men nu måste jag hem. -Hör du tanten, jag tror du bor i längan här bakom, vänta ska jag följa dig hem. –Nej nej, jag ska till ju till bussen. –Javisst, det blir nog bra, kom nu. Vi följdes åt runt kvarteret till huvudentrén, där jag lämnade henne, men efter en stund såg jag genom fönstret att hon hade gått tillbaka och stod nu hos grannen mitt emot och frågade efter busshållplatsen.

Jag står och skruvar med bilen och från det öppna fönstret i en av lägenheterna hör jag en gubbe som nynnar, -tradelidelidela, hela tiden. Efter en stund ser jag de enfärgade, beigea gardinerna vifta till och hör en dörr öppnas och stängas där inne. En flickröst ropar, -men Nils! Fy peå daj, vad gööör du? Usch, så himskt! Fyyy daj!

Lägenheterna byter hyresgäster ganska ofta. En tid sitter en farbror och bygger flaskskepp vid fönstret. Han vinkar till mig varje morgon, men så en förmiddag bär personalen ut hans madrass och piskar den. Nästa dag sitter en ny gubbe vid fönstret och stirrar tomt rakt ut. Jag känner hur ständigt närvarande den hopplösa döden är, ibland frejdigt klippande gamla mjukhyade tanter och farbröder och ibland sittande bakom ens rygg, bara väntande, som om han tog en paus, en kafferast, innan jobbet börjar igen.

Yngve och jag är på väg till Ica i Borrby och när vi svänger in på parkeringen säger Yngve, -men, är det inte din mamma där? –Jo, säger jag, -och titta Carlos med ett stort bandage om huvudet, konstigt. –Du kan väl gå fram och hälsa på henne, säger Yngve. –Men hjälp, så dumt, varför då?, frågar jag. –Ja, bara på skoj kanske, säger Yngve. Jag går de fem metrarna fram till den gamla Alfan och säger, -hej morsan. –Va?? Förlåt? Vem är ni? –Men vafan, vad menar du? Det är ju jag, Pelle, har du fått besök av doktor Alzheimer? -Oh, Pelle. Jaha, jag kände inte igen dej. Hur är det med dej då? –Bra, hej då, säger jag och vänder tillbaka till bilen och Yngve. –Fan, hon är inte klok, hon visste ju inte vem jag var. –Hemskt konstig mamma du har, i alla fall. Vad har hänt med karln då. –Vet inte, säger jag, han ser opererad ut, och helt grå i ansiktet och han tittade bort när jag stod på andra sidan bilen. Somliga straffar Gud på direkten, verkar det som. Inne i affären ser jag hur mamma och Carlos glider omkring mellan hyllorna, och när vi passerar varandra, låtsas hon inte se mig. Hela livet har jag hett önskat mig en sak, att någon gång, och helst snart, få bli föräldralös. I barndomen var det en dröm som höll mig vid liv, och i vuxen ålder känns det precis likadant, en dröm som aldrig verkar bli uppfylld, men som ändå får mig att hoppas, att innan jag blir för gammal, få bli fri från de två djävulska varelser som begick mord på min barndom.

Kapitel 16

Den centraleuropeiska stora husspindeln Tegenaria Atrica är väldigt vanlig i Skåne. Den blir stor som en mindre fågelspindel och på Västra Långgatan verkar det som om den har funnit en fristad. Jag har, sedan fjädervippan på sänggaveln för sextio år sedan, haft en kraftig fobi mot ludna spindlar, och förstås spindlar över huvud taget, så när det visar sig att skånelängan jag har köpt kryllar av spindlar, börjar jag undra hur jag någonsin ska kunna få ro i det huset. De sitter i handfatet på morgonen och i skor och handdukar, så jag måste skaka alla kläder varje morgon, vända upp och ner på skorna och bädda om varenda kväll. Det känns ibland som om man bodde i Australien med alla dessa spindelrestriktioner. I skymningen kan jag se hur en stor hona sitter mitt på väggen i tv-rummet. Det ser ut som ett kulhål med åtta sprickor som letar sig ut från centrum i det avtagande dagsljuset, och när jag kallsvettig smyger upp för att döda med en skosula, hoppar den graciöst ner på golvet och springer som en giraff in under soffan. Jag lyser med ficklampan in i mörkret och möts av spindelns åtta ögon som lyser röda i ficklampsskenet. På nätterna sover jag oroligt och lätt och vaknar ofta svettig och kall med en känsla av att något har sprungit över mitt ansikte. Vistelsen i huset börjar likna en fasansfull dagdröm och bara de nätter då jag är fullkomligt uttröttad av nattvak, sover jag djupt och vaknar med huvudvärk.

 Vi står i duschrummet och jag har just tvättat Yngves hår. Jag tar badhandduken och rufsar och gnuggar tils det är någorlunda torrt, hänger sedan på honom morgonrocken och vi går in i sovrummet, där han lägger sig ovanpå för att jag ska sköta hans bensår. Jag tar fram lådan med salvor, bandage och stödstrumpor och när jag vänder mig om ser jag en spindel stor som en hand sitta i hans hårfäste. de främre benen sträcker sig över hela  pannan, men han verkar inte ha märkt någonting. Hela min kropp vill fly ut ur rummet och hjärtat pumpar i öronen, men utan att låta hjärnan få övertaget drar jag ner tröjärmen över handen, tar ett steg fram mot huvudgärden och trycker till. Den knyter ihop benen och rullar som ett ludet klot genom håret och ner på kudden bakom hans huvud. Jag tar med isande ryggrad liket i en bit hushållspapper och kastar det i toan, medan Yngve frågar, -vad var det, en fluga?

Vi har en överdådig blomprakt i trädgården och vinrankorna hänger tunga mot husgaveln. Barnfamiljen på andra sidan gatan spelar boll bakom häckarna och Joseph, vår gulhuvade amazon sitter i plommonträdet medan värmen sakta rullar in i skuggan under bokarna. Barnen skriker -pappa titta, jag kan göra mååål, och -mamma hon tar min badanka. Joseph reser på nackfjädrarna och ropar ljudligt på bred österlenska -mamma hon tar min badanka, och -pappa titta, jag kan göra mååål! Det blit totalt moltyst på andra sidan häcken, någon minut förgår och ytterdörren smäller ljudligt igen. I fortsättningen är det slut på hälsandet från deras sida när vi möts i byn.

Den täta invandringen av homosexuella par till Österlen och Löderupstrakten verkar i allmänhet inte ha gjort invånarna stormförtjusta över att ha fått ett nytt inslag i samhällsbilden, men gayfolket har ingen som helst kännedom om urbefolkningens åsikter, som i stort sett harmonierar med vad människor tyckte för 60 år sedan, utan känner sig accepterade och nöjda. Trots att detta är en jordbruksbygd av industriformat, bemödar man sig som gayinvandrare inte särskilt om att umgås med bönder, vilket säkert är tur i det korta loppet, men det leder också till dolt misstroende mot minoriteter i en bygd där dialektsamhörighet och oförändrat generationsboende alltid har knutit invånarna samman. Men så hör man också från gubbarna i flyttbussarna att först går flyttlassen till glassiga Österlen, med totalrenoveringar och egen prägel på gamla gårdar, för att efter omkring fyra år vända tillbaka till Göteborg och Stockholm, så kanske den envisa västvinden också får hjälp av bönder med bössan laddad i farstun, att skicka hem de genomtrendiga gaykonstnärerna igen.

Jag har bott i Skånes sydöstra hörn i snart trettio år. Med andra ord har jag hamnat i livets utförsbacke och farten ökar hela tiden. Jag letar efter bromsen, men den har för länge sedan kärvat och tar inte alls.

En ljuspunkt i tillvaron är när jag genom dagstidningen får veta att farsan har dött, kilat vidare, tagit ner skylten, satt ut skorna, köpt en enkelbiljett, kolat, lagt näsan i vädret, kolatvippen, kallnat, faktiskt DÖTT! Det känns som en gråsten trillar ner från bröstet, som om jag får luft, som om världen har befriats, som om Hitler har sprängt sig en gång till. Nu börjar striden om laglotten och det blir tjatigt och långsamt. Hans fina familj på Lidingö gör sig ingen brådska med att betala ut korvörena, så jag måste hota med polis och advokat innan de får tummen ur ändan och går till banken.

Jag har fått en envis hosta som inte ger sig, det kommer upp blod och samtidigt har jag en präktig värk i vänsterbenet som är blått och tjockt. Jag väntar och hoppas, men det blir bara värre. Blodet i handfatet blir rikligare och jag känner mig yr. Ett par dagar till och så vaknar jag mitt i natten av att jag ligger i vatten. Huvudet vilar i varmt vatten, tycker jag och tänder lampan. När jag reser mig upp ur sängen ser jag att kudden är genomdränkt av blod, så jag reser mig vingligt, tar kläderna och går ut i köket. Där skriver jag en lapp till Yngve, drar på mig brallorna och tar mig ut till bilen. Jag kör mot Ystad och är ensam på vägen. Det är svårt att hålla kursen, så bilen glider över på andra sidan vägen med jämna mellanrum, men jag hittar tillbaka och till slut närmar jag mig sjukhuset. Jag stannar på ambulansinfarten, kliver ur och går fram till en lokaltelefon utanför akutmottagningens fönster. Sedan är jag omedveten om vad som händer och vaknar några timmar senare på en brits. En ung ATläkare står vid fotändan och säger, -hej, vi har fått igång hjärtat på dig, men det tog lite tid och du har proppar i ben och lunga som orsakat hjärtstoppet. Hur känns det? -Bra, säger jag, -kan jag åka hem nu? - Tyvärr inte, säger tjejen, du ska upp på hjärtintensiven nu på morgonen.

Jag stannar på sjukhuset två dygn och skriver sedan ut mig själv. Man vill skicka mig till en terapeut eftersom jag tydligen inte har förstått allvaret i situationen, men jag ler fånigt och lägger tyngd i rösten när jag säger, -som sagt, jag gör som ni säger och kommer till provtagning varje dag, och varanet och sprutorna har jag ju i fickan, men jag stannar inte i den här cellen en minut till, så hej då.

Benet känns konstigt att gå på utan känsel och fingrarna i vänsterhanden är också domnade, men jag glömmer det fort när jag ser Löderup närma sig framför huven. Jag längtar väldigt efter Yngve och känner samtidigt att vi måste bort, bort från Skåne och alla gamla minnen.

Vi sitter och surfar flera timmar varje dag för att försöka hitta ett ställe som passar oss att bo på, och Yngve undrar lite över Katrineholm, med fager, mellansvensk natur och nära till Stockholm medan jag är  nyfiken på Yngves födelseplats; Kyrkdal i Ådalen. Vi tar husbilen och åker dit och när vi glider in på riksväg 90 längs den flera mil långa havsviken som till slut möter Ångermanälven, tornar gröna berg upp sig på bägge sidor och himlen är skarpt blå. Vi passerar Utansjö och Kramfors och stannar i Bollstabruk, som ligger alldeles vid vattnet och med höga berg runt om. En fors rinner genom det lilla samhället och på andra sidan viken speglar sig Ytterlännäs kyrka i vattnet som på ett vykort. Härifrån är det nästan en mil till Yngves födelsehus, en röd stuga uppe på ett berg med djupa skogen runt om. Jag lyssnar in allt han berättar om sin familj och sin stiliga morfar. Det är lika ofattbart för mig varje gång jag hör om människors positiva, kärleksfulla uppväxt, ofta umbäranden och fattigdom till trots. Jag hör ju vad han berättar men kan inte göra mig en bild av hur en lycklig familj egentligen fungerar, hur barn aldrig fått stryk och hur man har haft en pappa som gjort allt för att man skulle vara glad. Trots penningbrist gick Yngves pappa Gotthard en mil i snöstorm in till Bollstabruk för att i sista stund köpa en julklapp åt Yngve. Det verkar ju inte klokt, jag fattar det inte, och undrar om det inte är påhitt i alla fall. Men det visar sig att folk omkring Kyrkdal tyckte att farbror Gotte var världens snällaste, så det måste väl stämma. Fan, jag blir tårögd, varför skulle jag ha det så djävligt när jag var barn, fan vad orättvist! Jag hatar fortfarande allt och alla!

Efter hand som vi träffar folk, släktingar till Yngve eller goda vänner han inte har sett på åratal, märker jag hur annorlunda mentaliteterna är från norr till söder. Det verkar svårare att göra sig osams med folk här än i Skåne, och man är mera pratsam. Vänligheten lyser igenom överallt, till och med i konsumkassan, och det får mig att undra vari skillnaden mellan folk ligger, om det är det geografiska läget eller klimatet eller genetiskt betingat. Vi far runt i omgivningarna och stannar vid svarta insjöar, hundra meter djupa, och små blomsterängar inramade av djupa björnskogar. Värmen är tryckande och liknar mycket spansk högsommar och jag undrar om detta kanske ändå vore den nya boplatsen för oss. Yngve är inte precis eld och lågor utan är nog mera intresserad av att bo närmare Stockholm, och verkar känna sig nöjd med norrlandsbesöket för den här gången. -Flytta hit igen, säger han, -jag undrar om du skulle trivas.

Hemma i Löderup igen och bambun blommar. Typiskt att alla de stora bambusnåren ska dö nu, bara för att vi har pratat om att flytta, nu kommer man att få full insyn från både gatan och ålderdomshemmet. Inte nog med det, tre skitviktiga karlar från Ystads kommun bultar på dörren och säger att, -din stora trädrad med bokar längs gatan är för yvig och måste tas ner, och träden mot ålderdomshemmet skuggar för mycket för lägenheterna. Är det okej att du går med på det, eller måste vi gå vidare med ärendet? Det måste ju ändå ske till slut. Jag känner mig helt matt och får magknip, men säger, -du kan ta ditt djävla ärende och köra upp, ni har ingen rätt att bestämma över mina träd, och förresten har jag inte tid att stå här och dividera. – Hehe, nu är det ju så att vi har all rätt i världen att ta ner växtlighet som går in på gatan och på kommunens mark, och om du inte går med på detta här och nu, så kommer det bara upp i rätten och du förlorar i alla fall. Jag drar igen dörren och känner att jag vill flytta nu med detsamma, helst idag. Typerna hänger ett tag utanför huset och fotograferar grenar och lövverk. Så här måste det ha känts i östTyskland när Stasi röjde runt med enskilda stackare för trettio år sedan men jag sväljer och tänker att skit samma, jag kunde ju lika gärna ha haft prostatacancer eller suttit i fängelse, och då hade det verkligen funnits anledning att få ont i magen.

Mamma ringer en eftermiddag och gnyr något om att Carlos ligger på sjukhus med hjärntumör. Hon har mig veterligen inte ringt på fyra år, så jag har svårt att på sekunden lägga på någon slags sympati, och förresten, hade jag varit förberedd så hade jag nog inte hittat någon medkänsla ändå. Hon säger att, -jaa, det är hemskt, men han var nog inget snäll ändå. –Inte?, säger jag och tänker att ni två var ju som gjorda för varandra. –Hursomhelst, hans syster kommer från Santiago på lördag och ska hyra rum här intill. Jag tänker att vad taskigt, att inte låta henne bo hemma, när hon åker runt halva klotet. –Jag undrar, Pelle, kaaaan du köra oss till sjukhuset på söndag? –Jaha, det går väl. –Tack, hej då, jag måste ringa Ellen nu och berätta. Söndag då.

Söndag förmiddag står jag utanför kåken i Hoby och väntar. Först kommer morsan ut, uppsnofsad till tänderna med lösögonfransarna på plats, och efter någon minut kommer systern runt hörnet. Hon är liten och elegant med högklackat och rött läppstift.

 Yngve och jag sitter i bilen på sjukhusparkeringen och fruntimren stolpar in genom entrén arm i arm. Efter en dryg timme kommer de och ser inte ett dugg ledsna ut, i alla fall inte mamma. Systern ler vänligt och tackar för att vi har väntat så länge. –Det går på sista versen, säger morsan, -han märkte inte ens att vi var där. Yngve föreslår att vi åker hem till Löderup och dricker kaffe och när jag översätter nickar systern. Hemma i soffan börjar jag och Carlos syster prata om Chile i allmänhet och om Atacama-öknen i synnerhet. Hon berättar om alla märkvärdigheter som har utspelat sig där och om uråldriga jättetecken i öknen. En kille som bodde i Copiapó gick en dag ut för att köpa tidningen och kom hem tjugo år senare. Frun bodde kvar, men var omgift och svimmade när han kom in på verandan med en tjugo år gammal tidning under armen. Medan vi pratar och jag översätter för Yngve, sitter morsan i soffhörnet och blossar på en mentolcigarett och himlar med ögonen; -vilken svada hon har, mumlar hon, -fan, slutar hon aldrig?

Vi stannar en vinter till, med två meter snö och stormar som rullar ut över södra Östersjön från Polen och Baltikum. Det viner och klagar mellan husen i Löderup och snön tornar upp sig mot husväggarna och täcker ibland hela fönster. Himlen verkar ligga precis över takåsarna och är betonggrå och hård. Nere vid reservatet brakar brotten in mot den snötäckta sandstranden som enorma, vita brödkavlar och dånet är öronbedövande. Saltskummet ryker in över den gulnade strandrågen och det värker och spränger i kinderna av den våta kylan när man vågar sig ut ur bilen för att kasta pinnar åt Eddie och Robin.

Vägarna är öde och de svarta träden längs med åkerrenarna vrider sig och knarrar i stormen medan himlen inte kan bestämma sig för regn eller snö utan öppnar kranarna för bägge sorterna.

 En takpanna ligger i bitar på gatan och jag lyfter fort undan datorer och bildskärmar medan klara, stora droppar plaskar ner från taket i gubbrummet. Uppe på vinden rör sig hela insidan på taket upp och ner, upp och ner, som om huset andades, och här uppe är vindens trumpetande nästan olidligt att höra på. Fram med några plastbaljor och fort igen med vindsdörren som motvilligt lyder.

Vi har kommit överens, Yngve och jag, det får bli Bollstabruk till våren, där det finns en liten kåk mit inne i byn som kostar som en begagnad Volvo, med pelletseldning och stor veranda. Och vi säljer Västra Långgatan till tjejen några kvarter ifrån, här i Löderup, hon som tycker att det är för dyrt med uppvärmningen i hennes nuvarande hus. Jag måste sälja min sista häst, svarta Franco med fullblodsstam. Han hjälpte mig mycket att ta mig igenom sorgen efter Harald, och har alltid uppfört sig exemplariskt. Det känns inte riktigt bra att sälja, eftersom det är en enmanshäst som det tar lång tid att lära känna, men ska vi flytta till Norrland, till ett hus utan bete och stall, eller etablerade kontakter med hästfolk, så blir det nödvändigt. Jag bestämmer mig efter många spekulanter för en liten tjej i tjugoårsåldern, som verkligen visar att hon tycker om honom. Konstigt nog drar han i väg till andra sidan hagen i full galopp så fort hon kommer innanför staketet, men han är ju en känslig herre, och kanske han inte känner sig riktigt bekväm med att ha flickor inpå sig. Hur som helst pratar jag med honom och säger, - men Franco, det är ju en liten tjej bara, som bor i mörka Småland, och har andra hästar. Du kommer att glömma mig på en timme, garanterat.

Försäljningen går av stapeln och den gamla bilen med hästtransport efter, dammar iväg ner på kustvägen och försvinner bort mot Skillinge. Jag står handfallen med sadel och träns på marken framför mig och ångrar alltihop. Jag riktigt känner hur Franco skräckslaget undrar och gnäggar inne i transporten, medan han trampar och svettas.

Tjalle kommer långsamt upp mot stallet med västgötaspetsen snoende om benen. –Jaså konstnärn, haur du sålt? –Ja, till den där tjejen som var här i förrgår och tittade. –Hon? –Ja, hon verkade ju vara snäll och skulle ta väl hand om honom, sa hon. Tjalle skrattar så snuset sprutar och säger, -Jamen fan Brunius, hon är ju hästhandlare! Hon säljer ju hästar till Polen och Italien. Han blir ju korv, för fan.

Kapitellöst instoppat

Mellan kapitlen aug.2010

Här och nu 68 år gammal med cirkulationsrubbning i benet och ett stort, maffigt bensår tillföljd av det. Halt och utfattig och lånar friskt på kreditkorten, faktiskt kul och den 19 varje månad känns det inte så allvarligt med avbetalningarna, man tar ju aldrig i pengar nuförtiden ändå, det är bara imaginära siffror man ser på skärmen som flyttas hit och dit, och vid de enstaka telefonkontakter man har med opersonliga killar och tjejer som sköter bankfrågorna så verkar det vara moral- och rättochfelfritt i de korta, koncisa dialogerna; jag hann inte betala, jag glömde, jag har inte så det räcker den här gången, och svaren blir; jaha, okej, jag förstår, vi löser det, ha en trevlig dag. Förr fick man höra att; men oj, det går inte, vänta kommer direktören, nej verkligen inte, det är inte vår policy, man betalar eller tar konsekvenserna.

Så på ett sätt är de nya generationerna avspänt opersonliga och fria från fy och oj.

 Yngve och jag tog en tur med husbilen ner till Skåne nyligen, bara för att känna efter, men trettio år har tydligen inte satt några djupare spår, för väl nere på Sandhammaren fick jag en obetvinglig lust att fort vända hem igen. Det regnade som vanligt på tvären och Bornholmsgattet mullrade hotfullt. Kylan var påtaglig på natten och fukten dröp överallt, ute och inne. Insekter och spindlar kryllade som i Argentina......myggorna måste ha flyttat ner från riksgränsen och bakom disken i fiskaffären sa man/vaskaruha?/. Några gamla bekanta kvar, sjuka och smittsamma, och huset i Löderup såg ut som ett övergivet i Bosnien. När jag klev in i gyttjan på det som förut var en vacker, blomsterfylld och trolsk tomt och sneglade in genom skitiga fönster med bräder och träbockar på insidan såg jag plötsligt ett fruntimmer sittande i det halvt nerrivna rummet pratande i mobiltelefon. Jag hoppade till och backade ut  igen där brännässlor och grenar hängde ut över gatan. Jag tänkte på kommunkillarna som kom och klagade på mina träd, de borde väl få sitt lystmäte här. Bambun var död och körsbärsträden borta och över taket flaxade en enorm presenning långsamt upp och ner. Vi åkte vidare till morsan på det nya hemmet i Skillinge och jag gick in och frågade efter henne. Korridoren rakt fram och tredje dörren. Ingen där så jag fortsatte mot matsalen. Där satt hon, uppmålad och med örhängen, tillsammans med två frånvarande gubbar och en förlamad tant. Långsamt stoppade de alla in gafflarna i munnarna och långsamt drogs de ut igen, med nästan lika mycket mat på som när de åkte in. Morsan tittade upp och sa -hej, du har ju en fin mustasch, var bor du? Äh, tänkte jag, hopplöst, men sa, -det är ju jag, Pelle. -Oooooh, jag är färdig, vi går, jag bor här borta. Vi gick in i morsans rum och satt en stund och jag kände igen varenda pryl, mormors grejer nästan alltihop. Morsan hade målat sig med ögontusch uppe i pannan men jag nämnde ingenting fast det såg ut som ett gammalt ärr. Vi jämförde svullnader på benen en stund där jag vann, morsans ben var smala som pinnar och jag kände mig för ett ögonblick uråldrig med mina flammiga, svullna stockar. Vi gick tillbaka ut i matsalen där man hade dukat av och satt på en cd som spelade LappLisa om och om igen. Vi försökte öppna dörren till verandan utanför men där fanns inget handtag utan bara ett lås. En tjej i köket kom och berättade att dörren var låst och vi bad artigt om att få bli utsläppta. -Jaha, så länge han är med så, sa hon och tog upp en nyckel och vred om. -Kan vi knacka när vi kommer tillbaka? frågade jag och hon sa -jio. Vi gick ner till husbilen där Yngve satt och sov, väckte honom och satte oss tillrätta i u-soffan. Morsan berättade om stämningen på hemmet och hur man gjorde bäst i att alltid svara ja eller nej och aldrig diskutera eller ifrågasätta. -Man är inlåst, sa hon, så jag klättrade ut genom fönstret en dag och gick ner och köpte tidningen. När jag kom tillbaka läxade man upp mig och upprepade flera gånger att så gör man bara inte. Det verkade som om morsan ville flytta upp till Ådalen, men hur går det till med gode man och allt, tänkte jag. Vi satt en stund till och mindes lite, och det var svårt att för tillfället sopa undan alla hemska minnen från förr, men jag lyckades rätt bra, och morsan kom som vanligt ihåg bara det som rörde henne. Efter en timme sa Yngve och morsan hej och jag följde med tillbaka till glasdörren vid matsalen. Den var förstås låst och ingen av personalen syntes innanför. Vi bultade på glaset och två farbröder, en i rullstol och den andre med krycka kom fram till glasrutan och började leta efter handtaget på dörren. När de inte hittade något att ta i förvreds ansiktena till förvåning och skräck, och farbrodern i rullstolen började gråtande riva i persiennen på insidan av dörren. Jag förstod att det på ett ögonblick gick upp för bägge två att de faktiskt var inlåsta, och att de antagligen inte hade upptäckt det tidigare, kanske tack vare den ständiga inbäddade, betryggande barnkammarmentaliteten hos personalen och den bedövande pärleportsmusiken. Men morsan, med som vanligt total empatibrist sa bara, - äh, kom så går vi stora ingången istället.

Känslan av att än en gång fly från Skåne infann sig och utan vidare omvägar började vi återfärden mot Ystad och Norrland.

Bakdog kapitel 17

Vi har installerat oss i Bollstabruk och jag tittar ovant ut mot de gröna bergen och vattnet som glittrar bort mot Sandslån. Skogarna är djupa och bebos av björn och älg och värmen är tryckande. Ingenting liknar Skåne utan det ser ut som en naturfilm från Kanada. Hundarna badar i skogstjärnar där vattnet är klart och djupt och fågellivet är helt annorlunda än vad jag är van vid. Jag saknar koltrasten och näktergalen men i björkarna runt huset vimlar det av starar och till och med sidensvansarna och domherrarna visar sig, fastän det är sommar.

Grannen och gammpojken Arne har väl blivit något av en bekant och har vid en av sina starkölsmättade stunder berättat att om han hade varit på det viset, så hade jag bergis kommit i fråga som partner, hur man nu ska se på det. Så har han strukit mig över kinden och sagt att, –du är hemskt behändig i alla fall.

Jag börjar ängslas för att bli lämnad ensam igen, eftersom Yngve redan har hunnit bli sjuttioåtta, och den här gången har jag ingen reserv att ta till. Själv är jag sextioåtta år och tänker ofta på att det nog vore det bästa som kunde hända om jag fick trilla av pinn först. Jag har ju blodpropparna och det tjocka benet att hoppas på, så vi får väl se.

Två av mina gubbekanta i Skåne dog nästan samtidigt med att vi flyttade, först vår pianist Sven, som bara stöp en morgon i sängkammaren, och sedan Lennart, som var på väg ut till reservatet när han föll med näsan i sanden. Han lämnade in utan testamente, och hans tremiljonersvilla i Simrishamn gick till allmänna arvsfonden.

Nu har man inga band med Skåne längre, allt är klippt, och några nya lär man väl inte knyta, så klockan har gått ett varv och närmar sig tolv med stormsteg. Jag ångrar väl egentligen ingenting, men nog hade det varit roligt att ha blivit något man brunnit för, att ha gjort något annat med sitt liv än att bara ängslas och hoppas.

Jag försöker förbereda mig så gott jag kan på det som ska komma, på det som jag har genomlevt med mina tre kärlekar, hur de bara försvann för alltid och hur de lämnade svarta hål i min tillvaro efter sig. Jag har slutat betala underhållet på Eugens grav på Skogskyrkogården, eftersom jag inte lämnar någon efter mig som kan fortsätta betala. Jag undrar väl om man hamnar i brännugnen i alla fall till slut, då min och Eugens gravplats kommer att anses som förverkad utan regelbunden betalning. Jag har alltid oroat mig för bränning eftersom ingen har kommit tillbaka och berättat vad som händer efter döden, och att avsluta det hela med att medvetet grillas verkar kanske inte så kul. Men man får väl hoppas att det är finito på riktigt när man slutat andas, och det är jag ju van med, att hoppas och ängslas.

Bakdog kapitel 18

Drygt två och ett halvt år har gått sedan flytten från Skåne. Årstiderna galopperar iväg, nonchalanta och oberörda, och under hakan har köttet redan börjat sagga och känns långt och mjukt att dra i. Jag missar tv-program med flit som förut var ett måste, och de nya filmerna jag laddar ner förstår jag inte ett skit av....precis likadant som när jag var 15 och bara lade märke till äldre, hängiga skådisar med stora näsor och fina händer. Jag har dragit på mig rätt saftiga skulder de sista åren och för att förhindra att vid eventuellt avbetalningstrassel hamna på gatan, har jag hyrt en trerummare med balkong. Trots riklig och maffig möblering ekar rummen som gamla salar, och man känner någon slags vördnad när man kliver in i den stora hallen. Några uråldriga gummor bor i huset varav en har visat sig vara riktigt 40-talstrevlig. Yngve formligen älskar våningen och sitter andäktig och bara tittar de gånger vi tar med kyckling och vin dit och håller lunch på balkongen där melonblommor klättrar på tegelväggarna. Lägenheten får bli vinterviste med trygg värme och öppen spis.

Huset ser nuförtiden lite ödsligt ut invändigt men jag planerar ny möblering med mera luft mellan grejerna.

Värmen i luften ute är torr och mjuk med 18+ i september och himlen är som vanligt skarpt blå. Vi far till norrlandsmetropolerna med jämna mellanrum och går på loppmarknader och äter hamburgare i bilen, och hemma på verandan har vin och humle börjat täcka hela altantaket på insidan och solen glimmar mellan de stora bladen.

Benet ger sig till känna utan uppehåll och åldersyrseln dyker upp när man verkligen behöver balansen, så gubbsymptomerna börjar stå på kö. Jag har faktiskt inget fel på potensen än men kunde ändå inte låta bli att vid ett tillfälle prova Viagra. Jag fick sprängande huvudvärk och ordentligt illamående, men erektionen infann sig som vanligt vid rätt tillfälle och försvann som vanligt när det var dags att dra på sig byxorna igen så jag vet inte, men huvudvärkstabletter i den formen får nog vara framöver. Jag åker ofta EU-scooter med Gart och vi gör ibland riktiga långturer. Vid de tillfällena är Yngve rejält arg och antagligen orolig och säger när jag huttrande kommer hem efter en utfärd; -nu är du så god och slutar med de där långturerna, det är farligt och den där gubben är ju knäpp på riktigt. Det ser illa ut när du är ute och far med byfånen förstår du väl!

Gart känner förvånansvärt mycket folk och de vinkar åt honom nästan över allt när vi brummar genom byarna. Jag funderar på olikheterna...Gart må vara lite bakom men har en stor bekantskapskrets där han tillochmed blir bjuden på fest då och då medan jag........som har tagit studenten.......hahahahahaha, egentligen inte känner en kotte frånsett de fåtal som redan har dött. Nåja, jag har ju Yngve, och Arne förstås, som motvilligt ibland föreslår att vi ska kramas, något som jag av medkänsla besparar honom genom att klappa gubben på kinden och säga; -äh, det är ok ändå.

Jag retar mig vansinnigt på alla självupptagna, navelskådande 45-åringar som har lärt sig konsten att vingla mellan samhällsengagement och egenintresse. Hur de ända upp i femtioårsåldern inte för en sekund kan motstå frestelsen till självhävdelse; i insändare, debatter och i det totalt meningslösa mediet Facebook. Jag kommer inte ihåg dem från 1990-talet, kanske beroende på min blindhet för alla utom för gamla farbröder. Tidigare tillhörde de ju den äldre generationen för mig och då var bara sex appealet intressant.

Jag blir fortfarande förskräckligt arg ibland, på små känslomässiga trädrötter som jag snavar på. Anledningarna är ofta obegripliga för Yngve och måste ju skyllas på min osäkerhet och mina mindevärdeskomplex som funnits där sedan 1942. Säkert går reaktionerna att förklara, på brännvinsadvokatmanér, men åren har gjort, att efter eruptionerna har jag ofrivilligt återgått till att vara moltyst i timmar, som för 60 år sedan. Skit samma, skit samma tänker jag, bara döden kvar i alla fall.

Fast ett litet litet hästfrö har långsamt börjat gro igen, sedan Helena, Yngves brorsondotter har erbjudit sig att hålla med stall om jag skulle falla för frestelsen. Så någon slags livskraft finns tydligen kvar i gubben ändå, hur otroligt det än verkar.

När jag i eftermiddags åkte genom skogen vid Hamptjärn såg jag stora jeepar utplacerade lite här och där i skogsbrynen och i dunklet under granarna kunde jag skymta björn- och älgjägare beväpnade med svarta vapen med kikarsikten. Jag tänkte att jag aldrig i livet skulle kunna umgås med en jägare, inte ens en minut, utan att spy faktiskt. Jag kom ihåg hur pappa tvingade mig med hot om misshandel ut på hammaren på Fårö för att skjuta blåduvor. Han stod bakom stentunen och registrerade varenda rörelse jag gjorde; hur jag laddade, siktade och sköt. Hur jag som han hade gett order om, sprang runt bland de blodiga, hoppande duvorna, plockade upp dem och tryckte dem på brösten tills de slutade andas. Jag gjorde det som i trance, hela tiden medveten om vad som väntade om jag inte skulle lyckas. När jag hade dödat den sista duvan klev han fram för att kontrollera vad jag hade lyckats få ihop och med ett skevt leende nickade han åt mig att knyta ihop bunten, bära in dem på tomten och flå duvliken på kvarnstenarna som låg utplacerade som låga bord. Jag svalde intensivt hela tiden för att inte kräkas då jag visste att om det skedde så skulle jag bli slagen. Han stod över mig och kommenterade hur jag skulle flå dem med ett snitt och ett ryck samtidigt som han mumlade att detta borde väl göra karl av en sådan vämjelig dvärg.

Hur man frivilligt kan släcka liv och dessutom kalla det för ett nöje är för mig obegripligt, något som i min värld tillhör en annan djurart. Men bödlar finns ju överallt och jag hoppas att det för dem väntar ett hett ställe, de som frivilligt söker sig till legosoldatjobb och de som väntar i skogsbrynen på att få skicka iväg en skur mot en vinglig älg och sedan far hem och vyschar bebisen till sömns.

Forts. följer....

Vintern har passerat utanför fönstren, huset är sålt till Emad, eller egentligen till sonen Daniel och trots aprilsnö så borde det vara vår. Kaninen bor i badrummet och katten ligger på köksbordet, så oordningen är nästan återställd. Hundarna och jag gör utflykt varje dag med bilen och Yngve bläddrar på nätet efter vinterviste i Spanien, om man lever nästa år. En vinter till i Sverige känns lite påfrestande i vår ålder, så på något sätt kommer vi nog att försöka rymma.

Jag har börjat fundera över hur vansinnigt annorlunda och egen jag måste vara, snart 70 och inte en siffra i intressebanken stämmer med övriga befolkningens värderingar, åsikter och vanor...eller intressen. Hur har man kunnat glida med igenom arbeten, sociala sammanhang som umgänge och samtal, dagliga bestyr och levnadsvillkor utan att formligen explodera, skjuta ner hela bussköer eller bara tända eld på så mycket som möjligt innan man hastat vidare till närmaste atoll, för att sedan med skräck se hur kryssningfartyg och hangarkryssare långsamt passerat i horisonten, ängslig över om de ska ändra kurs och ta mig till fånga, eller ännu värre, börja umgås igen, och pådyvla mig sin konstiga nysvenska och sitt spyframkallande idrottsintresse, eller sina självklara umgängeskommentarer om hur det som är bra är bra och hur det dåliga är dåligt. Jag kommer att huka mig bakom palmdungarna medan kokoskrabborna försöker nypa mig i ändan, under det att de stora vita fartygen långsamt försvinner i fjärran. Jag kommer att resa mig upp i passadvinden och andas ut. Ute vid revet kommer jag att se vithajen glida fram och åter på sitt vaktpass och högt ovanför mig mot den skarpt blå himlen kommer jag att urskilja fregattfåglarna som lojt vilar på uppvindarna medan de spanar efter fisk.

Men nej då, som genom ett trolleri har jag låtsats att nästan vara som alla andra i snart 70 år, och känner att det var nog ett av de bästa sätten att slarva bort ett helt liv på, utan att ha garanti för ett nytt.

Lägenheten inger fortfarande lite av andakt med sina stora rum och knarrande parkett, och jag har svårt att föreställa mig en ålderdom utan det kryphålet, men vem vet, rätt som det är befinner man sig på flykt och kryper ihop bakom stentunen på Fårö, medan ostvinden pinar igenom springorna eller i en wellpappkartong utanför stadsmuren i Tetuan, på flykt undan fordringsägarna eller på flykt undan döden eller bara på flykt....från det hopplösa livet som det har blivit på bara 30 år; obegripligt, osexigt, ologiskt, oskönt och faktiskt värdelöst. Ingen gråzon längre, svart och vitt, tjock och smal, obildad och obildad, rik och fattig, hemgjorda efternamn som ska låta adliga, lokalpatriotism på ett lömskt käckt vis, tillgjort och falskt välkomnande av främlingar medan man över kaffebordet förtalar zigenare och invandrare, för att inte tala om homosexuella, som alltid lyckas komma längst ner på listan, och som förut nämnts; den urkonstiga nysvenskan, där man säger medans och även fastän och  uttalar kora efter stavningen så att det blir koooora i stället för kåra och efter att skåningarna i åratal har gjort sig roliga över uppsvenskarnas ä så har man tagit det säkra för det osäkra och börjat använda öppet ä i alla sammanhang. Man säger äääta, ääääga och räääääkor som om man kom från Jockmock medan skåningarna ohämmat fortsätter med sina diftonger. Man har stängt alla trevliga pissoarer med plats för flera än en och klippt ner alla skyddande buskar i parkerna så att utelivet för homosexuella har marginaliserats som på drottning Victorias tid. Man har fått bögar att vilja vara normala så till den grad att de själva nuförtiden söker sig till heterogrupper, skaffar barn på alla möjliga vis och flyttar till radhusgettona.......frivilligt. Man har fått dem att glömma att homosexkulturen är urgammal, viktig och faktiskt tillhör ens rötter.

Så visst känner man att man borde vara på flykt.......för länge sedan.

Mountain Meadows massakern 1857, då omkring 130 nybyggare, män, kvinnor och barn, på sin väg mot Kalifornien, under ett uppehåll i en dalsänka med vatten och bete, i staten Utah, blev mördade av en stor grupp mormoner, är en av de största skamfläckarna i USAs historia. Alla värdeföremål, hästar och boskap såldes efter några dagar på auktion och massakern skylldes senare på Paiutes, en lokal indianstam. Mormonismen uppkom i Amerika på 1830talet genom Joseph Smith som efter att ha levt ett vad man då kallade syndigt leverne, kände att botgöring kunde komma väl tillpass och började läsa bibeln, men enligt historien missuppfattade det mesta av vad han läste och vid sina böner naturligtvis suggererade sig till att ha direktkontakt med Gud. Efter flera försök att starta en egen kyrka hamnade han så småningom i fängelse, där han blev lynchad av en mobb. Handsken togs upp av Brigham Young som utnämnde sig till biskop och Utah blev den plats där han samlade anhängare omkring sig med apostlar och profeter. Fortfarande ser man flest mormoner i staten Utah, även om de också är spridda över världen, sammanlagt ungefär 7 millioner anhängare.

Faktiskt har otroligt mycket debatterats och skrivits om mormoner och deras trosuppfattning, levnadssätt och riter, och som i alla frikyrkor och statskyrkor med för den delen, praktiseras mera intolerans än tolerans, vilket får mig att undra om inte bara Joseph Smith, utan de flesta så kallade kristna egentligen inte har fattat mycket av historierna i bibeln, som i sig inte är annat än just historier.

Tillbakablickar

Söndag morgon i april och Google framme på skärmen. Jag letar efter m/s Dahlia och m/s Gdynia, båtarna vi for till Marocko med för 60 år sedan, och där är de med historik och foton. Svenska Lloyd stod som ägare då och sedemera såldes de vidare förstås, som alla gamla pråmar, Nigeria, Mocambique och Côte d`Ivory. Tänk att Dahlia där jag hade andra ventilen akterifrån blev torpederad utanför Israel och nu ligger på Medelhavets botten, och Gdynia, där jag varje dag satt inne hos Antonio Duran i byssan ligger som järnskrot på ett rev utanför Mauretanien. Fotona jag fick fram på nätet visade två långsmala rostiga lastfartyg med lågt fribord och svart rök ur en smal skorsten. Och jag som minns dem som vita, skinande stora fartyg med höga stävar plöjande Biscayabukten i skarpt solsken. Ja där ser man....man kan inte ens lita på sig själv, eller också kanske det var så de såg ut på femtiotalet....faktiskt.

Vidare letade jag på Arroyo del Infierno no 8 Ceuta och hittade några nytagna bilder som visade Arroyo precis som det såg ut för sextio år sedan. Konstigt, ingenting är tydligen förändrat, jo, stranden....den såg ut som en riktig sandstrand med klart vatten utanför. På min tid var den svart och omöjlig att vara på, på grund av skit och olja överallt. Benzu fanns med som en gammal svartvit bild med borgen uppe på klippan, men i övrigt ingenting. Atlasbergen bakom Arroyo tecknade sig torrt och knaggligt mot himlen med la Mujer Muerta i fonden och sluttningarna ner mot byn såg lika gröna och behagliga ut som när jag var barn.

Tetuan verkar, enligt text och bild, vara totalt oförändrad, med stadsmuren runt de gyttriga kvarteren och den torra, ogästvänliga naturen runt om, som om tiden har stannat. Om jag hade lyckats med att hålla mig borta från Arroyo den gången för sextio år sedan, vad hade jag då gjort idag, om jag hade levat? Kanske fortfarande bott utanför stadsmuren med några getter och ett plåttak att sova under.

Forts. följer...

Regn och hosta. Jag for ner till jägaren som bor bredvid gamla huset. Eftersom han vägrar använda dator så har han bett mig att leta efter ett garage till hans bil på nätet, så jag ringde på och lämnade en lapp med några alternativ. Han undrade vad Yngve och jag sysslade med nu för tiden och jag undrade tillbaka. Jodå, han skulle stanna här uppe tills bävern blev lovlig. Va? sa jag och fattade ingenting. Äh, jag ska skjuta bäver, sa han och tuggade ur munnen, det är rätt skojigt. Äter du bäver? frågade jag, och han svarade, nä, inte äter inte.

Först de senaste dagarna har har börjat undra lite över varför man slutade låta mig använda blöjor i ....... ja, antagligen fyraårsåldern, och istället började lägga en tidning i sängen. Kan det ha haft med ekonomi att göra eller bara ointresse. Visserligen var blöjorna på 40talet inte direkt bekväma, men säkert bättre än Dagens Nyheter i alla fall. Jag minns tydligt hur jag mitt i natten vaknade av att både urin och bajslukten stack i näsan och avföringen satt som en kaka på skinkan. För att undvika kontakt med det kvarvarande bajset brukade jag stå i brygga, på armbågar och knän, i sängen och jag lärde mig att sova på det viset. Konstigt nog kan jag inte minnas att jag fick stryk vid sådana tillfällen, utan bara hur man stönade och stånkade över arbetet med att skrapa bort eländet på morgonen. Hur som haver så har jag hela mitt liv haft i klart minne det mesta som hände från tvåårsåldern och uppåt, framför allt lukter, men också hur starka ljud framkallade ångest och yrsel. När pappa blåste i ett jakthorn för att på det viset framkalla uppmärksamheten hos brovakterna när man med båten passerade Hammarbybron eller någon av de många broar i Göta kanal som också måste öppnas på grund av Mejts höga rigg, så kastade jag mig ner på durken i kajutan, fullkomligt skräckslagen där känslan av tyngdkraften försvann och alla ljud  lät som avlägsna ekon efteråt, samtidigt som ett envist illamående höll i sig i flera timmar. Mamma och pappa skrattade hejdlöst åt min rädsla för höga ljud, och som för att få lite repris på eländet brukade pappa ge hornet en extra stöt.

Varje dygn säkert 20 gånger, far enorma långtradare med dubbelsläp fullastade med timmer förbi fönstret. Jag undrar hur det är möjligt att någon skog finns kvar någonstans, här eller på Borneo. Bävern är en trevlig prick som inte avverkar mer än den behöver och fördämningarna är fina, tycker jag. De håller ihop som par hela livet och bor i sina hemmagjorda kulor i fördämningarna. Jag kommer ihåg Arne Sucksdorffs film om bävrarna när jag var liten och hur jag hoppades att någon gång få se dem. Här runt om Bollstabruk, och faktiskt inne i byn, nere vid Bollstaån kan man stöta på en hanne med morrhårsmustasch. Ergo skjuter man dem för att det är kul......jaha. Undrar när direktörerna för träbolagen är lovliga och vilket hagel man då bör använda. Eller kanske det skulle räcka att straffknulla skogsjobbarna ett par gånger, ungefär som i Den sista färden, för att få slut på skogsskövlingen och samtidigt bereda väg för fler bävrar.

Fortfarande och säkert för gott, är det, om inte rumsrent, så ändå inte alls chockerande att säga att man inte gillar homosexuella. Man stannar utanför affären där några bekanta står och pratar om grannarna i allmänhet och släkten i Stockholm i synnerhet. Att tänka sig att man kliver fram och efter några medhåll hit och dit säger...-fan vad trött man blir på allt homosex va.....går precis lika bra och får lika positivt gensvar som att säga att invandrare tar för stor plats, MEN att nämna araber, judar, svarta och handikappade i negativt syfte är absolut inte lika säkert, där kan man snabbt hamna på för tunn is. Efter så många tusen år av samlevnad med homosexuella i alla kulturer....Kina, Japan, Indien och Eurasien och Europa, var någonstans kommer egentligen homofobien ifrån och hur har den, även om oviljan och motviljan att acceptera under decennierna har gått i vågor, ändå genom millennier har kunnat hålla sig så brinnande och stark? Vad gäller människor med olika kulörer så har man ju i alla fall under årtusendena ofta fallit till föga för kärlek som trots motstånd från omvärlden till slut har vunnit över intoleransen. Pocahontas och John Rolfe till exempel, satte stopp för indiankrigen och nuförtiden lever var tjugonde vuxen i blandäktenskap med en utlandsfödd i Sverige. Men som homosexuell i en samkönad relation har man idag stora svårigheter att bli accepterad bland folk om man inte heter Eva Attling eller Peter Jöback, som av kända skäl inte många gör.

Måndag morgon. Jag har fortsatt söka på Ceuta eftersom jag i bakhuvudet hade en aning om att enklaven Ceuta nuförtiden fungerar som ett av många kryphål till Europa från Afrika, och vad fick jag se...jo, att svarta från Mali, Cameroun, Niger och alla närliggande länder söder om Marocko, fanns överallt inne i Ceuta, människor som tagit sig igenom höga staket, taggtrådsspärrar och vaktposteringar med militär beväpnad till tänderna, och nu irrade omkring i staden med blicken fäst på Gibraltarklippan. Gibraltarsund är ju väldigt strömt och svårt att ta sig över med en liten båt, så man väntar och väntar på rätt tillfälle. Löjligt egentligen med Europaspärren, eftersom afrikaner i mängder gör skitjobben i Tyskland, Frankrike och inte minst Spanien, jobb som aldrig annars skulle bli gjorda.

När jag bodde i Arroyo var oljan på stranden det mörkaste folk hade sett. Bleka rifkabyler och högdragna berber med blå ögon gjorde att det norr om Atlasbergen inte kändes särskilt afrikanskt, förrän en morgon när jag var i tioårsåldern, en familj från Georgia dök upp i Arroyo med bagage och hyrbil. De flyttade in i den stora, spanska villan på höjden och började genast leta efter kokerska och hemhjälp. Barnen i vita skjortor och pastellfärgade kortbyxor fick inte leka med oss skitiga rännstensungar, men vi kunde tjuvtitta på dem när de låg utsträckta på altanen framför huset och fnittrade och skrattade. Arroyoborna var som förhäxade av deras språk, en mjuk, rullande amerikanska, och att deras hud var fullkomligt blanksvart. De hade kommit till Afrika för att låta sina barn växa upp i urhemmet, men borde kanske ha valt en plats lite längre söderut.

Forts. följer.....

Kloning

Bruce Springsteen - Ulf Lundell, Martha Steward - Malou von Sivers, American Idol - Idol, Survivor - Robinson, Jamie Oliver - Per Morberg, äsch det blir bara tjatigt att räkna upp alla svenska kloningsförsök, fast man undrar hur många amerikanska urversioner de svenska klonerna tvingas titta på innan man släpper dem fria i kanalerna. Vore det inte lika bra att sälja hela skit-Sverige till USA och bara behålla Dalarna och midsommarstången och möjligen den hemska surströmmingen. Resten är ju ändå sålt....hårt bröd och posten och Gevalia och GB glass o. s. v. Och visst, inte skulle det göra något, för en internationalist som jag, sudda, sudda bort de dumma gränserna, som ändå en gång har dragits av opålitliga kungar och härförare. Länderna är ju faktiskt inte geografiskt naturligt skapade och därför blir ju också nationalismen löjlig.....man blir inte "svensk" av att bo inom ett av busar draget gränsområde.  Under trettioåriga kriget kunde gränserna ha hamnat på något annat intressant vis...gränsen mot Finland kanske rakt igenom Tyskland och gränsen mot Danmark någonstans i Frankrike. Folk tycker det är småmysigt med kungligheter men blir arga på apanaget och borde, tycker jag, bli ännu argare på de kungliga farbröder som drog gränserna.....borde inte svenska gränsen egentligen ha gått jäms med Loire så att man inte fick så långt att köra när man skulle till sydSpanien över vintern? Så varför köpa en sådan idiotisk idé som länder och dess folk när det ändå bara från början var hugskott och påhitt  hur man fördelade marken mellan sig, sittande i de boisserade salarna, kliande sig i pipskäggen.

Lokalpatriotism däremot, det är något annat, något som kan bli riktigt farligt, har historien utvisat. Utvisat ja, där finns också något att fundera över....invandrarverket.....vilket namn förresten! Det här måste jag återkomma till senare.

I kloningssverige finns ju faktiskt en amerikan som man har glömt att kopiera....Dr Phil!!!, men vem skulle man välja??? Ja, där har man något att fundera över innan man somnar.

Forts. följer....

Bollstabruk på 1600-talet, med stångjärnshammaren bultande nere vid ån och timmerbrötarna ångande fram  genom Ångermanälven skalande sandrevlar och strandkanter på sin väg mot Sandslån. Träpatroner och flottare, bugningar och glåpord, sidenkrås och vadmal. Och grannosämja som nu, förtal och lögner och opålitliga präster. På häxberget ovanför Bollsta halshöggs och brändes en bunt kärringar och några gubbar efter att ha suttit i en fängelsehåla hela vintern i väntan på en förutbestämd rättegång. De tvingades efter månader i kyla och mörker, i skit och med potatissoppa varannan dag, i kedjor gå de leriga kilometrarna upp till häxberget, där man slutligen tog dem av daga.

Jag och hundarna hittade i höstas fängelsehålan vid Hammarsbron. Det visade sig ha varit en stor byggnad där nu grunden skymtade mellan träden. I byggnaden huserade antagligen polis och militär och fängelsehålan låg, med ingången mot nordväst ut mot en äng, under den ursprungliga byggnaden. Inne i hålan var utrymmena små och kolmörka, en cell på varje sida om huvudrummet, karlar i en cell och kvinnorna i den andra, medan en vakt säkert befann sig i mittenrummet.

Häxprocesser hade man ju överallt i Europa och i Norden, men den mest uttalade och omtalade i Sverige skedde här i Ångermanland. Hur kom det sig egentligen? Just här... När jag har frågat runt lite vad man tror, har man enhälligt skyllt på prästerna, men det var väl folk i stugorna som först angav varandra som hämnd eller på grund av allmän osämja. Finns släktingar kvar till de angivna och framför allt, till de som angav? Säkert, och  skulle häxprocesserna kunna återuppstå? Ja, det finns ju gott om underlag för nya förföljelser i alla fall, och när fruntimmer och gubbs samlas i grupper om tre-fyra utanför ICA och babblar om grannar så verkar det som om steget inte vore långt till nya upplägg, men den här gången utan präster. Fast man har ju lärt sig att skita i andra och sätta på tv:n i stället för kärringen under de sista femtio åren, så de moderna processerna får väl kommunen och tingsrätten ta hand om....och kvällstidningarna förstås.

Forts. följer....

Vad är det för fel på de som jobbar på tv-redaktionerna, alltså mentalt... alla totalt meningslösa matprogram och alla äckliga bantningsprogram. I båda fallen skapar man stress och inbördes hat deltagarna emellan, för att inte tala om de självgoda, tjatiga "kockarna" med sina löjliga uppläggningar. Samtidigt ser man i affären hur folk köper färdiglagat som aldrig förr, trots att Dafgård smakar som sjukhusmat 1957, och hur bilarna står tätt parkerade utanför pizzerian. Var någonstans finns logiken? Skulle man inte kunna få se tv-redaktörerna någon enda gång? Har de kanske någon psykisk rubbning eller kanske det är alldeles tomt i redaktionsrummen, allt kanske styrs av programmerade datorer som sponsras av SlimLine och Coop. När jag var barn på 40-talet i Hagalund, var nästan alla mer eller mindre utmärglade. Fläsk och bruna bönor en gång i veckan, resten av dagarna Kron och cigarretter, så om man vill hålla sig smärt, är nog kröken  och Chesterfield svaret. Hos moster Maja och farbror Sante kunde man förstås se tjocka farbröder under deras bridgeseanser. Tanterna där var ändå alltid smärta, inte vet jag varför. 40-talet hade varit trevligt att få tillbaka, på sätt och vis, särskilt för en sexåring, som hade mycket att upptäcka; farbröder med väst och klockkedja som hade lite pedofila intressen, alltid skygga och försiktiga, där man oftast fick ta första steget om något alls skulle hända i buskarna runt Råstasjön. Eller zigenarlägret vid Skytteholm där man alltid var välkommen att sitta vid brasan och titta på hästarna. I mjölkaffären slamrade tanterna med mjölkslevarna i kannorna och det luktade kossa lång väg. Hela lokalen var kaklad och tanterna babblade med gälla röster som ekade mellan väggarna. Man köpte äppelklubbor hos farbrorn på hörnet, och han berömde alltid vågorna i mitt hår. Man höll sig hemifrån så mycket som möjligt, men när det började kvällas kände man att friheten krympte och man drog sig hemåt medan den gamla rädslan kröp på. Hade man tur kunde man smyga genom ateljén osedd och krypa ihop i hörnet, medan pappas regelbundna rasp från kopparplåten fick mig att längta ut igen, bort från faran hemma och ut till skymningen på Råsundavägen.

Farmors barn, sex stycken i stora villan på Bergsvägen. Skogen nedanför backen mot Sticklinge. Lidingö golfbana i skogskanten där man kunde plocka bollar. Tre pojkar och tre flickor, antagligen gräsliga barn redan som små. Teddy, fragil och begåvad, Ulla säkert tillgjord, Klas, antagligen enstöring med skrivarambitioner, Anja med stor mun, kanske korkad, Kerstin, den äldsta, som säkert aldrig var barn och farsan, en obegåvad buse med jakt och skogsliv som intresse. En enorm villa med kokseldning och en brant tomt. Byggd i någon slags bayersk stil med mörka, stora rum och svarta bjälkar. Birgitta Valberg som granne i en ännu större kåk med, som jag tyckte, enorma gavlar som sträckte sig upp mot himlen mellan granarna. Gamla äppelträd med talgoxar i och farsans rum uppe på vinden med en liten, öppen spis och ett gavelfönster. Långt ner stora stenblock betäckta med mossa och mellan granarna skymtade golfbanan och den täta skogskanten. Farfars arbetsrum med låga fönster högt upp under taket. Väggarna täckta av bokhyllor, mest manuskript och böcker med mjuka pärmar, och ett stort skrivbord belamrat med papper, en skrivmaskin och brevpressar.

Farmor gillade inte att man var uppe tidigt på mornarna, och inte att man rumsterade i farfars arbetsrum, trots att han varit död i en evighet. Ungefär vid tiotiden knackade farmor på dörren till Klas rum, där jag alltid bodde, kom in i en gammal. sliten morgonrock och ställde burdust ner frukostbrickan på bordet vid det långa, av små rutor indelade fönstret. Rostat grovt bröd och te som var brunt som kaffe. En naggad tillbringare med mjölk och strösocker i en siverskål. -Men hur du ser ut pojke, sa hon, alldeles underutvecklad. Du är ju tolv år och ser ut som sju! Dra en kam genom håret och ät frukost nu. Och idag ska jag arbeta vid skrivmaskinen, så smyg inte omkring utan låt höra var du är så man slipper undra. Så tryckte hon igen dörren och man hörde hur hon knarrade över hallen och in i sitt sovrum. Efter någon minut började skrivmaskinen knattra och jag slog upp fönstret mot äppelträdet. Efter frukosten smög jag ner i salongen och tittade mig omkring. Mörka väggar klädda med rött tyg, tror jag. En soffgrupp i barock och tavlor av Dardel och någonting kubistiskt. En svart, stor byst av farfar och en stillastående atmosfär med ljuset svagt darrade över golvet genom lövverket utanför och in genom de låga fönstren. I salen med det enorma matbordet satt jag en stund i en av de stora, slitna fåtöljerna vid öppna spisen och tittade med rysningar efter ryggraden på farsans tavla föreställande Abiskojocken. Knattret hördes svagt uppifrån och jag gled försiktigt ut på verandan. Trädgårdsmöblerna, där ingen någonsin satt, gjorda av snirkliga grenar, bredde ut sig på tegelgolvet, och trapporna ner mot grinden trycktes långsamt och bestämt ur läge av trädrötter. Skuggan kändes kall och entitorna lekte kurragömma i de höga granarna. Jag gick runt huset fram på solsidan och tittade upp mot Klas fönster. Det stod öppet, och knattret från skrivmaskinen hördes igen. Jag drogs bort mot farsans duvslag och tittade in. Duvskiten, säkert trettio år gammal täckte allt därinne och på väg ut såg jag räven, som röd och ståtlig, med en stel svansplym, stirrade mig rakt i ögonen några sekunder, för att sedan försvinna mellan granar och stenblock.

Forts. följer.....

Claes, tror jag förresten min farbror stavade sitt namn, men whatever. Det fanns en pigkammare bortom köket, i slutet på serveringsrummet, men jag vet inte om någon någonsin bodde där...joo, kanske en kusin vid något tillfälle, jovisst, nu kommer jag ihåg, Pierre från Paris, vars morsa jag klämde på några francs tio år senare. Han praktiserade på Asea ett par år, som låg på Lidingö, och körde motorcykel till och från jobbet. Jag fick åka bakpå någon söndag, men jag kan minnas att det inte roade mig ett skit. Han var finnig och hade rödsvart hår och såg inte alls ut som en kusin.

Jag kan inte för mitt liv minnas när farmor dog men jag kommer ihåg att när nyheten uppenbarade sig för mig, blev reaktionen ungefär som ett litet, litet jasså. Ett konsulat köpte sedermera kåken och hur den nu ser ut har jag ingen aaaaaning om.

Vad jag vet, så är släktintresset inte särskilt stort inom Bruniusfamiljen, och jag förstår dem precis, ett sådant umgänge ger mig kalla kårar bara att tänka på. Undantaget kanske är min ende nu, antar jag, levande farbror Teddy och hans fru Ulla, som jag träffade för tio år sedan i Köpenhamn, där de översvallande obruniuskt vänligt hälsade mig välkommen på en vernissage. Det kändes varmt och alldeles ovant, och jag minns det som vore det igår.

Forts. följer.....

Religion borde förbjudas. Ingenstans någonsin har väl så mycket blod utgjutits och så intensiv förföljelse av människor gjorts som i religionens namn. Djurplågeri, tortyr, lögner, översitteri, avrättningar, krig, fattigdom, hjärntvätt, moralpastejer, mobbing, flyktingströmmar, utanförskap och egocentricitet. Det är ju inte klokt att man fortfarande med full kraft och med 100procentigt engagement ägnar sig åt religion, överallt runt hela klotet, samtidigt som man tydligen strävar efter logik och vetenskapligt framåtskridande. Fortfarande tror man i religiösa grupper att dinosaurier och människor har levt samtidigt och att för femtusen år sedan skapades människan bara sådär. Att opålitliga, självcentrerade typer efter hörsägner har skrivit ihop alla möjliga slags testamenten hindrar inte folk att helhjärtat tro på rövarhistorier med högst ett uns av sanning i. I kärlekens namn begår man oförlåtliga missgärningar men ser sig själv som något av gudomlig. Man utnämner sig till präst och profet, påve och medicinman med en självsuggererad ursäkt att man är utvald..... idag.....nu, samtidigt som man flyger överljudsplan och använder laser.

Människodjuret och råttan förökar sig obehindrat året om, medan andra djur ordentligt rättar sig efter löp- och fertilitetsperioder. Man oroar sig fortfarande för, som på trettiotalet i Tyskland, att det föds för lite svenskar, medan poliskommandon i Brasilien skjuter gatubarn för att slippa framtida busar, och hur det i afrikanska länder föds nästan lika många ungar dagligen som det dör spädbarn i malaria, alltså massor. Det kryllar av ensamma människoungar överallt, som så småningom blir uppsugna av religionen som enda säkerhet att ty sig till. Religionen ser effektivt till att våld är ok, medan sex är tabu för barn. Jag kommer ihåg min barndom, när jag upplevde sex och närhet som den enda säkra säkerheten trots att jag kände att världen utanför fördömde fula gubbar och snoppar. Jag känner fortfarande att fula gubbar och snoppar inger trygghet och glädje, medan våld i alla former får mig att må illa. Ungar spelar krigsspel men ska ha händerna på täcket.

Jag har hela mitt liv levt i en egen bubbla och sett människor omkring mig som opålitliga rovdjur redo att kriga för nästan ingenting, och har det inte funnits krig på bekvämt nära håll så jagar man älgar eller spelar PCspel i stället. Jag har faktiskt aldrig gillat att tillhöra människorasen och därför alltid letat efter de udda figurer som åtminstone i handling inte följt med strömmen. Ingenstans kan man hitta människor som så med inlevelse och glädje mördar, torterar och plågar, som de som anser sig i religionens namn vara berättigade.

Svenska

-Medans man ser dom hära flyktingarna inte få mujlighet att hitta jobb och göra rätt för sig, bara för att dom inte har lärt sej svenska, så blir man såklart frustrerad och känner att valet är självklart att jobba som svensklärare.  Jag och flera medarbetare på skolan känner dock att vi är liksom underbetalda i vårat yrke. När man är SJÄLV, så känns det helt klart tungt att dra hela lasset, men vi tillsammans ser med tillförsikt på luneförhandlingarna i hust. Som läget är så jobbar man nästan ideellt just nu, även fastän det heller inte känns väääägledande för vårat yrke då ra.....dock. Regeringen är ju jätteduktiga att bedumma hur det ska åtgärdas, liksom, det hära med språkundervisningen som jag upplever det....typ. Eller hur?

Ålderdom

Åren upplevs gå fortare ju äldre man blir, och att på hösten planera för rabatten på våren känns kanske inte så konstigt längre. Pensionerna kommer tätt och snålt, och somrarna är inte evigheter som förr. Stora grupper av pensionärer far på bussresor till vindistrikten i Europa och många tillbringar vintrarna i Thailand och på Cypern. De far på Ålandskryssningar och bär sig illa åt och lär sig spanska på ABF. Som om tillvaron vore lika med ett klippkort på nästan evigt liv planerar man och talar gärna om hur man verkligen triiivs. Döden lurar hela tiden runt hörnet och slår ofta till vid de mest olägliga tillfällen och man hoppas på bara några år till, snälla...inte nu precis. -Jag blir väl bra? Jag kommer väl hem igen? -Äh, säger folk, det är livets gång, fan, acceptera va. Jag har svårt att förstå alla glada pensionärer som utan svårighet låtsas att livet varar i evighet..nästan. Man är ju dödsdömd från den dag man föds, men så nära slutet som när man är sjuttio och uppåt har man kanske aldrig tidigare varit, och evigheten som väntar är antagligen oerhört lång, helt enkelt totalt utan slut. Det är väl så att man ofta i panisk rädsla letar efter någon nödutgång mot slutet. Kanske man återföds eller kanske himmelriket finns eller hellre helvetet än ingenting, eller om man ändå fick bli ett spöke eller va fan som helst, bara inte ingenting. Bakom alla vardagliga klyschor om att livet är ett helvete eller lev livet medan du kan, är många säkert skrämda av det faktum att allt snart verkligen tar slut. Att vara ensam är nog en del av den skräcken, ensamhet och död är väl riktigt svarta ord, som nästan gnager värre än räkningar och cancer. Man har tillochmed bytt ut ensam mot SJÄLV i svenska språket, för att på något sätt piffa upp den djävla ensamheten. På det hela taget uppfattar jag livet och döden som ett riktigt måndagsjobb, dåligt utfört och utan ordentlig planering. Koraller dör och föds, och nyckelpigor likaså, alla de som känt och sett, mot samma avslut gå.

Omvända världen

Som heterosexuell, naturligtvis med medfödd sexuell läggning, är tillvaron markant begränsad i ett homosexuellt samhälle. Först och främst måste man ta reda på i vilka länder man riskerar dödsstraff för att leva ut sina heterosexuella böjelser; hålla om sin partner offentligt, kanske kyssas i någon restaurant eller bara promenera hand i hand. I 70....SJUTTIO länder är heterosexualitet inte bara förbjuden, utan heterosexuella handlingar är också ibland belagda med dödsstraff. I Sverige kan man lagenligt söka adoption, i teorin....medan adoptionsmyndigheten i praktiken ändå helst väljer homosexuella par. Man kan fortsätta ett tag till med att granska den sidan av myntet, men det intressantaste blir nog ändå vardagstillvaron i ett homosexuellt samhälle, eftersom trots nya lagar om förbud mot diskriminering så visar sig livet i homovärlden som allt annat än lätt. Som hetero växer man upp med filmer, operor, operetter och underhållningar i allmänhet som alla alltid går i homosexualitetens tecken. Självklart är svårigheterna oöverstigliga när det gäller att skapa sig en någorlunda hållbar identitet med en 100procentig brist på heterosexuella förebilder. Heteroskämt och förföljelser, mobbing och utfrysning hör till vardagsmaten och trots det förväntas man uppfylla kraven på medmänsklighet, samarbetsvillighet och samhörighetskänsla i ett riktigt enkelriktat homosamhälle, där glesbygden inte känns direkt lockande och där storstaden med hårdhet och anonymitet kanske inte heller känns som en bra lösning, i alla fall inte när man börjar komma upp i åren. Som hetero i ett homosamhälle blir smygeriet egentligen lika aktuellt som för 100 år sedan, och det enda man i homosamhället intresserar sig för när det handlar om de åsidosatta heterosexuella, är deras förmåga att fortplanta sig, något som egentligen borde vara ett onödigt intresse, då fortplantning verkar vara det enda man som heterosexuell tycks ägna sig åt, med tanke på den befolkningsexplosion som världen har att vänta sig.

Modersmålet har antagligen alltid varit kontroversiellt, likadant i England som i Sverige. Hur det är i de latinska länderna vet jag inte, och i Tyskland har man en lite luddig uppfattning om vad som är högtyska och provinciell tyska. Men felaktig grammatik i tyskan är, oavsett dialekter, rätt så ovanligt vad jag vet. Jag är osäkrare nuförtiden på svensk stavning än jag var för trettio år sedan, men brukar ändå till sist höra vad som är rätt på något ologiskt vis. I England har den "fina" engelskan fått ett löjets skimmer över sig hos allmänheten, sedan rockfolket och fotbollsspelarna har övertagit slotten och herrgårdarna, och om man i Sverige undrar vad både svensklärare och elever egentligen har sysslat med på lektionerna på grund av deras hopplösa svenska, får man ofta svaret att man försöker agera någon slags språkpolis och att man bara gör sig larvig. -Det är väl fan viktigast att man fattar meningen, säger man. Jaha, begynna, beskaffa, betäcka, besvara, besvära, beskriva, bedriva, beröra, beledsaga, bedyra, BEDUMMA......hur gör man då????....gör man någon dum kanske? För inte bedömer man väl? Varför är det så viktigt att skita i slutna ä:n och enbart köra med öppna rakt igenom...ÄÄÄÄÄÄÄÄ, men strunta i hur man behandlar Ö? Och var kommer alla Göteborgs-in ifrån?...En del människor kommer ju faktiskt från Abrahamsberg. Jag är medveten om att språket ständigt förändras, men det har varit på grund av låneord och dialekter, inte därför att man hoppade över svenska i skolan eller förr söndagsläsningen i katekesen. Vad är det som får tv-hallåor och folk i allmänhet att säga, "hålla nere antalet olyckor" istället för hålla ner antalet olyckor eller hålla antalet olyckor nere? Det låter som något slags barnspråk, tycker jag, men vem bryr sig egentligen, så lite riktig kontakt jag har med folk nuförtiden så får de väl låta som de vill, antar jag. En annan lustig språkdetalj är hur människor helst åker till spansktalande länder men uttalar spanska ord, om överhuvud taget, på italienska.....lite skumt kanske. Och varför envisas man med att säga IbiZZZZZa, när det heter IviSSSa med läspning? Som avslut undrar jag varför det är lättare att säga fel än att säga rätt, i alla fall om man utgår från hur svenskar låter...

Damer

På Ica igår, när jag var på väg ut, gick framför mig två matronor babblande med varandra om stockholmare....inte visste jag att stockholmsbor har lika dåligt rykte här som i Borrby, med tanke på hur många ådalsbor som har halva släkten i Bromma och Kalhäll. Lite konstigt egentligen, men vem försöker leta efter logik...inte jag i alla fall. -Ja-a faktiskt sa subban, sa en av matronorna, -vet duuu, jag håller nämligen på att tala i telefooon, så kan jag få åååterkomma till diiig tack sa kärringen, härmade matronan på perfekt nyöstermalmska. -Jävla skitviktiga stockholmare, sa den andra matronan, -man får fan nog va! -Va fan ska dom hit för, och blablabla, jag hörde inte mer eftersom de var på väg mot sin SUV. Senaste tiden har jag faktiskt hört hur man ibland har kommenterat hur jag låter...-hehe, int ä väl du härifrån e? -Nä, jag är från Skåne. -Va???

På tv-reklamen ser de ut som skogsrån, tjejerna som talar sig varma för trosskydd, illaluktande flytningar och schampo, de ser faktiskt nazistiskt jätteblonda och nordiska ut allihop, och oförskämda, utmärglade dietister kallar feta flickor för fläskberg med tre veckor kvar att leva. Men utanför tv-rutan, i bilarna, på gatan, i affären, i trädgården och överallt annars kan man inte se skillnad på gubbar och tjejer, eller kärringar menar jag nog. Inget svallande blont hår eller trådsmala midjor, utan riktiga brottartyper med snaggat hår i tre färger, lår som delfinkroppar, arschlen som lagårdsdörrar och en vaggande gång som sjömän från 40-talet. Hesa röster, Prince mellan prinskorvsfingrarna och bomberjackor som inte döljer ölmagarna. Hur i hela friden gör vanliga, heterosexuella 50-åriga karlar för att kåta opp sig på dessa monster? Är det kanske så att ju mer manhaftiga fruntimmer desto livligare tankar på karlar hos femtioåringarna, eller har de bara gett upp och sitter vid datorn klockan 2 på natten när frun snarkar tungt, och med en pappersrulle inom räckhåll kollar in gratisporr på nätet?

Kläder

Kostymer finns ju nästan inte längre i vardagsvärlden utan bara inom speciella yrkesgrupper, som politiker, bilförsäljare och begravningsentreprenörer. Ungefär samtidigt med att Björn Borg och kungen började figurera, försvann de välsittande kostymerna från gatan och in kom jackor och stela jeans, som förut bara hade tillhört fyllon och raggare. Vid samma tidpunkt skedde en svängning i sättet att använda språket....man använde svenskan så som den skrevs..... i talspråk, precis som Björn Borg och kungen. Man började alltså tala skriftspråk, och det har efter 70talet bara fortsatt, så att när någon tycker sig säga något betydelsefullt så blir det lika stapplande knackigt som vid högläsning i småskolan. Det ääär, i stället för de e och så vidare har verkligen fått fäste hos socialhjälpstagare och åklagare. Kostymen kan man ibland se på tvåmeters fyrtioåringar i tv, och jag undrar ofta, när gapskrattet har lugnat ner sig lite, vilka sminköserna och påklädarna är, hur de uppfattar sin omgivning och hur de faktiskt har fått jobben, för något vansinnigare än hur programledarna i kostym ser ut är svårt att bräcka. Om man hade klätt sig så i Enskilda Gymnasiet 1962, hade man med all säkerhet blivit relegerad....på fyra minuter. I dag, i tv, och faktiskt också i riksdagshuset, sitter skjortkragarna nere på nyckelbenen, slipsen verkar ha valt sig själv och sedan ålat upp och lagt sig på magen, byxorna, smala nertill och lårbredd upptill, slutar två decimeter nedanför skrevet och kavajen är tre nummer för liten, kort och går knappt att knäppa. Ibland har man tvingat på sig en väst som slutar vid naveln och nedanför alltihop har man ett par skor som verkar lånade av långben. Jag fattar faktiskt ingenting, uppochnervända världen för mig, och ju oftare jag slås till marken av fulheten och konstigheten hos de nya generationerna, och också märker hur de äldre årsgrupperna villigt försöker haka på, med "eller hur" och "hajpat", desto intensivare önskar jag mig bort till den enda kvarvarande platsen i världen där arorna fortfarande flyger till saltberget på morgonen för att sedan fram till heta eftermiddagen knäcka paranötter under trädkronorna, och där bäcken rinner klar mellan trädrötterna, medan ozeloten  stint tittar på en trollslända.

När jag letade efter Bruces Messack Farm i St. Just in Roseland fanns det en flygbild av området och några gatubilder från Truro men av huset jag bodde i fanns ingenting. Jag vet inte ens om det finns kvar, och vad spelar det egentligen för roll....det har bara blivit ett av de få minnen från min barndom som var så fyllt av glädje, att det fortfarande känns som några dagar sedan jag bodde där. Av Bruce Shapiro och hans familj fanns heller ingenting, trots rikedom och renommé. Däremot hittade jag nya Bruce Shapiros som både var musiker och skådisar. 

Att leva 2012 och vara gammal kanske egentligen är lika ovidkommande och avlägset som om man skulle ha varit sjuttio 1912. På svartvita filmsnuttar trippar folk förbi kameran på Kornhamnstorg i svarta paletåer och långklänningar, och hästskjutsarna trängs med T-Fordarna på Tegelbacken. Vilket sekel det än handlar om, verkar antagligen de första trettio åren lite löjliga när man ser dem med perspektiv, särskilt när det handlar om livet för de äldre. Man kommer gärna ihåg de som föddes i början på seklet, men mera sällan har man koll på de som dog då. Eugen, Sten och Ingvar dog alla tre samma sekel de föddes.....nja, inte Eugen förstås som föddes 1899, men i stort sett ändå, och det känns lite mera riktigt, än att leva in på ett nytt århundrade, utsliten och urblekt.  

IMPOTENS

Tiden har egentligen inte utfört några större förbättringar på min fattningsförmåga. När jag var tonåring och gick på bio fattade jag inte särskilt mycket av handlingen, utan glodde mera på eventuella gubbar med hängkinder och stora näsor, och idag, efter år av utdelade fakta i veckopress och tv-reklam om mannens impotensproblem och de stackars kvinnorna som på grund av det känner sig otillräckliga eller missnöjda, har jag plötsligt en kväll insett faktum....guess what!!!....kvinnorna ÄR förstås otillräckliga, och vice versa förstås. Det handlar ju inte alls om impotens hos mannen, utan om att han i många fall inte VÅGAR vara otrogen, eller inte har förmågan eller företrädena att hitta en ersättare. Alla är naturligtvis av skilda skäl inte lämpade att ragga eller att snirkla sig igenom nätdjungeln av erbjudanden för att kunna hitta någon lämplig som helt plötsligt och med naturens egen kraft lyckas få fräs på boaormen. Det hela handlar förstås om trohet och gamla, förlegade konventioner; man försöker och försöker, men kärringen förändras inte, ens i mörkret, och gubbens andedräkt stinker. De outtalade kraven och de inpyrda lukterna får vem som helst att krokna på sekunden. Impotensen handlar alltså i 99 procent av fallen om brist på motivation, om monotoni, krav, kompisskap, kärleksbrist, snusk, tristess och räkningar. Bortom dessa själsliga hinder, utanför de med små tavlor belamrade väggarna, långt från den invanda, mammiga tjatrösten och hans sura tystnad, ligger den gröna ängen, som bara väntar på den resliga stolpen som pulserande och dreglande, av glädje och frihetskänsla, hoppar på nästan vad som helst.

Den av fysiska och medicinska skäl nerlagda potensen är ju en helt annan sak, som säkerligen är svårare att angripa, men där man med lite av nyhetens behag, eller fingerfärdighet, ändå kan leva ut en känsla av hörullning, bara man slipper krav och monotoni, ömkande eller skam.

MEN, i samhället krävs andra metoder för den manliga impotensen, naturmedel och Viagra, nya sätt att se på sin gamla partner (!!!), samtal (spyr), och nya ställen att klia varann på (äääööö). Huvudsaken är att man inte kliver över skaklarna utan håller problemen inom familjen.

En annan lustig sak är hur man alltid ser på morfar, som en helt könlös figur som skruvar på en gammal moppe, och hur man i USA och säkert i Europa också, ALDRIG ens vill tänka på äldresex mest tack vare att det "inte finns". Att tänka sig morfar i ett omklädningsrum i simhallen på badtid för pensionärer, sätta på en boulekompis är något som bara inte finns på kartan. MEN, verkligheten ser ju lite annorlunda ut, och inte bara på seniorsilvergay-sajterna på nätet utan framför allt i verklighetens värld är morfar eftertraktad utan plånbok men med den gamla potensen i högsta beredskap, långt utanför hemmets trygga vrå.

Barnsex

Om man nu försöker se krasst på mig och min barndom när det gäller min vid här laget uppenbara, livslånga sexuella fixering vid gubbar......farbröder....äldre män, som började redan i femårsåldern, och konstigt nog, trots mina tidigare farhågor, Gudskelov ännu sitter i, även om farbröderna och jag nuförtiden blivit jämngamla,så undrar jag.......med tanke på nutidens koncentration på barnsex och därmed alla de vuxna karlar som "kommer ut" och meddelar allmänheten att deras liv, om inte förstörts, så ändå närapå, av sexuellt utnyttjande under barn och ungdomsåren, om det är skammen eller sexakten som har lämnat så hemska minnen hos de nu vuxna männen. Om det är skammen, så borde väl allmänhetens fördömande vara det som skulle stå till svars, och om det var själva sexakten som var så traumatisk, så undrar jag hur det kommer sig att krig och död i spelform och på tv....och kanske till och med i verkligheten i form av familjegräl och stridigheter inom hemmets väggar tydligen inte satt lika traumatiska minnen i själen, som vuxna som man säger har utnyttjat barn sexuellt.  Nu kommer jag till den verkliga frågan..........vad egentligen är jag för en egendomlig, helt omöjlig person, i alla avseenden antagligen allt annat än normal människa, som under hela min uppväxt, från fem-sexårsåldern och fram till nu, när jag är på väg att fylla sjuttio, ständigt och enträget sökt mig till gubbar för sex och kroppslig kontakt, utan att så mycket som känna den minsta skam eller ånger, utan med glädje och ljus minns min barndom utanför hemmets väggar, där jag med äventyrslusta och spänning letade "fula gubbar" i varenda vrå av världen. Jag har ändå under mina verksamma år bedömts som någorlunda "normal", tagit studenten, gått på Konstfack, haft en del knepiga jobb, och under mina fyra långa relationer aldrig genomgått vad heterosexuella kallar skilsmässa, utan varje gång blivit lämnad ensam på grund av ovälkomna besök av herr Döden, som tagit med sig mina gubbar på en enkel resa till någonstans....en efter en. Alltså, som jag själv, subjektivt uppfattar mig, så har jag trots allt en ganska okej personlighet, av gubbar oförstörd, men av föräldrar nästan tillintetgjord.....så slutligen....vad skiljer mig från pojkarna i omklädningsrummen som aldrig skrek på hjälp, utan lät fotbollstränarna klämma lite på sig för att sedan, trettio år senare beklaga sig över det fruktansvärda övergreppet? Var jag för blyg ändå....som liten......för att sällan eller aldrig ha turen att träffa en snäll tränare, utan själv fick flåsande och flämtande jaga omkring i ormskogen runt Råstasjön i hopp om att hitta en varm farbror, eller berodde oturen på att jag faktiskt var totalt ointresserad av idrott.....jaaaaaa, där har vi det! Man borde förstås ha spelat fotboll som Krille och Bosse.....

Vad gäller flickor och faktiskt kvinnor i allmänhet och synnerhet, så är de fortfarande, trots min ganska höga ålder, ett okänt ämne. Jag är totalt obevandrad när det gäller umgänge med det könet, och som barn såg jag tjejer som helt andra varelser, en annan sorts människor helt enkelt, och förvånande är, att fortfarande är jag oförstående inför kvinnlig logik och känner oöverstigliga hinder när det gäller umgänge med kvinnor, så efter att i så många år ha levt utan den kontakten, så har min värld varit 100 procent enkönad, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Som undantag i denna regel, kan jag nämna umgänget med min mamma, som varade, tursamt nog sporadiskt, i 14 år. Den upplevelsen vill man förstås aldrig återuppliva. Min pappa hamnar direkt i samma känslofack för mig....en typ av person man hellre dör än tillbringar en sekund ihop med. Nu är ju pappa tack och lov död och borta ur mitt liv, men under sina hemska pappaår lyckades han ändå aldrig svärta ner min dragning till farbröderna. Så som avslut på barnsexkapitlet vill jag poängtera att när det gäller flickor vet jag ingenting och har heller ingen uppfattning alls.

Adverb

"Sant eller falskt" är en sammansättning som numer börjar etablera sig inom alla grupper i samhället. Det är ett bra exempel på att FEL anses vara bättre än RÄTT nuförtiden, i alla fall inom språkvärlden. Egentligen ska ju motpolen till sant vara OSANT, så som det i hundratals år har hetat, och motpolen till falskt är ju självklart ÄKTA. Alltså sant-osant, falskt-äkta, men skit samma, irakierna i Sverige pratar bättre svenska än "svenskarna" och enligt undersökningar om studieresultat i Europa har det visat sig att Sverige och Rumänien ligger någonstans i botten, medan Frankrike ligger först, så dumma svenskar-epitetet verkar vara säkrat framöver. De gånger jag har försökt sälja något...mopeden eller någon gammal dator, så har jag för säkerhets skull utnyttjat alla konstiga  sammansättningar jag för tillfället kunnat komma ihåg; även fastän, medans, bedumma o.s.v., för att på det viset säkra eventuell samhörighetskänsla, nivåutjämning och kompistrygghet men faktiskt bara lyckats verka konstig, man har tittat på mig som om det har varit något fel, och dragit sig ur affären så snabbt som möjligt. Nuförtiden skiter jag i att försöka låta som 26-åringarna och istället bara använda mitt eget språk---fyrtio år gammal stockholmska, en aning förstörd av skånska, lite gammal gotländska och nyligen på skoj kryddad med lite mellannorrländska, ungefär som min bakgrund, helt rotlös och bara min egen.

Yngves rullstolstillstånd kräver mycket fysisk rörlighet från min sida och än så länge klarar jag det, men kan inte låta bli att tänka lite på hur vi bägge inom kanske en snar framtid kommer att sluta, en på hemmet och en med näsan i köksgolvet, eller förhoppningsvis båda i husbilen tittande ut över södra Medelhavet medan januarisolen försöker värma upp Sierra Nevada.

Fejsbok

Facebook slutar aldrig att förvåna mig, eller egentligen vad som skrivs i inläggen. Med tanke på att mobiltelefonanvändningen tillhör det mest vardagliga idag, så förblir det för mig obegripligt hur man ändå känner sig manad att slänga ut totalt meningslösa floskler och korthuggna ingenting på Facebook, och att en vansinnigt stor majoritet oavsett kultur, bara MÅSTE trycka in något helt idiotiskt varje dag. Mitt i vardagen sätter man sig alltså ner vid datorn i ungefär tre minuter och skriver; "på nåt vis känns det som om jag kanske ändå har lite ont i magen", och det mest fantastiska är att inom en timme svarar folk att de gillar inlägget. " 7 personer gillar detta", står det! Jag undrar om jag fortfarande befinner mig på Tellus...."Usch, jag blev smutsig av att gräva i jorden idag",---11 personer gillar detta, "mamma bjöd på lunch i går",----5 personer gillar detta, "Bitte, vad du är gullig",----14 personer gillar detta, "tack för igår, vilken fest!"----18 personer gillar detta, "vem kan ta hand om den lilla hundvalpen jag hittade i trädgårn hos Olle?", ----8 personer gillar detta, "tack mamma för att du finns",---- 23 personer gillar detta, "jag köpte en gitarr igår men kan inte spela",---- 9 personer gillar detta, " vilket skönt formspråk",---- 3 personer gillar detta, "lilla tisse är död",---- 78 personer gillar detta, "vi åker till Danmark i morgon",---- 12 personer gillar detta, "jag försov mig idag",---- 4 personer gillar detta. Ja, vad säger man.....ingenting egentligen, hela upplägget borde tala för sig självt, tycker jag, men risken är ju att folk kommer att säga, "jaha, och???"

Skåne

Helt plötsligt, utan förvarning säger Yngve en eftermiddag när vi sitter och slötittar på nätet; -tro om det finns något i Ystad....-Va?, säger jag och vaknar upp ur dvalan. -Ja, om dom har hyreslägenheter menar jag, säger han. Vi kollar, medan jag undrar om han skojar, och när vi efter en stund har kommit fram till att Ystad är lika dyrt som vanligt, så säger Yngve; -ja, vi skulle ha valt en lägenhet i Ystad direkt efter Löderup, men man var ju så fast i att bo i hus med hundar och allt, så idéen dök väl aldrig upp...jo visst, någon gång tittade vi ju på en bostadsrätt i gamla stan va? En som låg nära sjukhuset kommer jag ihåg. -Ja, sa jag, den var ju dyrare än kåken i Löderup, så den hoppade vi väl över, tror jag. I Ystad finns en trea i en gammal länga i utkanten av stan, och den kostar 8000 i månaden kallhyra. -Suck, säger jag, och vi tittar vidare utan att jag egentligen förstår varför. -Kan vi se lite på Tomelilla?, säger Yngve, och jag klickar upp Sandhammaren Fastigheter Tomelilla. Där finns precis hur mycket som helst att välja på; jättelägenheter med hiss mitt i stan och Yngve verkar intresserad. -Men här då?, säger jag, och undrar vad som tagit åt honom. -Ja, inte händer det nåt här, och ingen hör ju av sig som vanligt, så vad spelar det för roll, säger Yngve. Vad kostar det att flytta igen, tror du? -Säkert 30000, säger jag och tänker hej då sedlarna i hörnskåpet. -I så fall, den här gången, säger Yngve, ska vi låta flyttgubbarna packa allt och inte som sist när du la dig i och gjorde egna kartonger med fel påskrifter. Jag känner mig inte så säker på det här, tänker jag....Skåne igen.... skånska och blåst, fukt och spindlar, tre meter snövallar över vägarna och avslöjad så fort man öppnar munnen, slut på Pelles Kapell och än en gång kanske trummis i ett tradband, där ens egentliga uppgift är att inte höras. Hm, jag blir kall på ryggen bara av att tänka på det....men ändå har jag mot min vilja faktiskt hittat många gemensamma nämnare hos folk i norr och i söder, många fler än jag från början anade. Dialekterna och lokalpatriotismen sitter inte så djupt som sverigementaliteten, och att upptäcka det så här i slutet av levnaden känns lite förvånande, jag som hade koll på folk och fä till 100 procent....och nu visar det sig att jag verkligen räknas till de udda, nästan utstötta, närapå utdöda, till skillnad från svenskarna i allmänhet som om de inte äter svartsoppa, kanske tar en surströmmimg, och att min skumma personlighet är så egen, otidsenlig och annorlunda så i jämförelse med mig blir de människor man mött mer och mer lika sinsemellan, samma värderingar, samma tankegångar, om några, samma attityder, samma reaktioner och samma samtalsämnen. Där finns hos mig en av många brister, som jag på senare tid har fått lite koll på och det är bristen på empati, som troligen av ren självbevarelsedrift förbisågs i tidig ålder som en sorts försvarsåtgärd; jag hade fullt upp med att själv rädda livhanken varje dag och såg föräldrarna som monster utan annan drivkraft än att skrämma och misshandla. Och visst...brist på empati leder till samarbetssvårigheter och i sin tur brist på social kompetens, och det resultatet verkar ju stämma rätt bra på mig själv, men som mitt jag säger mig, glatt och självsäkert, skit samma, jag tycker vad jag vill och har sällan fel om folk i alla fall. Yngves nyuppväckta intresse för Tomelilla tål att tänka på, och för tillfället kommer jag inte att nämna någonting om en eventuell flytt, innan jag själv har hunnit smälta och omvärdera den nya situationen.

Forts. följer....

Utfly

kt

Vi startade ganska sent igår, mest på grund av mig förstås. Jag hade lagt Yngve för en eftermiddagsslummer, inte för att han egentligen ville, utan mera på grund av att benet värkte, och högläge brukar hjälpa. Han somnade faktiskt nästan direkt, innan jag fått på mig skinnjackan. Utanför satt Jernström på sin nya skoter och tittade ner i marken. När jag kom ut ur porten såg han upp och sa, -jaahaaa, vi åka? Vi for mot Nyland och jag tänkte att så här på eftermiddagen passar väl ljuset bra för några bilder till Klaus, så han förstår hur naturen ser ut här uppe, lite som början på Bayern kanske, fast vad vet jag, han kanske aldrig har varit där. Han är född någonstans i gamla öst, och bor numera i Berlin. När han reser, är det ju oftast utomlands. När vi åkte över Hammarsbron tänkte jag att Ångermanälven  faktiskt är bredare än Missouri River och också Mississippi på sina ställen, men liknar precis de amerikanska floderna med låglänt natur runt om och sandrevlar i mitten, bevuxna med skir grönska.  Jag hade ingen aning om vart vi skulle och ville inte fråga, det verkade ängsligt på något vis, fast oron alltid börjar gnaga när avståndet till Yngve ökar. Hur skulle det gå, tänkte jag, om jag inte kan vara borta från honom mer än en timme, när jag en gång kanske måste.....ja, inte har man då förändrats det minsta sedan Sten dog, att vara ensam  framstår fortfarande som det mest skräckinjagande tydligen. Jernström tog av åt höger mot Bjärtrå och jag kände att nu blir det långfärd igen. Jag var inte alls beredd utan körde upp vid sidan om honom och ropade, -jag kan inte vara borta så länge! Yngve! - Äh, han ligger ju och vilar, sa du, de går braaaa. Vid Lockne 6 tog han in till höger och vi for på en skuggig, kall väg utmed vatten som låg spegelblankt nedanför gröna berg mittemot. Efter en stund stannade han och sa, -hehe, var fan är vi egentligen? -Jag tror vi kommer ut på en udde, sa jag, -den här vägen leder nog ingenstans. Vi fortsatte en stund och nere i sluttningen mot vattnet låg stora Lidingövillor, en efter en, med tät grönska ända in på knuten. När jag tittade närmare, såg jag att de sedan länge var helt övergivna, med mörka, tomma fönster gloende på mig genom lövverket. Nere vid vattnet skymtade jag pålverk på bägge sidor om viken, och den mörka, kalla grusvägen slingrade sig vidare ut mot udden. -Jag tror vi vänder va? -sa jag medan Jernström pinkade vid vägkanten. -Vi måste väl, sa han och vi körde ut mot solljuset igen. Marieberg 7, passerade vi på hemvägen och jag kom ihåg att Yngve och jag hade kört ner dit förra sommaren. Jag vände skotern och vi körde tillbaka till avtaget och ner mot Marieberg. En stor, övergiven fabrik vid strandkanten, med omgivande bostäder, också de gistna och öde. En kraftig betongkaj och sopor och gamla bilar i snåren. God Jul bondjävel, stod det sprayat på plåtväggen och en enorm ståkuk var snirkligt utförd vid sidan om. Vi vände tillbaka mot infarten, och när jag efter någon minut stannade för att vänta på Jernström, som av någon anledning inte syntes, körde jag tillbaka, och där fanns bara den enorma plåthangaren och den öde kajen, ingen Jernström. Jag tog en liten stig tillbaka och där framme i det blöta gräset, bakom björksnåren, låg han med skotern till hälften över sig. Den glimmade röd i kvällssolen och han låg alldeles stilla. Jag klev av, sprang fram och tog honom under armarna för att lyfta. Han stirrade frånvarande rakt fram med de kolsvarta ögonen, och jag lät honom sitta en stund i det fuktiga gräset, medan jag reste upp skotern. Gart, vill du att jag ska ringa ambulans?, frågade jag så lugnt som möjligt, -har du ont? Han vaknade till, tittade på skotern och sa, - iiinte då, det går braaaa. -Är du säker?, frågade jag medan vi vinglade upp tills han stod. -Ja, mopeden skar med framhjulet, sa han, - allt är bra nu, vi far. Kylan började komma, som ett hårt band i ansiktet, när vi i skuggan av träden jämsides gled fram i sextio kilometer i timmen. Vid Dannero travbana började oron krypa på mig igen, hur länge hade jag varit borta, hur ska det gå, hur ska det gå med mig, vad kommer att hända, hur kan jag bara leva på en skör tråd, varför har det blivit så här.....som vanligt, typiskt....aldrig får jag vara ifred för den jävla oron, men jag svalde och min vana trogen stängde jag av en stund, låtsades glömma lite, och i knattret från motorerna och i den kalla vinden, koncentrerade jag mig i stället på vägen. -Där, såg du räven?, ropade Jernström och jag stirrade blint åt alla håll medan jag försökte krympa avståndet mellan mig och Yngve.

Väl hemma igen väcker jag Yngve, som sover djupt, och jag säger, -kaffe och kaka, och whisky till gubbarna... programmet börjar strax! Jag får upp honom stående vid rollatorn, skjuter in rullstolen under ändan och kör ut till tv:n och brickan i salen. -Vad du måste ha sovit, säger jag och känner lugnet linda in mig igen, medan kvällssolen silas genom palmkronorna i fönstret.

Att flytta

Yngves nyfunna intresse för att flytta till Skåne har faktiskt tagit upp större delen av våra vardagssamtal sista tiden. Jag håller med honom i det mesta, som jag sedan många år är van att göra, men känner mig lite reserverad invärtes, med tanke på allt arbete som medföljer vid ännu en flytt....orkar jag, har vi tillräckligt med pengar, hur kommer jag att reagera inför att efter snart fyra år återigen befinna mig på Österlen, som förstås är väldigt hemtamt på ett sätt, men också kanske känns färdigt och kräkframkallande på ett annat. Att bo i Borrby på Kyrkostigen, mitt emot vårdcentralen är ju något vi laborerade med för tio år sedan, när vi letade ny bostad åt morsan. Jag tror tillochmed att vi har varit inne i trean på nedre botten någon gång. Jag vet att balkongen vetter åt norr och är ständigt mörk, också beroende på ett stort träd intill, så hur klarar man halvkalla österlensomrar i skuggan? Och vad säger man på ICA, när jag dyker upp igen.....för fjorton år sedan snodde jag en ost där, som jag vägrade ta upp ur fickan, och med butiksägaren, som jag dessutom kände väl, och sålt tavlor till, hängande över mig, medan jag släpade mig ut till bilen och med möda kröp in på förarsätet skrikande, -ge fan i mej, jag har väl ingenting i fickorna, släpp din jävel, och han morrande, - men Peter, hur kan du, så här gör man faktiskt inte, kom ut så löser vi det här nu! undrar man, kommer skitkärringen i ostdisken att komma ihåg, och hur mycket snackas det om "han meid mostausch som bior i Löiderop, han som vatt i expressen meid nån transvesteit påo fest i Lond och bior meid non gobbe. Han molar tavvlår å nånna är säkert brao åsso, meeeen han snodde ein ost här i jons!". Nja, vid det här laget har butiksägaren sålt och personalen från den tiden har säkert dött eller gått i pension, så ICA är väl det minsta problemet egentligen, utan snarare hur det känns att gå tillbaka ett steg, att veta var allting finns, hur det ser ut runt knuten, att känna tomrummet efter de som inte finns längre, att inte behöva fara ner till stranden, eftersom man redan vet hur vågorna låter och hur vinden pinar i strandrågen. Ja, en flytt till Österlen tål att tänka på, men Yngve funderar mest över hur snyggt man skulle arrangera julbelysningen på balkongen och hur många som faktiskt passerar Kyrkostigen, som då skulle hänföras av den fantastiska ljusprakten, och hur man än en gång skulle få glädjen att inreda flottare än någonsin förr, och att man ända in i vintermånaden kunde göra bilutflykter till alla ställena man tusen gånger tidigare har besökt. Hm, en flytt tål att tänka på, men Yngve har tänkt klart och vill ha resultat....

Charlotte

Transvestiten man möjligen såg i tidningen för en massa år sedan, klädd som en mormor från 1950, och som jag ledsagade till Lund på en beramad gaysmokingmiddag med dans, där kändisar och okändisar flackade runt vettskrämda att befinna sig ensamma med ett vingligt glas sekt i handen, kallade sig Charlotte von Mahlsdorff, och som jag lärt känna för evigheter sedan. Han kom på besök till Sandhammaren för många år sedan första gången och trivdes bra i hästskiten, där han halkade omkring i hagen med knäppkängor och lång, svart kjol. Han berättade för mig hur han trots förföljelser i Tyskland både under kriget och efter, stortrivdes med sig själv och sin transroll. Han skulle aldrig vilja byta kön sa han, och missa den ljuva möjligheten till upphetsande  påsättningar. Jag kommer ihåg att jag tog för självklart att han påtog sig den passiva rollen under sexualakten.......Was denn?, undrade han då, jag med mitt enorma organ skulle inte få utnyttja det till fullo? Nein, so ist es gar nicht...ich bin sehr aktiv und habe es ganz leicht ein mann zu finden, Gott sei dank. Så mormorsrollen och det stora organet i trosorna gav honom den tillfredsställelse han behövde. Åren gick och han flyttade på grund av trakasserier från skins, både sig och sitt sekelskiftesmuseum från Berlin till Värmland, där han blev lurad av sin medhavda kvinnliga sekreterare på en förmögenhet. Efter att hon lyckats tillskansa sig x antal miljoner, köpte hon och hennes flatväninna en gård några mil från Charlotte, behöll hans Merca och vägrade öppna för honom när han försökte få henne på bättre tankar och betala tillbaka hans pengar. Så en dag ringde han och ville bli hämtad i Ystad, sova över på Sandhammaren och sedan med mig som sällskap göra entré på Lunds universitet och den beramade tillställningen. Förstås dog han också häromsistens och vad som hände med hans sekelskiftesmuseum vet jag inte, och inte heller var han är begravd....

Homosex

Man behöver faktiskt inte tillhöra Jehovas vittnen eller Frälsningsarmén för att bestämt tro att homosexuella själva väljer att leva homosexuellt, och att man i många fall, outsagt här hemma och öppet i Afrikas alla länder och i muslimska stater verkligen står för att homosexuella ska utrotas. Antagligen framstår homosexualitet som vansinnigt attraktivt för gemene man, eftersom homofober framställer homosex som en syndig och onormal njutning som vanliga människor borde stålsätta sig mot. Heterosex är ingenting man väljer som levnadssätt lika lite som homosexualitet, och med tanke på de förföljelser, utanförskap, den hotbild och den brist på positiva förebilder för att inte tala om de repressalier som ofta drabbar homosexuella i form av fängelse, tortyr och dödsstraff, så undrar man hur folk tänker när de tror att man som homosexuell frivilligt skulle välja ett liv fyllt med orättvisa, livsfarliga hotbilder, utanförskap, förtal, spott och spe. Det skulle betyda att homosexuella till hundra procent vore masochister som skulle njuta av att leva som i många fall paria och utstött, vilket vore en lika löjlig idé som det vore för heterosexuella att frivilligt utsätta sig för ett liv fyllt av ängslan för sin läggning. Med tanke på nutidens säkra bevisföring på att homosexualiteten är medfödd, så undrar man varför acceptansen ändå är så låg, det är i princip som att det vore fritt fram att förfölja och nedvärdera medfött handikappade människor eller medfödd genialitet. Den "naturliga" aspekten på sexuell läggning, som de flesta människor blint anammar har också ett löjets skimmer vilande över sig, då man redan på femtiotalet efter långa studier, kunde konstatera att motsvarigheten till homosexualitet ofta existerade i djurvärlden i övrigt. Man hittade exempel inom de flesta djurarter på att homosexualitetens motsvarighet finns hos delfiner, pingviner, bufflar, vildhundar och arapapegojor. En välkänd svensk tv-pratare erkände i en intervju att han var väl medveten om homosex hos djur, men att tv-bolagen noggrant klippte sekvenser med djurhomosex i naturfilmer. Ett pingvinpar i Kölns zoo, som bestod av två hanar, levde i alla år tillsammans och tog sig dessutom an en övergiven pingvinunge som de födde upp, men det intressanta är att enkönade djurrelationer oftast har observerats i det fria. Kontentan blir förstås att enkönade relationer och homosexualitet är lika naturligt som heterosex, och att i de fall man försöker påskina något annat, beror det på avund, hat, okunskap, religiositet eller bara dumhet. Och att förvänta sig en förändring av toleransen eller bristen på tolerans hos människor i allmänhet är säkerligen lika med uteslutet, då folk i gemen alltid har visat sig vara allt annat än toleranta, intelligenta, ifrågasättande, vetgiriga och intresserade.

Rakning

Vem har kommit på de nya pauseringarna mitt i en mening? "Man vet ännu inte.......vem som kom först........med att göra.......alla mystiska.......konstpauser." Möjligen kan det ha varit någon inkognito, selfmade "språkvårdare" på tv.....Jag hörde en s.k. språkvårdare på radio i bilen nyligen som lät som en tvättäkta Kålle. Han berättade att vid varje insänd språkfråga han fick, så anlitade han ögonblickligen Google för bästa resultat!! Då förstår man varför folk låter som de gör idag och man behöver egentligen inte bry sig mer, flydda tider med "jaa direktöörn, nej direktöörn, så gärna damen, jaha herr intendenten" har ersatts med krepS, jag valde att, jag känner för, typ, spejsat, särbo, själv, nolltolerans och trivselfaktor. Antingen hakar man på eller också stannar man hemma och tittar i taket. Alla rakade huvuden och kroppar med, för den delen, får mig att undra hur det kommer sig att den håriga manspersonen har bytts ut mot hudnära, lena och insmorda, totalrakade böghatare med sparad, nyfärgad hårtofs och örhängen. Riktigt ologiskt och konstigt förefaller det mig, men jag tror inte att sammanhängande tankegångar och logik hör till dagens mest eftertraktade nötter för hjärnorna. Tråkigt kanske också för perukmakarna som inte blir av med sina konstverk på grund av alla rakade huvuden.....som tumörpatient behöver man inte längre skämmas för hårbortfallet, och sparar i stället pengar på oinköpta peruker. Jag kommer ihåg Lennart, som på reservatstranden glatt visade upp det nyrakade området kring snoppen med förklaringen att den ser mycket större ut nu. -Det gör den väl inte, svarade jag, -nu är ju ingenting dolt som får en att fantisera, det känns taggigt och dessutom för det tankarna till bebisar, vilket får mig att tappa intresset totalt. Lennart såg helt oförstående ut och tänkte, syntes det....ja, han är då helt knäpp, tänker alltid annorlunda än alla andra. Skräcken att bli halvflintis är tydligen ett av de stora hoten för trettioåringarna idag, så hellre cancerblank på huvudet än en krans, och ändå syns det tydligt var hårfästet går, trots avskalad skult. Men visst ja, logiken är ju som bortblåst nuförtiden och inte hjälper det att tala med jämnåriga, de som fortfarande lever, de har blivit väldigt mycket som alla andra, och vi förstår nästan inte varandra längre. Så i de sneda solstrålarna genom salongsfönstret och till accompanjamentet av Yngves eftermiddagssnarkande kanske man borde koncentrera sig på vilken slags kista man ska ha istället. Eller om det verkligen ska bli Borrby de siiiiiista ljuuuuuva åreeeen.

Sjudagarsvecka

Semestertider, lördagar och söndagar finns de överallt, alla som inte är friställda eller pensionärer. Det blir en ny slags trafik och på gator och torg syns ett annorlunda klientel. När man stannar vid tjärnar och i skogsbryn, vid kusten och på serveringar breder de ut sig, de förvärvsarbetande. Åh vad jag önskar att det vore 7-dagarsvecka i stället för fyra, ja för på fredagarna hinner de ju inte parkera på jobbplatsen förrän de har åkt hem igen....särskilt de kommunalanställda. Om ändå man kunde flytta alla arbetsföra till en annan dimension så man slapp se dem. Nog för att jag var arbetsskygg trots tvång att jobba förr, och redan då kände jag att jobb och arbetande människor var det värsta man kunde stöta ihop med, men nu när jobbtvånget är borta, vad det vore skönt att ha vardag alla dagar i veckan. Jag har faktiskt, utan medveten planering, märkt att jag helst stannar inne under helger och semestrar, oavsett väder. Att se människor på jobbet känns riktigt betryggande...att ha dem på avstånd, skötande sina påhittade sysslor; gräva gropar, bygga motorvägar så man kan köra ihjäl sig lättare, sitta glåmiga i alla kassor och ta fel betalt, svara i telefon att den som har hand om ärendet är ute, kratta i parkerna och sitta på Reisen och supa till med de andra direktörerna....vad som helst, bara man slipper se dem. För några år sedan framträdde en norsk framtidsforskare i tv och avslöjade att redan nu skulle de flesta i-länder kunna ta hand om sina medborgare rent ekonomiskt utan att majoriteten behövde göra ett nickel. De som däremot kände sig manade att trycka igång datorerna var välkomna att fortsätta sitt värv. Gudskelov tystades norrmannen lika fort som den KTH-studerande som triumferande avslöjade att man faktiskt kan köra bil på vatten , alltså i stället för bensin. Annars hade man varit tvungen att trängas med alla 43-åringar året om, både i skogen och på gatan. Som det nu är känns måndagarna befriande, bara några halta, halvdöda åldringar som försöker ta sig de hundra meterna till Konsum på förmiddagen och kanske någon idiot som sitter på torgsoffan och pratar alldeles för högt med en arbetslös matrona. Friheten känns nästan berusande när man svischar fram i duggregnet och ser sura jobbare, hängande utanför pizzerian, genom sidofönstret.

Trav

Man kan spekulera i varför travsport tar en sådan överväldigande stor plats i medierna i förhållande till galoppsport, som kanske någon gång figurerar i ett hörn, men över huvud taget inte finns med i gubb-babblet vid spelhörnornas kaffebord. Jag har tagit hand om flera utrangerade travhästar under min levnad och de har alla varit ängsliga, strykrädda och galoppvilliga. Hur nära djurplågeri travsporten ligger vet jag inte, men när det gäller att springa fritt, får både hundar, dromedarer och människor röra sig naturligt inom sportens ramar. Galoppörer har sällan så många åkommor som travhästar och utrangeras heller inte så tidigt. Det intressanta är att travsport är i sin helhet ganska begränsad som internationell sportgren. I Frankrike och Kanada tävlas det lika mycket som i Sverige, och där har man också ofta otäcka metoder för att tvinga hästarna till trav, medan övriga världen i första hand sysslar med galoppsport. I USA är galopp vansinnigt stort och i Danmark likaså. Tyskland och många länder i sydAmerika ligger också väl framme inom galoppsporten liksom i stora delar av Asien och förstås England, som alltid har haft galopp jämsides med fotboll som de stora sporterna. Men när man passerar Öresund och kliver iland på svensk mark är det trav som gäller.....vad kan ligga bakom detta? I Sverige, liksom i Frankrike har man sedan länge en socialistisk tradition, som oavsett höger eller vänsterregeringar är väl rotad hos allmänheten. Jantelag och enkelriktning är typiska riktlinjer i  Sverige, men också i Frankrike har man de senaste tre hundra åren starkt reagerat mot överheten i allmänhet. I Sverige, liksom i Frankrike har hästar framför allt använts som arbetsdjur medan bara ett fåtal, de besuttna och de med makt, har kommit ridande, ofta för att inspektera eller åthuta, men sällan eller aldrig besökt det arbetande folket i uppskattande syfte. Både Frankrike och Sverige var under 16-17 och 1800-talet riktigt fattiga länder med en stor, försupen befolkning, fattig på landsbygden och också i städerna. Danskarna däremot genomgick aldrig samma elände som svenskarna när det gällde fattigdom...som exempel kan nämnas att man på Bornholm använde sig av svenska trälar på 1700-talet och början på 1800-talet. I övriga länder har ridande personer inte alltid varit förknippade med överhet, utan man har alltså haft möjlighet att, även om kassan varit skral, ändå kunnat rida till kyrkan på söndagen. I USA har man aldrig gjort skillnad på draghästar och ridhästar då bägge har använts i vardagssysslorna, när det gällt både jordbruk och boskapsskötsel. Resultatet av de olika sociala bakgrunderna lever i högsta grad kvar, och om man som karl nöjesrider mellan åkrarna i Skåne, kan man vara säker på att träffa på både sura kommentarer och ibland hagelsvärmar, något som jag själv har upplevt, och även om man ser positivt på att flickor sysslar med ridsport i Sverige, kanske mest för att våldtäkter och knark är ovanliga företeelser i stallarna, så höjs ögonbrynen så fort en karl i kavaj svingar sig upp i sadeln och spränger iväg över sanddynerna. Kvinnor i sadeln  är en sinnebild som inte finns med i hjärnbarken, eftersom kvinnor sällan eller aldrig kom ridande ut genom slottsporten och ner i den gyttjiga byn för att med ridpiskan tillrättavisa arrendebönderna som fuskat med naturabetalningen. Uppgiften hade oftast rättaren eller slottsherren själv och den verkligheten lever tydligen fortfarande kvar, trots nyrikedom och bingolottvolvobilar. Så galopp har i Sverige ett alltför glamouröst skimmer över sig, medan det är ok att sitta i en vagn efter en travhäst, det påminner om körhästarna på 1800-talet och känns som lite mera "jobb" än att flyga fram på hästryggen utan arbetarförankring.

Ironi, djur och natur

Det sägs att ironi är bortkastad på skandinaver, eftersom den inte uppfattas som ironi...spelar tydligen ingen om man är litterat eller illitterat när man använder sig av den. En hel del samhällsironi kommer från USA, men ändå, har jag förstått, fungerar inte ironi särskilt bra där heller. I England och Spanien kan man lyckas dra ner ett och annat gapflabb om man är bra på att ironisera.....undrar vad som gör att spanjorer och britts fattar....

Djur och natur

Trots en hel del motbevisning och motreaktioner på riktigt vetenskaplig nivå, så är idéen om att människan står till svars för nuvarande och kommande miljökatastrofer, att golfströmmen stannar och att ozonskiktet tunnas ut, absolut cementerad. Man behöver inte ens försöka påstå något annat och den som ändå gör en ansats blir bara ihjälnonchalerad, för så här är det, att människan, som oavsett om man är länkad till någon religion, ändå anses vara mer eller mindre gudomlig, och har förstås en motsvarande makt att omforma hela klotet, medvetet eller omedvetet. Enstaka vulkanutbrott ses helst som olycksfall i arbetet och kan i bästa fall anses vara jorden som är lite olydig. Men att med trävarukonsumtionen som ursäkt, försöka utplåna djungler, och att med torskkonsumtionen och jordbruksläckage som vapen försöka släcka hav, är nog inte tillräckliga åtgärder för att ändra naturens gång. Visst har man lyckats utplåna de platser på jorden som har ansetts vara paradis, där knegarjobb har varit överflödiga, mest som en säkerhetsåtgärd för att folk inte ska tro att man faktiskt kan slippa gå till jobbet, men framför allt för att man har haft nytta i krig av alla jungrueliga atoller som nu oftast är radioaktiva och livsfarliga. Det finns ju flera exempel på att man som människa har lyckats förändra en hel del på klotet, men naturens gång, med värmeperioder, torka och översvämningar, istider och årstidsförändringar, är cykler som ingen mänsklig generation kan ta åt sig äran för att kunna påverka....här är faktiskt ett par exempel;

Det holocena optimet 4000 f. Kr. var en markant värmeperiod med temperaturer 2 till 3 grader varmare, både på Antarktis och i Europa, än idag. Den norska glaciären Jostedalsbreen smälte bort och havsnivåerna steg med upp till tre meter. Mellan år 850-1250 e.Kr. inträffade det man kallar lilla klimatiska optimet, som sammanföll med den tid då vikingarna befolkade Grönland, som då var en grönskande ö (därav namnet), där man odlade havre, korn och råg. De som tror att isbjörnarna idag kommer att minska i antal på grund av avsmältningen vid Nordpolen, borde väl undra hur de har klarat sig igenom alla tidigare värmeperioder, varav jag nämnt två, särskilt med tanke på att isbjörnen som den ser ut idag, har existerat i mer än 50000 år. Dessutom borde det väl vid det här laget vara uppenbart att vid de tidigare snabba temperaturväxlingarna i jordens historia inte människan haft ens lillfingret med i spelet, då vid den tiden andra djurgrupper var långt mer inflytelserika än människodjuret. Men trots fakta fortsätter man att lära ungar att människan har, på ont och gott, makt över himmel och jord.....precis som det var tänkt i religionens namn; människan, ful och kal, en avbild av Gud själv.

Lokalpatriotism

Faktiskt känner jag mig lite svartsjuk varenda gång jag tänker på Stockholm. Så det gäller att ha kontroll på tankarna, och försöka fokusera på något annat, vid de tillfällena, som egentligen inte dyker upp så ofta, utan mest när man av någon anledning letar i huvudet efter något flytt och nästan glömt. Här har jag nu ett bra exempel på hur lokalpatriotism kan ha en känslomässig, ologisk men också otrevlig effekt. Det gäller förstås den plats där man är född...egentligen rätt oviktig, och ofta just det ställe man verkligen i vuxen ålder vill undvika, till skillnad från de som aldrig lämnat hemorten, utan i sjuttiofemårsåldern fortfarande bor i föräldrahuset och fortfarande går den gamla vägen till affären....en generation senare....hur ser den hjärnan ut egentligen?, som av oinresse aldrig velat, eller kanske kunnat känna en annan luft, en annan fågelsång eller sett en annan vy under hela sin levnad.... För att inte helt krympa till ett elakt, ointresserat och intolerant knyte får man hoppas att fantasin har hjälpt till med vidsyntheten under alla år. Nej, jag tänker mera på den helt känslomässiga äganderätten av minnen, hemska eller goda, som alltid är förknippade med födelseorten, ett helt privat paket, fullt med händelser, färger mitt i det svartvita, ljud och lukter, och ens alldeles egna, på äldre dagar förminskade hus, gator, skogar och himlar. Var jag än har bott i Sverige, så har jag egentligen aldrig varit särskilt välkommen, utan i början av vistelsen alltid försökt anpassa mig utan resultat, och efter ett tag bara släppt idéen om assimilering och i stället återgått till en viss isolation. Det har fungerat bra medan åren har flugit iväg var man än har sovit och druckit cafeconleche, men ingenstans har man känt sig välkommen på riktigt, utan varit lika utanför som om man levt som homosexuell i Iran, just på grund av lokalpatriotismen på varje ställe man besökt. Jag har hört hur göteborgare och stockholmare frenetiskt och paniskt försökt lägga sig till med någon slags skrattretande skånska på Österlen, för att ändå försöka smälta in, något som bara lett till dolda flin och trygga kommentarer; -ja, hon haur pengar hon, di bior i Oskar Jöns hus, himskt vaud di haur byggt om, men jävlar vaud di skitar neir baukom huset. Meeein, hennases gobbe, han haur visst åkt till England nu, så kanske är det reidan sluuut, hehehe. Utomlands har man kanske inte upplevt samma motvilja mot inflyttade som i Sverige, men det beror säkert på att man inte försökt bo i Finland eller Danmark. I Tyskland och USA blir man faktiskt, om man inte är seriemördare eller något annat udda, väl mottagen, och verkligen insläppt i den miljö man befinner sig. Men i alla övriga landsändar, till och med i en del städer, har man trösklar som väntar på att man försöker ta sig över, oftast utan att lyckas....UTOM i Stockholm!, min hemstad!, där tydligen vem som helst blir stockholmare på tre röda! Hur går det egentligen till? Djävlar så konstigt....alla dryga sörlänningar och alla pladdriga norrlänningar bara blir stockholmare efter att ha grejat ett andrahandskontrakt och varit på citygallerian och fikat en halvtimme. Jag fattar ingenting, men antagligen är det så att alla riktiga stockholmare är döda....den sista dog kanske redan 1972, fast jag inte märkte det, och nu är Stockholm vad man förr sa, "öppen stad", vilket säkert var meningen från början, men varför måste också stockholmskan ge vika för den konstiga, felaktiga nysvenskan, när man i övriga landet bara bygger på och verkligen odlar alla dialekter, från landskronamål till dalmål och gotländska och gääääävlemål förstås. Jag kommer ihåg Erik Fernström när han och några busar satt på sina husqvarna-hojar på femtiotalet utan för vår port och när farsan stegade ut på trottoaren för att jogga runt Råstasjön, mitt framför näsan på gänget, så garvade de ljudligt grovt och ropade ; -tjeeeena Jesus! Farsan tog sig i skägget, men låtsades som om det regnade, när han barfota och i blåa, skitiga jympabrallor joggade över Råsundavägen, medan solen glimmade i de kromade lyktorna på knuttarnas hojar.

Instinkter

"Efter noggrant övervägande valde jag att......efter att ha vägt för och emot.......jag kom fram till att......jag tyckte det var bäst att", och så vidare, låter ju som om man verkligen har styrt ett handlande från första tanken till ett praktiskt utförande, men är det så att man har resonerat sig fram till ett beslut, eller har man satt ord på en instinkt, en bakomliggande drift att även om alternativen fanns, och man faktiskt tog dem i beaktande, så låg ändå det slutgiltiga "valet" och väntade i bakgrunden som den starkaste, mest opåverkbara lösningen. Jag tror inte att det skulle kännas bra för människor att bli medvetna om att de flesta val man gör i livet faktiskt är cementerade redan från början, men att man naturligtvis ändå kan se alternativen som man har frihet att laborera med, tills den slutgiltiga lösningen ändå vinner, den som man förklarar med att förnuftet till sist segrade, förnuftet, som man har resonerat sig fram till.....eller har man det?, resonerat.....eller kanske bara satt ord på en inneboende drivkraft, en instinkt, som alltid funnits där. Det fria valet har människan fått, säger man, medan de övriga djuren handlar instinktivt, men kanske ändå det fria livet för människor med de fria valen är förutbestämt och låst i ett instinktivt beteende som med intellektualismen som ursäkt döljs i ord och förklaringar. Kanske haren gör friare val när han kastar sig åt sidorna i långa språng för att undgå hagelsvärmarna, än människan, som tvångsmässigt gör samma tabbar livet igenom och som det verkar, ologiskt väljer samma dumma lösningar hela tiden, instinkter som inte passar särskilt bra i ett modernt samhälle, men som säkert fungerade för tjugo tusen år sedan då snabba beslut utan virriga alternativ var viktiga ingredienser för överlevnad, då besluten vilade tryggt i medfödda instinkter.

19-åringar

34 grader varmt i Ådalen dygnet om och egentligen ingen stans att ta vägen. Att ligga i vattnet vore en lösning, men med bensåret verkar det vara krångligt, så man får hålla sig inne och dricka vad som helst. Alkohol torkar visst ut, så vilken tur att man inte är beroende. Undrar vad folk ger sina ungar att äta nuförtiden....19-åringarna ser ut som enorma köttklumpar med 30-kilosben framslängda ett efter ett i enorma, gröna, fotriktiga plastsandaler. Både muskler och hängmagar trängs under t-shirts stora som tvåmanstält och 1 meter och 90 centimeter ovanför marken sitter ett rakat, knöligt huvud med små, elaka ögon i, och en stor, lös mun färdig att gröta ur sig; - fan gloru på åldring, känner ja dej? De har små, gulliga, nästan lite överklassiga förnamn som Alexander, Fredrik och Jonatan, och när de handlar på ICA med mamma, svarar de när hon långt nerifrån marken säger -måste du köpa en hel back öl? - Käften morsan, din kille ville också ha. -Jamen starkölen du köpte i går räcker väl? - Käften sa ja, betala fan innan man åker på värmeslag. Vad har man använt för hemligt recept för att få dem så enorma, alla de renrakade, hotfulla 19-åringarna med hängmagar och överarmar som kärringlår?

Tjänster och gentjänster

Under sextionio års levnad....alltså 69 år, då tre generationer har hunnit bli över tjugo år, har jag inte, vad jag kan komma ihåg, mött en enda osjälviskt vänlig människa, och jag har ändå rört mig genom alla samhällsskikt och i de flesta länder, utan att så mycket som varit i närheten av någon som faktiskt utstrålat den allra minsta oegennyttiga vänlighet. Inte för att man har letat precis.....sex appeal har ju varit roligare att titta på, men eftersom man alltid varit svältfödd på vänlighet, så har man med all säkerhet reagerat om man så mycket som har snuddat vid någon snäll och ödmjuk person.  Jag har upplevt att de flesta man mött, trots brist på bra fattningsförmåga, ändå har varit förvånansvärt snabba att sondera terrängen när det gäller att med vänlighet och hjälpsamhet fort besluta om det kan vara värt något i egenintresse att ställa upp för någon...hur mycket man kan satsa och hur mycket man kan räkna med att få igen, ungefär som en gammaldags byteshandel. Rollerna man fort anammar för bästa utdelning, är ibland både krångliga och krävande men man lyckas ändå oftast med uppgiften man föresatt sig att utföra om motivationen varit stark och lönen har varit tillräckligt lockande. Vanligt är att man kallar hela konceptet tjänster och gentjänster, för att på det viset slippa göra sig lite sjukligt löjlig, genom att osjälviskt och självutplånande bara verka vara hjälpsam och snäll i allmänhet. Vad som kan vara drivkraften till vänlighet och hjälpsamhet är förstås arv, lön, engångssumma, goda vitsord, gott rykte, saker, lån, uppehälle, status och sex. Med tanke på den skicklighet i teaterkonsten med vilken folk använder sig, undrar jag hur många fantastiska skådisar som aldrig stått på scen eller framför kameran, som enbart efter förrättat värv i samhällslivet, i tysthet dragit sig tillbaka med det man strävat efter att uppnå. Man har jobbat med vänligheten som arbetsmetod och i 50 procent av fallen faktiskt klarat att tjäna på prestationen. Och helt legitimt dessutom....tjänster och gentjänster förstås.

Insändare

och hetvägg

Jag har fått in en och annan insändare i olika lokaltidningar under årens lopp, om homosex, om språk och attityder, och ämnena har tydligen passerat alla nålsögon och tryckts, men när det gäller hetvägg, alltså gammaldags semlor, och hur de görs, har det varit tvärstopp. Man vill inte att någon skitgubbe ska lägga sig i det faktum att man slänger i en köpt semla i varm mjölk. låter den svälla till något opropotionerligt uppsvullet och som med vispgrädde tillsammans med mjölk närmast liknar tapetklister i smaken.....om man smakat det förstås, och kallar det för hetvägg. Självklart borde en sådan anrättning kallas ljumvägg med vispgrädde. Mormor lärde mig tidigt hur man tillredde hetvägg. Efter att en färdiggräddad vetebulle kallnat, trekantig eller rund, skar man av hatten, blandade i marsipan eller mandelmassa som inkråm, lade tillbaka det med honung och hackade hasselnötter penslade locket, satte åter in bullen i ugnen tills den nästan blev svart på hatten. Därefter togs den ut, lades i en djup tallrik och åts med iskall mjölk direkt från isskåpet. Den var faktiskt så het och med ångande innanmäte, att man vid första spadtaget brände sig på tungan. Därav förstod man redan som femåring varför den kallades hetvägg.

Utfärd igen

Skotertur igen, och den här gången åt väster. Värmen hängde tung över vägen och väggar av syrendoft avlöstes av häggmoln och svala skuggor byttes mot  nästan ogenomtränglig hetta. Det är lustigt hur hägg och syren blommar nästan samtidigt här, och dofterna blir tillsammans närapå bedövande. Jag har av någon anledning uppfattat fågelstroferna bättre den här sommaren än tidigare, och framför allt några av de olika trasttonerna påminner om USAs blackbird, måste kolla upp när jag får tid. Jernström körde 100 meter framför mig men stannade ibland och snöt sig. Man vet aldrig om han vill säga något, eller bara blåsa ur näsan, så nuförtiden stannar jag en bit bakom för att inte få hela dosen i ansiktet. Efter några mil tog han av till höger in på en grusväg förbi en gård med några gråhåriga gröna vågare på väg in i hästhagen. Utan uppehåll fortsatte grusvägen att stiga brant rätt upp i granskogen, och efter några kilometer öppnade sig ett gammalt kalhygge som blottade en enormt hög bergvägg. Den lyste granitröd i kvällssolen och var så tvär att nästan ingenting växte på bergsstupet. Högt upp mot himlen tecknade sig en tallbevuxen platå och känslan av ödslighet stod i skarp kontrast mot den täta, mörka skogen runt grusvägen. Vi fortsatte uppåt och trots att man trodde, vid varje krök, att stigningen skulle avta lite, så fortsatte backen tvärare och tvärare. Efter nästan tio minuter delade sig vägen och Jernström tog av mot en gammal upphuggning. En blombevuxen grön vad man här kallar lägda med några stugor och härbren runt om. Alla dörrar olåsta och en del vidöppna, strömmen på och vattnet avstängt, vi kollade, eftersom man är typiskt nyfiken. I stugorna verkade det som om man börjat en flytt, men tröttnat, eller blivit avbruten, och i de gamla verkstadsbodarna låg apparater och verktyg utspridda på bänkar och golv. Jag öppnade en dörr till en liten stallbyggnad och såg hur en lövsångare fladdrade mot ett fönster i den tryckande värmen. Trots att jag lämnade dörren öppen, envisades den med att söka sig mot fönstren så jag tog den med lätthet och släppte ut den. Fripp fripp sa det om de uttröttade vingslagen, när den steg tio meter upp i luften och försvann in i en gran. Jernström sa att -titta, en stuga till, vi måste kolla, så vi haltade ner till det sista huset och han öppnade dörren. Inifrån hördes musik, så jag backade fort ut i gräset och blev stående. Jernström syntes genom köksfönstret och vinkade in mig igen. -Ähhh, sa han, här är ingen, konstigt med radion bara, fast den kan ha stått på hela vintern förstås. Det är inte möjligt, tänkte jag, elen är ju betald....någon måste väl bo här, trots avstängt vatten och möbler huller om buller. Det verkade onormalt varmt i stugan och jag kände på elelementet och järnspisen men bägge var kalla. Vi drog oss ut till skotrarna igen, och Jernström sa, - lite spöklikt faktiskt. - Ja, minst sagt, svarade jag och vi startade nerfärden genom den mörka skogen.

Morgontidningen

Första sidan i morgontidningen handlar oftast om egentligen ingenting. Det känns som om man frenetiskt, uppgivet har gått igenom vad länet har att bjuda på, och det är förstås som vanligt absolut ingenting....folk tappar tänderna eller en kiosk har brunnit upp eller kanske någon som inte vill till äldreboende. Samtalsämnena utanför Konsum innehåller vanligtvis mera brännbart material än vad man möts av när man genom gårdagsimmiga glasögon ser en svart rubrik som berättar att där är värmen idag, och här har man inte råd att använda Botniabanan. Dessutom fanns ju de utmärglade nyheterna på tv redan igår, så tursamt nog går tidningen att använda till allehanda underlag och har faktiskt ganska bra uppsugningsförmåga som kan utnyttjas när man glömt att köpa strö till kaninen eller när man tappat kissflaskan på väg ut i badrummet. När halvårsräkningen för abonnemanget kommer så undrar man förstås om det inte vore billigare med en vanlig trasa och kanske man kunde tigga sig till lite strö från brädgården. Fast tidningslappen på brevlådan klargör ju ändå att man inte är så utfattig som man egentligen är, och det känns ju betryggande med en liten lögn, som får folk att tro att man inte ens har bostadsbidrag för pensionärer, utan säkerligen måste ha världens bästa ekonomi, med tanke på både BMW och husbil, en BMW som är totalt hundnedsliten invändigt, och en husbil som är hemskt obetald. Ja, man kan lura vem som helst med en tidningslapp på brevlådan, så kanske morgontidningen har en social funktion för en fattigpensionär, som måste snåla med både innerfilé och Thailandsresor.

Bögar i Västernorrland

I Ådalen Västernorrland bland många grönklädda berg ligger Väjaberget och tittar ut över Bollstafjärden och alla blånande höjder bakom mot norr, öster och väster. Där längst upp på berget finns två skyltar med lite fakta på....om industri och konsul Ekman, och mot slutet på den ena står det att Bollstafjärden är en vik av Ångermanälven, något som jag ofta har hört, och det bekräftar faktiskt att fel nuförtiden är rättare än rätt, vad beträffar det mesta i tillvaron. Ångermanälven slutar vid Hammarsbron längre åt nordväst, mot Nyland, medan Bollstafjärden faktiskt är en havsvik, men som jag brukar säga; skit samma, vem bryr sig...snart kanske man befinner sig i Borrby igen, eller i himlen, eller någon annan stans, där det i alla fall finns några gamla homofiler att umgås med, för här i Ådalen finns de inte, och har väl aldrig funnits heller för den delen. Egentligen är det procentuellt hemskt konstigt att man tillsammans med Yngve är de enda två bögarna på 68 mils avstånd, eller 52, jag är lite osäker där. Hur i hela friden har det gått till att alla homosexuella i Västernorrland bara har försvunnit, eller faktiskt aldrig funnits, det borde inte stämma, men så är det ändå. Det är rätt vanligt att om man tittar lite för länge här uppe, så lockas man att tro att något är på gång, eftersom den gubbe man glor på gärna tittar tillbaka och vinkar. Men det har ingenting med homosex att göra, som jag först trodde, utan handlar bara allmänt om att; jaha, den kände man kanske. Det där att glo lite för länge och mötas av en vinkning är totalt annorlunda mot Österlen, i alla fall när det gäller gubbar, som där nere bara glor tillbaka för att ordlöst poängtera att; glor du en gång till tar jag upp bössan ur bakfickan och skjuter. Ändå kryllar Österlen av bögar, överallt....på stranden, i skogen och på uteserveringarna. Nedanför strandskogen utanför Ystad, på väg ut mot dynerna, har man satt upp skyltar som säger EJ NAKENBAD, för att på en liten strandremsa av fem mil sandstrand ändå slippa busksex. Gamla kärringar har väl blivit lite heta och fått skamkänslor när de sett farbröderna omslingrade i buskagen. Men här i Västernorrland finns det inga homosexuella och anledningen känner jag inte till, även om jag skulle ge tusen kronor för att få veta skälet till att de är obefintliga. Kan man ha använt någon slags sprej eller har man 1948 samlat ihop alla och satt dem på en tågvagn till Finland, där vargarna levde på dem en hel vinter, eller har Jehovas vittnen fångat dem och fyllt dem med billigt rödvin tills de fick levercirros, eller har man helt enkelt eldat upp dem på Häxberget en mörk oktobernatt, eller kan det vara så att de faktiskt finns....men bara är skiträdda att träda fram och bryta den gamla norrlandstraditionen att bögar....de finns ju bara i fjollträsket....här uppe drick vi hembe och sätt på koa när kärringa här på bönemöte. Solen skiner över Bollstafjärden och värmen känns som vore man på Costa del Sol, medan Yngve just har vaknat och man drar ifrån gardinerna och hämtar dryck och tidning, som han yrvaket tittar efter.

Att jag använder ordet bög är ungefär som när svarta säger nigger, det är okej så länge det kommer från oss. Används det däremot av heteros, så blir det genast ett skällsord, vilket säkert är skönt att veta för alla böghatare.

Tränare

Oh, oh, ÄNNU fler uppgifter har framkommit om idrottstränare som har utnyttjat pojkar, nu senast i Skåne. Visserligen har den aktuelle farbrodern dött, och jag själv är ju redan överårig, men ändå, vad jag känner mig förbigången. Så mycket som jag längtade efter bara ett uns av en sådan situation som tolvåring. Aldrig kunde jag väl för mitt liv förstå att jag borde ha sökt mig till idrottsvärlden. Då hade jag sluppit att i väntan på att något skulle hända, behövt stå under en tall med frusna fötter och undra om farbrorn på parksoffan skulle se mig. Jag vandrade ofta fram och tillbaka på söndagarna, mellan betongfundamenten till det som skulle bli Solna läroverk i hopp om att få napp på en gråklädd farbror, och ibland lyckades det, men oftast fick man småspringande för att få upp värmen återvända till Vasavägen, där man kunde sitta på ett staket och äta en korv man snott i korvfabriken längre upp i backen....alltid något. Under tiden upplevde de flesta andra jämnåriga killar hur enkelt som helst det jag alltid sökte, i omklädningsrummet utanför jympasalen, men så orättvist livet kan vara. Ingen nämnde något för mig om alla härliga möjligheter utan lämnade mig utanför.......nja, så var det väl kanske inte, jag var ju aldrig någonsin sportintresserad och hade inte en tanke på att ens ta i en boll, så lite fick jag väl skylla mig själv. Jag förstod aldrig att ridning egentligen räknades som sport, fast jag var suverän på hoppning redan som elvaåring, och i stallet hade man nog ändå inte kunnat hitta en villig stalldräng, det borde jag ha märkt, så det är bara att konstatera, att mycket på grund av min taskiga fattningsförmåga, så förlorade jag en stor, underbar bit till av min uppväxt; inte bara snälla, omtänksamma föräldrar, utan också tillmötesgående tränare, bara för att jag aldrig kunde bemöda mig om att ens plocka upp en boll från marken.

Gubbmiddag

Äntligen måndag och duggregn, och man märker faktiskt inte att det är semestertider. Tomt på parksoffor och torg, och i affären enstaka gubbar som strosar mellan hyllorna. Precis som man vill ha det, och små gluggar i molntäcket som släpper ner en liten stråle sol ibland. Igår, efter vansinnesstädning och tre timmars matlagning satt Arne och en nyinflyttad farbror här och åt middag till sena kvällen. Farbrodern var änkling sedan ett år och beklagade sig över ensamheten och gormade över hur man delade ut enorma avgångsvederlag och skyhöga löner till inkompetenta 50-åringar, som om en förändring av den ovanan automatiskt skulle höja pensionerna, tänkte jag. Jag har lärt mig att det är fördelningspolitiken det handlar om, inte miljonlönerna, men han höjde bara rösten, och trots sina 85 år så såg han till att få sista ordet. Jag försökte berätta om råttor och människor och hur de med hjälp av obehindrad förökningstakt med överbefolkning som följd, ändå gräver sin egen grav till slut, och att alltihop faktiskt är skit samma, men han såg bara helt frågande ut, som en tom fågelholk, och Arne avbröt med en fundering om vilka Dahlbergs i Kyrkdal var släkt med. Då vaknade Yngve till och sa att Dahlberg heter de inte, utan Dahlqvist. Jaha, när middagen med dessert var klar och stolarna började kännas i baken, reste de sig och försvann ut i sommarnatten en efter en. På utvägen sa farbrorn till mig att han nog visste varför han var bjuden.....jag tyckte bara synd om honom för att han några dagar tidigare hade beklagat sig över sin ensamhet. Han ville inte alls vara till besvär och det vore förstås bättre om han fick dö, tyckte han. Men oj så dumt, svarade jag, fast jag tänkte att det faktiskt ibland känts som en utväg det där med att bara smälla av. Efteråt såg jag att det för första gången på flera månader såg riktigt presentabelt ut i lägenheten, dammfritt och hundhårsfritt och rena golv som inte luktade skit. Tänt i vitrinskåpet och glittrande kristallkronor, eller glaskronor....kristall finns nästan inte i prismorna även om folk tror det. Järnström tutade utanför balkongen när gubbarna hade gått, och frågade hur det gick. Jag sa att -du visste väl att du också fick komma? -Iiiiinte då, sa han, -jag tåååål dom inte. -Nähä, sa jag, vi gör väl kålpudding en annan dag då. -Det blir braaaa, sa han och for iväg under de djupgröna lönnarna medan lövsångaren fortfarande blåste strofer i bersån.

Borta

Få se nu, hur många är det som har dött, antingen de vågade eller inte, sedan jag var i....ja, ungefär i tioårsåldern kanske. När jag tidvis bodde hos mormor, kom ibland en flott herre, som av farbror Sante behandlades lite von oben. Han hjälpte mig med läxorna och vi gjorde papperssvalor medan jag satt i hans knä i herrummet. Han hette.....ja, jag har namnet på tungan...Många år senare, på Odenplan, kände han igen mig i vimlet och kom fram och sa hej. Han såg sliten och eländig ut, och jag log lite och sa hej då, något jag aldrig hade gjort idag. Hade det varit igår hade han fått komma hem och prata, men man var väl ungdomligt iskall och självupptagen. Joo, Edvard Börjesson hette han, och är självklart död sedan många år. Jämnåriga killen utanför Arkösund som stod på bryggan och ropade; Peeeelleeee, när vi satt i sittbrunnen och åt. Plötsligt trillade han i, och typiskt kustbor så kunde han inte simma utan drunknade. Renlevnadsmannen Göran i Stockholmsgänget fick cancer och dog rätt snabbt, och mormor kallnade nerifrån och upp under ett helt dygn på Sofiahemmet. Ernst i Dalsland måste ha dött någon gång under 70-talet och fotografen Sven Järlås som bodde i den lustiga lägenheten på Jarlaplan, tog livet av sig. Han var riktigt olycklig och lättirritabel på grund av att han tyckte sig ha för liten snopp. Georg Funkqvist dog utan att jag märkte det och Frans dog fort på ett sjukhus i Västerås. Vi hann ha sex en vecka innan, med fördraget draperi, medan personalen stimmade i korridoren utanför med plåtbrickor och telefonsignaler.  Och Karl Martin som hade föresatt sig att överta mig från Eugen och låta mig börja praktisera i antikaffären på Nybrogatan, samtidigt som jag skulle bistå sexuellt och förstås på gayklubbarna som sällskap. Han talade triumferande om för Eugen att hans liv var att dansa, något som fick Eugen att brista i gapskratt. -Den skinntorra gubben, sa han, vet väl inte vad dans är. Först försökte Karl ta livet av sig uppe i ateljen på Sveavägen-Tegnérgatan, så när jag råkade komma upp i lägenheten med hans bokföringsmapp från antikaffären, så låg han avtuppad i sängen med nylonstrumporna på. Jag drog av honom strumpor och strumpeband och ringde på ambulans. Senare på sjukhuset berättade han att han hade gjort ett självmordsförsök för att jag inte var tillräckligt intresserad. Han dog på riktigt två år senare och hans välkända affär bara försvann. Helt plötsligt kände jag en dag att jag efter 20 år måste ta reda på om Rickard levde, så efter många samtal hittade jag honom på ett hem i Fårösund. Han kände genast igen mig....oh, så konstigt.....och grät i telefon. -Kom fort, hulkade han, och jag slängde mig på ett plan, hyrde en bil i Visby och körde med kalkdammet virvlande bakom bilen, upp till hemmet, men han hade redan hunnit dö, och jag kände mig för ett ögonblick helt vilsen och tom, medan jag tog färjan över Fårösund och strosade lite på kyrkogården innan jag vände tillbaks till Visby. Bruce måste ha dött någonstans i Italien på 80-talet, och han som skickade cigarretter från Mariehamn varenda jul kan omöjligt leva så här långt efteråt. Sedan kom Eugen, Sten och Ingvar i rak följd, och i bakgrunden alla gubbekanta förstås, eleganta och självsäkra i levande tillstånd, och snart ickeexisterande och bortglömda, som moln på himlen, upplösta och försvunna. Vilka korta besök de har gjort, alla personligheter man har varit nära, ett ögonblick här, med röster som förmedlat upplevelser och minnen och kroppar som spelat piano, älskat och hållit i paraplyer och bilrattar, och som klappat och smekt, och strax efter besöken bara falnande dragit sig tillbaka och försvunnit, för alltid.

Hat

Ordet hat brukar användas ganska lättvindigt i samband med det mesta i vardagslivet...man hatar en viss typ av mat eller en särskild typ av människor eller syskonen eller styvpappan. Jag har själv sällan använt ordet i annat sammanhang än när det gällt mina föräldrar, men har faktiskt glömt en situation där hat väldigt väl alltid har passat in, och det är påtvingade tidiga morgnar. Jag faktiskt hatar dem lika mycket som minnena av mina föräldrar, och har på äldre dagar blivit nästan ännu mera hatisk på alla tidiga måsten. Min kropp har alltid föredragit att vakna mycket långsamt, sitta i soffan med cafeconleche och senare sitta på dass med tidningen i minst en timme. Ungefär klockan elva brukar jag vara redo att börja med Yngves uppstigande och morgontoalett, och när klockan närmar sig halv ett känns det som om man i viss mån vore redo för dagen. Här i Ådalen tar man lätt igen dagskänslan fram till tolv på natten, eftersom solen i alla fall på sommaren håller sig uppe mest hela dygnet. Det kan se lite surrealistiskt ut med fördragna fönster och helt tom by klockan ett på natten när himlen är ljusblå och de sneda solstrålarna spelar i trädkronorna, men det passar mig bra. Temperaturen sjunker till omkring tjugo grader plus mitt i natten och man kan höra fågelsång ända in i juli, medan solen aldrig försvinner. Under vintern känns förstås de sena morgnarna ännu mera befogade med nästan ständigt mörker, men i samhället finns ju som bekant inte sovmorgnar alls, vilket har fått mig att fundera över en tidsmässig lucka. Vad händer med och på alla eftermiddagar? Vad gör man då, och vem och vilka blir tilldelade de besökstider som sträcker sig från 13.00 till 17.00? För så här är det, att vilken inrättning man ska besöka eller vilket telefonsamtal som än ska ringas, så ska det ske på morgonen...på vårdcentralen, hos tandläkaren, på bilverkstaden, hos läkaren, på arbetsintervjun, på jobbet, ja, ta mig faen över allt, så ska man infinna sig klockan åtta!!! Vad gör man efter ett på alla mottagningar och verkstäder, och varför måste alla dryga jobbare med öronskydd klippa gräs klockan åtta utanför fönstret......går inte åkklipparen efter två? Varför ser folk alldeles shockade ut när de ringer på dörren klockan halv tio och jag helt förlamad och halvblind öppnar och säger; -helst senare tack, vi sover. Jag är snart sjuttio och sover precis så länge jag vill, ja faktiskt hela dagen ibland, men klockan tjugo brukar jag vara helt klarvaken, precis som för 40 år sedan, då jag kände mig spyfärdig varje gång jag var tvungen att kliva upp klockan sju, men fräsch och knepig hastade omkring fram emot kvällen.

Flyttankar, flyt-tankar, flytankare

Det verkar faktiskt som om Yngves planer på skåneflytt har stannat upp lite, utan påverkan från mig. Hans knä har börjat göra hemskt ont när han står på det och jag har försökt komma till rätta med anledningen. Troligtvis beror det på skruvarna i protesstången inne i lårbenet, som har böjt sig eller gått av, strax ovanför knäleden. Det brukar hända, och två år efter lårbensoperationen struntar man vanligtvis att öppna och byta skruvar, men ont gör det....särskilt vid dåligt väder, som en gammal barometer. Så jag har sluppit att ta ställning till eventuell flytt so far, och det känns riktigt bra, eftersom jag säkert skulle bli totalt slut efter packning, bära lådor och möbler, och framför allt köra 120 mil, ner till Österlen igen. Å andra sidan har jag efter Anitas syn på saken, ändå funderat lite på var jag passar sämst in, här eller där, och det tål faktiskt att tänka på. Jag har ju aldrig riktigt passat in någonstans, mer än möjligen i USA, och att välja mellan norr och söder i Sverige verkar vara nästan omöjligt att avgöra, eftersom oddsen säkert är lika dåliga i Bollstabruk som i Borrby. Hur man själv känner det inför ett avgörande är förstås vacklande; här uppe har man ingen som helst kontakt med andra gaya människor och där nere är man så utanför gaytrendiga 50-åringars liv som man kan bli. Man kan förstås fara ner till reservatet och försöka prata lite väder medan man känner hur man nertill blir mindre och mindre på grund av de vältränade, böcklinggula, halvgamla killar man babblar med, alltså totalt osexiga och värdelösa mellansnack som gör att man mitt under samtalen helst skulle vilja, bara med ett vingslag, flyga iväg upp genom luften och högt över dynerna och det kalla Bornholmsgattet och kunna se ner på de trådsmala flintisarna jagande runt på de upptrampade stigarna under martallarna medan sanden bländar kritvit på de uppstickande dynerna. Så något givande umgänge med likasinnade kommer väl kanske inte att uppstå där heller, som vanligt, mest på grund av att alla farbröder redan har fått prostatacancer och dött. Ja, hur gör man i mitt läge....bara väntar, eller som Anita säger, -jamen Pelle, sluta skyll ifrån dej på allting och bara kom ner nu, det fattar du väl att du inte kan bo uppe i de där nordliga med bara Norge intill. Fan, kom igen nu och skynda på, Yngve ställer ju upp på idéen, vad väntar du på?

Anita

Anita ja, vi träffades på ett partaj någon gång på sextiotalet, långt innan hon skildes från civilingenjören och långt innan hon träffade både prinsar och grevar och flyttade till Indonesien först och sedan Belgien. Av en händelse ringde Gunnar en dag för 20 år sedan och undrade om jag fort kunde komma över eftersom någon som hette Anita och hennes greve satt och drack kaffe i köket, och hon frågade efter mig. De hade tänkt köpa Gunnars gård i Kyhl men hade lite svårt att bestämma sig. När jag klev in i köket, satt Anita där, direkt från 1967, och sa, - men heeeeej Pelle, det här är Charles, han pratar bara franska. -Mais alors, vous etes de la Belgique? undrade jag, och han nickade och såg glad ut att få en anledning att slippa kaffet, medan han berättade att de letade efter något på Österlen, men helst inte den här kåken.Vi började umgås lite och Charles visade sig vara en trevlig gubbe, som ville ha privatlektioner i oljemåleri, något som jag tyckte jag kunde bjuda på. Efter en del år visade det sig att Charles hade cancer förstås, och i början på tvåtusentalet dog han på ett sjukhus i Bryssel och Anita kom till slut hem till sitt hus utanför Gärsnäs igen. Efter ett radioprogram som mest handlade om Ingvar och mig och hur det var att leva på Sandhammaren, tog umgänget slut på riktigt med Anita och anledningen var Ingvar som låtit undslippa en kommentar om att Anita hälsade på alldeles för ofta. Men eftersom åren gick och flytten till Norrland gick av stapeln, så hade Anita känt på sig att något hade hänt med mig....att jag faktiskt hade rymt från Löderup tillsammans med Yngve, så helt plötsligt tyckte hon att -fan, va ensamt de känns här, nu kommer ni ner direkt helt enkelt....höööör du mej, Pelle. Folk är så jäkla otrevliga överallt och inte händer det nåt kul heller.

Så gick det till med Anita och alla goda råd om var man egentligen hör hemma, faktiskt både i Frankrike och på Österlen, enligt Anita, och att man absolut har riktigt svårt att bestämma var de siiiista åren ska levas.

Karin, Anita och trummor

Här har man med emfas understrukit gång efter annan att kvinnor tillhör den människoart som jag har sämst och minst kunskap om, och ändå ringer först Anita och pläderar för tillbakaflytt och nu senast Karin i Brantevik som erbjöd sig att hjälpa till med ekonomien om vi flyttar ner igen. Det hänger inte riktigt ihop med min logik, att kvinnligt engagement i flyttfrågan skulle visa sig vara så markant, jag som aldrig odlat någon slags bekantskap med fruntimmer. Undrar varför både Karin och Anita har blivit så upptagna av att övertala mig om att börja packa. -Du kan ju hur lätt som helst få speljobb här nere igen och tjäna ihop pengarna du måste betala för flytten, sa Karin, och jag hjälper till så gott jag kan. Speljobb ja, där man hellre än att släppa fram mig till mikrofonen låter någon striphårig donna som försöker låta trettiotal, gnissla fram "I´m gonna sit right down". Jag hörde av misstag ett omdöme om mig på Branterögen för flera år sedan, jag tror det var fullsatt och Pelles Kapell hade paus. Hehe, trummisen va, han med muschen, hehe han låter fan som Gunnar Wiklund, hehe. Första sekunden tänkte jag att oj, vad kul....men efter någon minut förstod jag att det inte alls var menat som något snällt. Resten av kvällen blev trög att sjunga sig igenom, och jag försökte i möjligaste mån få en annan ton i låtarna. Tiden med Pelles Kapell var annars bra och riktigt trevlig, till skillnad från alla år som tradjazztrumslagare, där det nästan krävs att man är masochist, så mycket verbal misshandel som man måste stå ut med. De oftast självutnämnda fixstjärnorna längst fram med sina gräsliga soli, där de mot slutet av varje blås har trasslat in sig så pass att utfarten nästan har blivit som bortblåst, tror alltid osjälvkritiskt att djävlar vad begåvad jag är. Så när trummisen börjar höras lite, kanske snortill sig ett solo eller sjunger en stump, så tystas man obönhörligen ner av de övriga medlemmarna, som grinar illa och ropar i stimmet, -inte så jävla högt va! Måsteru trumma så in i helvete? När man röd i ansiktet drog ner enstaka applådåskor efter något trumsolo, såg bandmedlemmarna ut som om de hade tvingats äta en grön citron var. I ungefär fyrtiofem år har man stått ut med att trummor, de ska fan inte höras, men bära trumgrejor måste man, alltid ensam, medan klarinettisten släntrar in med en liten svart väska och pianisten utan någonting i händerna. Sedan börjas det, första låten stampas in och alla tre blåsarna vänder sig om och glor stint på trummisen, väser mellan tänderna och säger, - inte så jävla högt va! Gene Krupa blev ju en gång i tiden skitförbannad på ljudmobbingen under en spelning och bara gick därifrån, mitt under storbandsgiget. Efter det startade han också eget, tror jag. Helst hade man ju velat ägna sig åt rockmusik redan nittonhundrafemtiofem, men vad som styrde mig in på jazzvägen var säkert inte jag själv, utan någon högljudd kompis, som förstås visste bäst. Jaha, nu har största delen av tiden gått utan att man gjorde succé på de stora scenerna mer än just innan man vaknar, då drömmarna är som tydligast. Trummorna står fortfarande i källaren och bongon bakom fåtöljen, och med tanke på hur åbäkiga pukor och bastrumma är, så blir de nog stående i mörkret där enbart någon gammal gumma då och då passerar källarutrymmet på sin väg mot tvättstugan.

Orsak och verkan

De val man sista tiden har gjort och förstås tidigare också, var som att trycka på knappar. Man sa ja, man skrev på, man valde väg, man sa nej, man ringde, man ringde inte, man sökte upp, man stannade hemma, man köpte, man blev arg, man blev skadeglad, man blev rädd, man blev som förstenad, man glömde, man ändrade sig och man bestämde sig. Oavsett om man drevs av instinkt eller bara hugskott, så var det precis som knapptryckningar, där resultatet visade sig efter några timmar, dagar, månader, eller till och med år. Effekterna har ibland blivit skrämmande och mera sällan glädjande, men oftast bara nedslående, och allt har man alldeles själv åstadkommit, hela den utvalda, krångliga, labyrintiska, ibland mardrömslika vägen.....utom någon enstaka gång faktiskt, då man helt oförskyllt fått riktningen ändrad. Det händer inte ofta, men när mot all förmodan, något eller någon annan har tryckt på knappen, så hör det till att resultatet oftast blir katastrofalt, med oöverstigliga följder. Det gäller att se upp, både med sig själv och andra, om inte livet blixtsnabbt ska ändra riktning mot det oönskade, att veta vilka knappar som för tillfället gäller, och vilka som är fallgropar. Förmågan att läsa av, som hundar till exempel har, vore något för människan att träna på, det skulle underlätta de val som huvudet gör, och att inte ge efter för samlarinstinkten eller sexualdriften, som i sig förstås är nyttig i de flesta former, men som på sin framfart ibland drar med sig oönskade resultat. Antagligen borde man sedan människodjuret blev bofast, ha behållit och utvecklat de naturliga färdigheterna man fick med sig från början. Lagboken är tjockare än bibeln och ökar i omfång varje dag. Förordningar och lagförslag förökar sig som råttor och omfånget innanför pärmarna sväller obönhörligt. Man tycker att reglerna någon gång borde bli så många att de skulle förgöra sig själva i en enda stor explosion, att människor, med sina egentligen uråldriga hjärnor till slut skulle skaka av sig regeloket och bara vingla ut i det som är kvar av naturen, lämnande inbetalningskort, bankkort, körkort, identitetskort, räkningar, deklarationshandlingar, läkarintyg, recept, inkallelseorders, tingsrättshandlingar, beslut, testamenten, tillstånd, böteslappar, anvisningar, inställelsepapper, betyg, hyresavier, kontrakt och avbetalningsplaner efter sig, fladdrande runt, runt på torget, i parken och över motorvägarna som måsar utan mål, medan man redan är många mil från ytterdörren, farstun, gatan och kontoret, och med lätt packning sakta men säkert börjar andas och njuta den siiiista ljuva tiden.

 Sotalbatross

Hade det varit möjligt, skulle jag gärna ha varit en albatross i stället, eller i ett kommande liv, det går på ett ut faktiskt. Med tre och en halv meter mellan vingspetsarna och ett väldigt långt liv tillsammans med en enda partner vore lämpligt för mig. Att leva på södra och norra halvklotet men inte i Atlanten verkar också bra, och att ha sin fasta punkt på någon avlägsen, enslig ö med utsikt över södra stilla oceanen låter helt perfekt. Att äta krill och bläckfisk går säkert fint och att om man får välja, vara en sotalbatross med brun fjäderdräkt skulle kännas både vardagligt flott och samtidigt lite annorlunda. Det anses bringa otur att döda en albatross eftersom de i folktron egentligen bär på avlidna sjömäns själar, och det får man ju vara tacksam för om man skulle vakna som en stor sjöfågel, även om det förstås vore betungande att ha en sjömans själ, med en hona i varje hamn och en osympatisk dragning till sprit och slagsmål. Fast nu för tiden kommer väl inte sjömännen ens i land efter angöringen till de stora hamnarna utan tillbringar fritiden i träningsrummen eller i samlingslokalerna på de gigantiska bulkfartygen. Så eftersom jag tillhör den trofasta typen och dessutom tycker det kunde vara kul att leva länge, så får det nog bli en albatross, helst brun.

 Misantropen

Man kan ibland, utan förvarning, helt plötsligt, alldeles oförhappandes känna en överväldigande maktlöshet komma rullande över hela ens vardag, och då är det det inte frågan om brist på makt över något eller någon, utan snarare andras totala makt över ens egen tillvaro. En slags unison babblig enhet som anfaller från alla håll, på en gång. Kravbrev, klagomål, likasinnade tyckanden, tjatiga falsetter, självutnämnda fastighetsskötare och lite halvreligiösa, hemgjorda moralvärderingar ihoprörda med någon slags missuppfattad estetism, som efter att i lönndom har laddat upp, slutligen bara anfaller från alla håll. Inte underligt att folk blir alkisar eller dopies eller bara i allmänhet lite udda. Trots ens höga ålder, så känner man att en AK-47 inte vore helt fel att nyttja vid dessa tillfällen. Det uns av empati man i bästa fall skulle kunna leta upp vore i sådana lägen inte till stor hjälp för att avväpna den försvarsmekanism man då automatiskt uppammar. Men som situationen är så får man förlita sig till det verbala försvaret, och ryta ur sig att; helvete din jävla slappfitta, brinn upp!, eller passare gubbarschel innan jag flyttaröverej till nästa hållplats! Som sagt vid tidigare tillfällen, någon filantrop har jag aldrig varit och i samband med ökande ålder har människofientligheten ökat i samma takt, så gamla gaya farbröder undantagna, känns det nog som om man faktiskt skulle kunna undvara samröre med folk i allmänhet. Att över kaffebordet klämma fram självklarheter som att idag är det så varmt att det blir jobbigt, fast man ska väl inte klaga, och efter operationen hade jag jättejobbigt och tänk vad dyrt allt har blivit och dom tror att dom är något för att dom har installerat jordvärme och hon kan verkligen bjuda på mat och fy, vad konstig deras balkong ser ut och han har faktiskt varit polis och a-kassan funkade ju inte i alla fall och dom har bara öppet till tre och haru provat deras färdigmat och jora, man får väl bara asssseptera, bidrar nog till att man hellre än babblar med grannarna skyndar sig in från bilen och med en känsla av lättnad klämmer igen dörren utan att bli upptäckt. Man får verkligen hoppas att om man återföds, det inte blir till en pladdrig asiat eller en inskränkt afrikan eller en blaserad europé eller en obildad amerikan eller en korkad skandinav, utan till en avspänd albatross, glidande strax över vågkammarna så att det rykande skummet nästan träffar näbbnageln medan solen skimrar genom vingpennorna.

Åska

Åskvädren här uppe i mittsverige liknar mycket slättlandets i Kansas himmelska fyrverkerier och vid de kraftigaste knallarna skakar fönstren betänkligt på Björkvägen. Molnen hänger över de gröna bergen som kolsvarta draperier och tillochmed 15-åringar på moppar sitter under plåttaket utanför Konsum och ropar; HELVETE!, vid varje blixt med påföljande knall. Man kan se på dem att deras högsta önskan vid de tillfällena vore att en megablixt skulle sprätta upp hela Bollstabruk och kasta ut byn i Bollstafjärden medan de själva som genom ett trollslag skulle klara sig helskinnade mellan de raserade husen och triumferande glida ut på mopparna genom röken och dundret som följer på det fruktansvärda blixtnedslaget. Alldeles utanför det helt och hållet totalraserade Bollsta skulle de ropa till varandra att; DJÄVLAR!, TITTA GRABBAR!, DET ÄR JU FAN STOCKHOLM SOM LIGGER DÄR! Alldeles där riksväg 90:s nya sträckning nyss tog form genom Kyrkdal ligger ju Johanneshov med globen lysande vit mellan bergen. Lyckan är fullständig när mopedbusarna susar fram på Sockenvägen in mot stan och Bollsta är redan glömt och borta. Så kan det gå när åskvädren får fritt spelrum i Ångermanland.

Frisyrer

När kvinnor har fyllt ungefär tjugofem ändras deras utseenden dramatiskt. Frånsett att de ofta blir stora som hus, och redan har skaffat sig en ansenlig längd, så börjar de klippa pojkkalufser från femtiotalet och det fortsätter långt upp i åren. De är snaggade eller har ståuppfrisyr med stubbad nacke och till och med gråhåriga sjuttioåringar klipper sig som killar för sextio år sedan. Femtioåriga fruntimmer med pojkfrisyrer ser också märkvärdigt skrynkliga ut med ofta stora påsar under ögonen och tvärränder runt munnen. De är faktiskt riktigt fula och verkar också trivas med det, och ger varandra uppmuntrande kommentarer när de ses över hyllorna på ICA....-vad tjusig du ser ut idag, har du varit hos frissan? Pågår det någon slags lesbisk front bakom min rygg som jag inte har fått reda på, eller blir tanterna flator efter trettio, för inte kan de väl få fräs på sina karlar, eller andras för den delen, med sina skräckinjagande utseenden... Det finns undantag; femtiofemåriga gummor med hemvirkade västar och lapptossor och det stålgrå håret liggande över axlarna. Man tänker genast på ensamstående kärringar som kardar getull och gör illaluktande axelväskor av ullen eller så är de gifta med gamla halvhippies från Stockholm som låtsas att de har bott på skogstorpet i alla tider, och också har lagt sig till med ångermanländska eller småländska. Ja stackars, stackars heterogubbar, inte visste väl de vad de gav sig in på, när de gick på ABF för fyrtio år sedan för att läsa engelska och istället träffade det som idag har blivit karlaktiga gummor med ståuppfrisyrer och jobbarbrallor.

Tyska

Mein Kumpel und ich, wir haben also kein Sex zusammen, nuuuur Freunde, und am Freitag Abend gehen wir ins Stube ein Bier zu nehmen, das ist ungefähr alles. so Peter, ich hab Dir doch im Hertz, und hoffe das Du ein Tag allein bleibt. Dann komme ich wie ein Blitz, ok?, sa, sa, ........fasiken, jag pratade med honom alldeles nyss men kommer inte ihåg vad han heter, katastrof nästan.....jo, Klaus var det ju, han som hälsade på oss i Löderup och retade sig på Yngve, något som var ömsesidigt förstås. Tre gånger dök han upp från Berlin och stannade rätt länge varje gång. Det blev absolut ganska jobbigt, framför allt eftersom jag inte släppte till en enda sekund....tala om trofast....jag kunde lika gärna haft halsband och koppel. Likadant var det när Willy från Österrike hälsade på, säkert med eldiga förväntningar, som också slutade i ingenting, eftersom jag är så trooooofast. Att besöken kom till.......stånd..........berodde väl mest på alla möjliga gamla kontakters kontakter, och var för övrigt rätt skojiga, förutom Yngves gnagande oro för att jag skulle prova på någon av farbröderna, som förstås var obefogad, oron alltså. Men Klaus, som med rondör och dubbelhaka, har fortsatt telefonumgänge från Berlin, förväntar sig att jag ska strypa Yngve, så att han kan komma till Ångermanland och koppla av från storstaden. Nu är ju Yngve det viktigaste jag har och någon strypning lär aldrig ske, annat än av impulsköp av prydnadsföremål, som vi inte längre har plats för, och faktiskt är det så, hur otroligt det än låter i mina öron, att när det gäller liv och lem, så går Yngves före mina, både liv och lem. Jag tar hand om honom tills jag dör, och vad beträffar Klaus, så får han nog stanna på Bismarckstrasse ett tag till. Fast visst är det nyttigt att träna tyskan, och vad gäller franskan, så borde man kanske skaffa sig en beundrare från andra sidan tyska gränsen också, eftersom franskan börjar bli dammig. Fransmän är generellt lite konstiga när det gäller homosex, mycket beroende på katolska floskler, så där brukar det vara omständiga omvägar och trista hangups innan man kan börja prata som bög till bög. Men man slipper en riktigt urseg tröskel som man alltid måste ta sig över när det gäller svenskar, och det är självhävdelse, som i regel alltid måste klaras av innan man kan komma till kärnan. "Jag har faktiskt studerat i USA, och jag har också jobbat som chef och jag har haft en stor mexikåk i Helsingborg, och jag har faktiskt bott i Florida, och jag har en liten rörelse i Hua Hin, och jag pratar ryska och jag har ridit hemskt mycket i mina dar" och så vidare. Det brukar ta så där en halvtimme innan man har fått klart för sig att här har man med en riktigt betydelsefull karl att göra, och först efter det kan man kanske börja luska lite i privatlivet, om man fortfarande har intresset kvar förstås. Så tursamt nog klarar man sig i alla fall från att öva på svenskan, vilket gör att man helt gratis också slipper höra hur duktiga svenskar är.

Halv åtta

Halv åtta hos mig...vad egentligen, alltså innerst inne går programmet ut på? Vem som lagar bäst mat? Vem som har snyggast hemma? Vem som tycker mest riktigt? Vem som har bästa smaklökarna? Vem som är trevligast? Och poängsättning efter hela proceduren? Det verkar faktiskt inte riktigt klokt. Krystat, uppstyltat, obegåvat och totalt utan spontanitet....jo, jo, ibland dyker någon upp i programmet med någon slags stel, inarbetad, repeterad spontanitet som egentligen är ännu värre än riktig lössläppthet. Inredningen hos deltagarna är antingen lite loppisbetonad, fast mera sällan, eller, som i övervägande fallen, helt och hållet opersonlig och lättstädad, liksom hotellrumstom och kantig, ungefär som inredningsprogrammen, där vardagsrummen ser ut som operationssalar. Hur ser de huvuden ut invändigt som bor i sådana tomheter? Ja, frågan är väl överflödig....Och hur står det till med de löjliga uppläggningarna och ingredienserna? Tallrikarna ser oftast ut som laboratorieprover och ingredienserna uttalas fel och när de hamnar i munnarna bara förorsakar illamående och glasartade blickar. Man låtsas vara lite, som man antar, överklassig vid matbordet, men har inte en aning om hur överklassen, i alla fall förr, höll i kniv och gaffel. Det hela är så löjligt så att man nästan, men bara nästan, börjar gapskratta, särskilt när man försöker provsmaka vinet lite innan man sväljer eller när värdinnan eller värden säger, -jaha, då får ni vara varsågoda då.

Mamma

Jaha, det är klart att man mitt i sin egen komplicerade ålderdom ska ha dåligt samvete för att man inte har möjlighet att lösa problemet med sin en gång i tiden elaka morsa. Om vi flyttar tillbaka till Österlen kan man väl tänka sig att ha en mer regelbunden kontakt som säkert blir uppskattad, och om vi stannar i Ådalen skulle man i teorin låta morsan komma upp och hyra en etta i närheten. Det är faktiskt lite förvånande att man ens reflekterar på att umgås med en av de två personer som verkligen ställde till det för mig i uppväxtåren, och när jag något oförstående konstaterar att jag inte riktigt har koll på samvete och förstånd, så känns det lite som att gå på ett kvicksandsområde. Men kontroll åsido, så föreligger det praktiska svårigheter med att både flytta ner och eller låta henne komma upp hit. Nervägen är kantad av ekonomiska hinder och uppvägen försvårad av mer teoretisk karaktär, som obefintlig kontakt med en gode man, efter vad jag hört, ett nochalant fruntimmer som enligt seden är intresserad av att samla på sig så många åldringar och dementa som möjligt för att vid tillfälle mixtra med in och utbetalningar från och till särskilda konton. Morsan har berättat att inte bara är gode mannen näst intill oanträffbar utan också på gränsen till otrevlig. Vid en eventuell flytt måste mamma ha tillstånd från den kärringen och dessutom få någon slags tillfällig färdtjänst upp hit.....åååhh, vad man har lust att strunta i alltihopa, men samtidigt retar det mig att någonstans i Malmö sitter det en 40-årig halvkriminell byråkrathoppa som laborerar med folks pensioner. Jag var på apoteket häromdagen för att köpa salva och framför mig vid kassan stod en tjej i motbjudande linne som räckte till ändan och dividerade med apotekaren. Efter tio minuters babblande om bebisar och smärtstillande medel i allmänhet kände jag mig tvungen att avbryta och undrade om hon inte behövde en samtalspartner i stället för att ta upp tiden för folk. Hon vände sig mot mig och röt, -hörru djävla gubbhelvete, seru inte att jag snackar va? Jag svarade lite olikt mig att, -va saru?, och hon replikerade snabbt, -ditt djävla gubbhelvete sa ja. Jag blev alldeles yr i huvudet och tänkte att om vi hade befunnit oss i storskogen, så hade jag med ett enda slag, skickat över subban till andra sidan, men kanske det inte hade varit värt mödan att gräva en grop som dagen efter hade blivit uppgrävd av rävar, där tjejen till slut hade legat synlig för bärplockarna och jag hade fått sitta i Härnösandsfängelset till döddagar och Yngve hade förpassats till landstinget och äldreboendet i en handvändning. Så tursamt nog befann jag mig på apoteket, fick salvan och medan hon demonstrativt fortsatte konversationen om alvedon och folk bakom väntade tålmodigt, så gick jag ut i solskenet, startade skotern och lite vinglig försökte smälta det den oförskämda skitungen hade hasplat ur sig. Jag tänkte att där har man säkert en del förklaringar till kvinnomisshandel, där fruntimren fullkomligt hugger elakheterna i gubbarna gång på gång, säkra på att ingenting ändå händer dem, tills helt plötsligt alla kättingar runt karlarnas vrister och handleder lossar och fria som fåglar klipper de med all kraft till så att den verbala misshandeln bara tvärstannar och anledningarna bara kryper ihop i ett hörn, tysta och osynliga. Ja, Gud vilken tur man har som inte på grund av sexuell läggning tvingat sig själv in i en lång, ändlös heterosexuell straffkommendering. Jag börjar med åren inse vilken gåva jag har fått, som har sluppit ett liv av missförstånd, rollspel och ensamhet i tvåsamhet. Inte undra på att min läggning är hatad, så mycket positivt, självklart och glädjefyllt den ändå har inneburit.

Juryer

Vem eller vilka väljer jurymedlemmar? Är det möjligen ännu en jury, en sorts överjury, och vem i så fall väljer den juryn? Eller är det några självutnämnda personer som anser sig veta bättre än folk i allmänhet, kunna mer än folk i allmänhet eller bara vara lite übermensch? Juryer kan man hitta faktiskt överallt, inom rättsväsendet och i underhållningsbranschen, och i modevärlden. De bara finns där en dag, sammansatta, maktfullkomliga och oåtkomliga. Men hur uppstod de, vem ligger bakom, vilka möten, sammanträden och telefonsamtal, vilka muthärvor, kompiskanaler och släktträffar har lett fram till de utvalda? Varför egentligen ifrågasätts aldrig en jury på riktigt, varför redovisas aldrig det sätt på vilket man har satt samman en grupp jurymedlemmar? Och vem eller vilka är man? Redaktionsmedlemmar, aktieägare eller etablerade tyckare? När man byter ut en jurymedlem, vilket händer ibland, vem ligger då bakom beslutet? Många frågor, inga svar, verkligheten ligger i det fördolda, och verkar godtas av den stora allmänheten. Man har tydligen ett djupt inneboende behov av att utan ifrågasättande, godta att en grupp, eller en ensam utvald, placeras ett pinnhål högre än alla andra. Precis som i fabler och skrönor, och i medeltida skildringar av redan då hierarkiska, svårförstådda samhällsuppbyggnader.

Guldfisk

Antagligen är det tredje gången på tre år som helt plötsligt, bara under ett par dygn, alla guldfiskarna har dött, stående nere vid botten, som om de sov. Det hände aldrig i Skåne. Kan det ha något med vattnet att göra, eller luften...det verkar lite otroligt, men faktum är att guldfiskarna i Skåne var ungefär 15 år och pigga, när de följde med upp till Ångermanland, och något år senare var alla döda utom en, den största, som faktiskt klarade sig igenom alla tre massdödsfallen här uppe. Men nu verkar han, för det är en hanne, vara färdig att också lämna in. Han flyttades över till en hink i morse och har väl bättrat på sig en aning, men inte tillräckligt för att man ska tro på ett tillfrisknande. Igår, på skoterturen till Icktjärn, när solen strålade i kvällningen och vinden varm och mjuk drog över pannan, kunde man inte låta bli att tänka på den vita guldfisken stående blickstilla i ett hörn, som sista medlemmen i den bara ett år gamla föreningen som den här gången bestod av sju fiskar, välväxta och röda. När jag kom fram till tjärnen, som med sin mörkgröna skogsinramning speglade den blekblå himlen och de tunga granarna, tänkte jag att här sitter gubbar och kärringar med termos i den sneda kvällssolen och drar upp likadana fisksjälar ur det svarta vattnet, så hur viktigt är det egentligen med en guldfisk mer eller mindre, när alla rödingar till slut hamnar i röken och fisksjälarna sakta ringlar upp i kvällssvalkan i luften med röken från röken. Man blir lite ologiskt engagerad med husdjuren och tappar lätt distansen till det mänskliga sättet att se på tillvaron. Hur som helst, så har han inte dött än, och har vi tur så klarar han också den här epidemien. Men hur i så fall framtiden ser ut för honom är oviss....jag känner lite motvilja mot att skaffa nya släktingar en fjärde gång, och att leva ensam i hundra liter vatten verkar något överdrivet, så det ser ut som om nya, till synes oöverstigliga, olösbara problem nalkas hur man än vänder sig.

Paradiset

Jesus died for our sins so that we will live forever, var det en karl som slog fast, sittande i en länstol i någon konstig norsk kanal, som av någon mystisk anledning stod på i gamla huset, när jag lade in posten åt Emad. Han och sonen har inte dykt upp än, men får posten till huset, så jag tömmer brevlådan varje dag, och idag, märkligt nog, stod den gamla tv:n på, fast ingen mer än jag har varit där. Jag satte mig en stund i en av fåtöljerna jag har lämnat kvar i tv-rummet, och nästan med ett begynnande illamående, lyssnade jag lite på karln i tweedblazer som i sonor samtalston berättade om hur Jesus banat väg för mänskligheten, araber, judar, hinduer, kineser och japaner, alla skulle få evigt liv någonstans i något reserverat paradis, där alla, oavsett färg, skulle få leka mamma pappa barn, plocka bananer från träden och klappa lejon som lekte tafatt med lamm. Alla utom homofiler förstås, som inte ens skulle komma till pärleporten, utan stannas av vägpatrullen långt innan det ljusnade vid horisonten, tvingas visa sina rätta jag, och sparkas ner i gyttjan igen, med en förnöjd min hos den himmelska konstapeln. Karln i fåtöljen såg absolut ut som om han med säkerhet kände till att så var det bara, alla synder till trots, så fick man garanterat ett passerkort, bara man inte var praktiserande bög, för då blev det helt klart nobben av Gud fader. Jag tänkte att år 2011, när man byter hjärtan som ingenting, så sitter det en typ i en fåtölj och berättar att man utan tvivel har möjlighet att leva i evighet, bara man följer reglerna. I evighet......är inte det lite att ta i ändå.....evigheten är i alla fall för mig rätt så skrämmande, och att aldrig riktigt få koppla av, någonsin, utan ständigt leeeeeeva i ett virusfritt, homofilfritt, våldsfritt, rättskaffens, säkert likriktat, sexualfritt, frosserifritt och spänningsfritt paradis, blir nog allt annat än paradisiskt, dessutom med tanke på människors medfödda lust att plåga lite, och att inte kunna skaka av sig avunden, och att inte kunna utesluta våld och samlarinstinkt, blir säkert ett projekt, som inte ens med hjälp av Jesus, kan bli något hållbart. Jag vet ju att människan inte direkt föds utan negativa drag och instinkter, man behöver bara läsa Flugornas herre, så förstår man, men att få allt skit man genom ett helt liv förorsakar förlåtet, och dessutom få en evigt grön ålderdom på köpet, låter lite som reklamen på internet, att svara bara på den här enkäten så har du chansen att vinna 10 miljoner Euros och dessutom få en resa till paradiset på Coco Island där du kan stanna för gott, om du vill.

Mitt i sommaren

Guldfisken har klarat ännu en livskris och simmar nu på morgonen i ett 60-liters, alldeles ensam, men pigg och hungrig. Det är ett mysterium hur en guldfisk inköpt i Tomelilla 1997 ungefär, klarar alla hemska epidemier och flyttningar, och nu mitt i sommaren 2011, åter är frisk och kry. Jag tycker han tittar på mig genom rutan och blinkar lite knepigt....ja, blinkar gör han ju inte precis, men slänger iväg ett ögonkast åt mitt håll i alla fall. Ännu en snabbrengöring av golven har jag orkat med innan kraften tog slut. Efter flera manövrar hit och dit med skåneflytten, och efter ett telefonsamtal med Tjalles brorsa i Kyhl, kom plötsligt hela den stora, blygrå känslan av Österlen tillbaka. Det oöverstigliga avståndet mellan urbefolkning och övriga, och det avmätta, dryga, nedlåtande och kan ni så kan jag bättre-attityden hos österleningarna. Allt det jag tydligen har glömt, det som fick mig att vilja fly från Löderup, dök upp på en sekund och bredde ut sig i kroppen som ormgift. Så vad beträffar Borrby, så känns idéen just nu lite avlägsen, faktiskt lite som att hitta redan för en vecka sedan tvättade kläder liggande kvar i tvättmaskinen, halvfuktiga, halvruttna, och som det ser ut, nästan färglösa.

Sport

Inne i spelhallen på Ica igår var caféstolarna upptagna och runt om borden stod folk som sillar i ett stim och pratade högljutt om Modo och trav, medan ett uppskruvat referat på tv:n blandades med sorlet. Några av de Ica-anställda var inbegripna i sportdiskussionerna och att få betala Yngves lottorader verkade ligga som sista prioritet. Trots att jag vet att jag tillhör de riktigt, sjukligt udda, som inte har något sportintresse, förutom ridning och segling, så kändes det att inte nog med att jag tillhör en sexuell minoritet, jag räknas också till det totalt obegripliga lilla antal som inte är sportintresserat. Intresserade, är väl att beskriva den överväldigande delen av världens befolkning lite i underkant. Det handlar mera om en stor bit av folks vardagstillvaro, eftersom tidningarna till hälften består av sport, och vilket program på tv det vara må, så får det, om någon viktig match spelas, vika för en tre timmar lång, nyinsatt direktsändning. Man känner sig alltså väldigt liten när man står i ett hörn i spelhallen, med en lottotalong i handen, och lyssnar på alla förståsigpåare som på hög volym övertrumfar varandra i sportkunskap, medan kassan är tom och tillochmed kärringarna gapar om vilken kusk som vet vad han gör. Jag har alltid ansett att sport i allmänhet har varit den utövandes ensak och aldrig förstått den nationella poängen i det hela. Å ena sidan lurar gemene man gärna stat och kommun på allehanda intressanta sätt, men när det kommer till tävlingar mellan länder, så är man vansinnigt blågul, trots att man inte kan prata svenska, säkert beroende på att man som liten skolkade från hela skolgången, och på frågan om geografi är ett favoritämne, svarar man att man fan inte har den blekaste var fan San Marino eller Sunne ligger.....till exempel. Med detta enorma antal människor, som har en oändligt stor, överbryggande sportgemenskap, är man faktiskt tvungen att, åtminstone ibland, beblanda sig, och jag har vid enstaka tillfällen hört att någon ensam farbror, totalt utan sportvetskap, har låtsats hänga på fotbollssnacket, balanserande på verkligt slak lina, i förhoppningen att ändå få del av lite gemenskap. När Yngve låg på sjukhus och jag varje dag satt vid sängen, vinglade en dag en gubbe fram till mig och frågade hur det hade gått för Modo. Jag svarade att är det inte de som gör papper, varpå en sköterska snabbt kom till undsättning och sa, -tre noll så klart!

James Bond

Nästan sedan tonåren, nja kanske inte så långt tillbaka, men nästan, har man noterat att James Bond har bytt skådisar sådär en gång vart tionde år, eller det kanske var fel....men ibland i alla fall. Oh, ja just det...VART......nu har det kommit ett nytt fel som anses vara rätt igen; man har börjat säga VART bor du, i stället för VAR bor du, så snart får man väl skriva om Svenska akademiens ordlista igen, om man ska kunna lära sig det nya språket. Av någon outgrundlig anledning så har jag bara läst om och hört talas om James Bondfilmerna, men aldrig sett någon....förrän i går kväll, på tv, med Roger Moore. Det blev verkligen en upplevelse, för inte visste jag att James Bond var så vansinnigt bögig. När han på sängkanten fick förslaget av en blondin att de skulle ta en tur i swimmingpoolen, så himlade han med ögonen och såg helt förskrämd ut, och när han blev attackerad av flickor i hotellvestibulen så värjde han sig graciöst och sedesamt. Det hela blev faktiskt en riktigt rolig gayrulle, där James Bond, noga med sitt yttre, tydligt kände sig tryggare med karlar och bondade med smugglare och busar, och någon gång för syns skull, hade fuskamor, som vilken smygpulla som helst, med brallorna på, med en stel 2-meters brutta. Antagligen har man missat många roliga filmer med James Bond under årens lopp.

Homosexualitet och islam

Att vara homosexuell i ett land styrt av muslimska lagar, sharia, är alltid förenat med livsfara, eftersom homosexualitet i alla islamiska länder straffas med döden. Bara i Iran har över  FYRA TUSEN homosexuella avrättats sedan 1979 då man genom en av många revolutioner avsatte shahen och införde sharialagar. Shahen influerades mer och mer av väst och gynnade samtidigt medel- och överklassen vilket retade landets alla religiösa grupper, som slutligen ledde till Khomeinis maktövertagande. Men homosexualitet straffas som sagt med döden i alla andra muslimska stater också och i Saudiarabien brukar man tortyr innan avrättningarna. Man använder tapetklister för att täppa till anus innan man tvingar offret att inta mängder av laxermedel, som till slut förorsakar fruktansvärda smärtor när tjocktarmen brister. Unga homosexuella väljer som sista utväg, för att få leva så som de är födda till, som homosexuella, att låta könsstympa sig genom att använda sig av ofta köbelagda, små operationsinrättningar, där ingreppet utförs av tvivelaktiga kirurger. Det visar sig snart att det enda sättet att efter en sådan operation fortsätta leva, är att kärlekslöst tvinga sig själv in i prostitution tills man blir överårig, då självmord ses som enda utväg ur eländet. Trots denna hemska verklighet är övriga världens engagement nästan obefintligt, och först på senare år har Amnesty uppmärksammat de homosexuellas situation i den islamiska världen och tillåter flyktingar att få asyl, men i brist på familj och bekantskapskrets är oftast flyktmöjligheterna obefintliga för de flesta homosexuella. Islamiska lagar är de samma var än i världen de utövas, och säkert kan i lönndom både präster och mullor ta varandra i hand i samförstånd över hur man bör behandla homosexuella.

Religion och överbefolkning

Överbefolkning...eller befolkningsexplosionen, är tydligen ett väldigt känsligt ämne, tätt förknippat med religion förstås, eftersom man har skrivit i bibeln att människan ska föröka sig i all evighet. Men konstigt nog är det ändå väldigt få av alla övriga förhållningsregler i bibeln som efterföljs, utan tydligen bara de som för tillfället passar. Fruntimmer behöver inte vara tysta i kyrkan längre och man stenar inte folk på Stortorget heller och så vidare, men homosex passar det naturligtvis att fortsätta fördöma, eftersom det tydligen känns som ett hot för alla ambivalenta. Och i praktiken är alltså ordet överbefolkning någonting överkänsligt. Befolkningsexplosionen har ofta kallats en myt för att på det viset begrava alla tecken på att människor och råttor har något gemensamt; att de förstör jordens alla tillgångar genom skövling och närighet, att de förökar sig obehindrat och sprider sjukdomar och att de inte har några spärrar mot att ge sig på varandra. Undrar om råttor också har en bibel...

Idag finns ungefär 6,5 miljarder människor på jorden som ökar med 211.000 varje dag. Naturligtvis dör också många samtidigt men poängen är ändå att antalet stiger med 211.000. På ett år ökar jordens befolkning med en storlek som motsvarar Tysklands invånarantal, och om femtio år, om inget oförutsett inträffar, kommer världens befolkning att passera 9 miljarder. Haha, säger de som tycker att detta är en myt, om man fördelar mark, jordens tillgångar och alla resurser bättre så kommer det aldrig att finnas några överbefolkningsproblem. Om ja, om grisar kunde flyga till exempel.....utvecklingen av den rika världens habegär kontra fattigdomen i den fattiga världen är ju ingenting som har visat sig börja ändra riktning, tvärtom så blir ju fattiga fattigare och rika rikare, så om man håller sig till verkligheten så ser det faktiskt ut som ett problem, det här med överbefolkning. Befolkningsexplosionen leder också till att jakten på land, guld, olja, ädelträ, koppar, uran, diamanter, kol, gas och fisk ökar varje dag. Jordbruket förgiftar vattnet och boskapen släpper ut metangas i mängder, allt beroende på att människan ökar i antal och kräver mer av allt. Så vad jag förstår borde ju ett litet antal homosexuella i stället ha en positiv inverkan på befolkningstillväxten genom att inte spä på befolkningstakten. Och är verkligen dagens människa så fast i religion att man tror att avkomman på något vis ger en evigt lív, eller att man mot alla moderna idéer om att man inte ett dyft är styrd av instinkt ändå skyller reproduceringskänslan på instinkt utan att fundera över bristen på logik. Adoptera mera istället, det skulle verkligen bidra till både gladare afrikaner och en sänkning av tillväxtfarten. Om man flyger över jättestäder som Mexico City eller Shanghai så förstår man vilka enorma växande svampar det är som breder ut sig i svindlande hastighet över klotet, och hur slumstäder växer obehindrat som mögel och frambringar hat, misär och sjukdom i obromsad fart. Allt på grund av att heterosexuella inte bara är födda med begränsad empati och ett obehärskat habegär utan också därför att man har som en tydligen okontrollerbar felprogrammering att knulla runt så länge man orkar, oavsett följderna. Att tro är ingen sanning i samhället, där man måste veta...ja eller nej, men att tro i religionens namn är helt plötsligt lika med sanning, trots att den sortens sanning enbart styrks av självsuggerering och grupptryck i ett och samma paket. Som jag tidigare sagt, religion i alla former, skapad av människor, från totempålar till Jesusfigurer, från manifest till testamenten, har aldrig medfört något annat än elände, hat, utanförskap, förföljelse, krig och död.

Huvudet i gatan

Jaha, nu har jag lyckats ställa till det igen, fast helt utan att förorsaka någon annan bekymmer eller skada. Jag har kört skoter utan hjälm och blivit stoppad av en fet, bredarschlad trettioåring på polismotorcykel, som behandlade mig som om jag var femton och berättade inlevelsefullt vad som händer om man slår huvudet i gatan, jag som levt i sjuttio år, fick reda på vad som händer.....hur fantasilös kan en trettioåring bli?, jag var ungefär 40 när han föddes och hade redan då gjort många val som rörde enbart mig själv, liksom idag. Om man ska bötfälla någon som kör utan hjälm för att på det viset minska trycket på operationssalarna vid en olycka, så borde man väl också bötfälla folk som krökar tills de får levercirros och ligger på intensiven i månader, jag vet, jag har arbetat med leverpatienter i mängder på södersjukhuset, och varför inte bötfälla folk som stressar så att de får infarkt, på en gång, och kanske också folk som äter för mycket fet mat. Över huvud taget är ju bötfällning av folk som i liknande fall inte skadar andra direkt löjligt....hur mycket måste man böta för ett självmordsförsök och hur är det med bergsklättring utan hjälm? Undra sedan på att man vantrivs i heterosamhället i sin helhet och vid sjuttio års ålder borde man kanske som sista chans hitta något annat än Borrby eller Bollstabruk att leva de sista åren i. För jag börjar faktiskt känna att jag har fått nog av alltihopa, bägaren har redan börjat rinna över och jag är vid det här laget innerligt trött på folk. En tröst är förstås att hur mycket människor än anstränger sig att verka kunniga, fina i kanten, hjälpsamma, trovärdiga och toleranta, så behövs bara en vindpust för att den tunna ytan ska trilla av, och att vilka genvägar de än tar, så hamnar de alla till slut i brännugnen eller i jorden ändååååååååååå.

Samma sort

Efter många hit och dit verkar det som om grunden till flyttankarna mest kommer från en vilja att inte så mycket komma till något som att komma från något, i detta fall Bollstbruk förstås, som rent förståndsmässigt inte kan bidra till egentligen någonting elementärt i tillvaron. Omnejden är visst lika vacker som när jag först såg den och byn själv lika vilda västernlik. Den ser faktiskt ut som ett övergivet wildwestfilmprojekt med en genomfartsled kantad av döda, nerslitna hus och några utslängda, nybyggarromantiska villaområden runt om. Lägenheten har fortfarande en positiv effekt på mig och Yngve, och har egentligen allt man kan önska sig....det är antagligen den som har bidragit till att man inte har kommit igång med någon brådstörtad flytt till varsomhelst. Också Yngverutinerna, som tar en stor del av dygnet rent kroppsarbetsmässigt gör förstås att man har funderat lite på om det skulle finnas någon ork kvar till flyttjobb utöver de tunga rutiner jag dras med. Mitt ben bidrar väl kanske lite till funderingarna också, men klart är att om man helt plötsligt blev överrumplad av någon glödgad motivation så skulle man ändå säkert börja packa. Jag, och antagligen Yngve, saknar nog gemenskapen med vår egen sort lite, eftersom umgänget med heteros i längden blir påfrestande, hur litet det än är. Man har svårt att läsa heterosexuella ordentligt, man pratar egentligen inte samma språk och man har definitivt inte några gemensamma erfarenheter eller värderingar. Humorn saknas och faktiskt ingenting som gör en lite hemmastadd i umgänget med homosexuella finns i vårt vardagsliv, det är mera som att ständigt leva med till exempel nomader från tibet eller österleningar......Hur som helst så behöver man nog lite naturlig samvaro med samma sort ibland, för att inte helt tappa fotfästet.

Cigarretter

Utanför affären igår stod en två meter lång grabb på runt sjutton år, höll fram några sedlar och bad mig köpa två paket Prince. Visst, sa jag och gick tillbaka in i affären, fick paketen och på vägen ut kom den stora, tjocka killen från kassan och hotade med fängelse om jag tänkte lämna cigarretterna till sjuttonåringen. Självklart, svarade jag, men om det är olagligt så okej då, jag lämnar väl tillbaka paketen till affären då. För mig som började röka när jag var tio år, kändes situationen lite löjlig faktiskt och jag hade inte en aning om att det var förbjudet att köpa cigarretter till en sjuttonåring, utan trodde att, som grabben sa, han hade glömt legitimationen. När mellanstadiet hade avslutningsfest på folkets hus i juni stod minst trettio ungar i entrén och rökte tillsammans med lärarna, så för mig verkar hela scenariot sjukt. Och om man är ängslig för följderna av rökning så varför inte låta folk röka gräs i stället, det lär ju inte generera lungcancer i alla fall. Butiksbiträdet med polisaspirationer gav mig kalla kårar.....han kan inte ha varit mer än högst tjugofem, överviktig som vanligt, och riktigt övertygande de sekunder jag hade kontakt med honom. Först i efterhand kom jag på att jag är en fortfarande rätt stark, orädd sjuttioårig herre, som med lite eftertanke visste att de som vid langning av cigarretter till ungdomar, riskerar sex månaders fängelse, är butiksinnehavare eller de som säljer i parti, inte privatpersoner som köper ett eller två paket för ungdomarnas egna pengar. Det enda jag tog för givet var att det var en femtonårsgräns som gällde....inte arton. Det låter inte riktigt klokt att de som är sjutton inte får köpa cigarretter men som sagt, vem bryr sig, och grabben som skulle ha paketen var dessutom försvunnen när jag kom tillbaka ut från affären, så hans pengar har jag fortfarande i fickan.

Galopp

Inte för en dag kan jag släppa den mystiska verklighet som råder i svenska-spel-hallarna när det gäller trav. När den skitsporten är igång på tv-rutan brukar som förut nämnts, spelbutiken vara proppfull, nästan vilken tid som helst, av fläskiga, högljudda förståsigpåare, som säkert inte skulle våga sig närmare en häst än tre meter, och när jag passerar tv:n och av en händelse hör kommentarerna om en häst som galopperar och faktiskt ser hur den graciöst, envetet och motarbetad av kusken ändå försöker flyta iväg i sitt naturliga sätt att springa, så känner jag lite triumf och tänker, -kläm av gubbdjäveln i sulkyn och flyg förbi alla korkade kompisar som är fjättrade vid sina löjliga barnvagnar. Undrar hur det står till med förståndet på reklambyråerna när man i travklippen på tv har slängt in hästar galopperande i strandkanten.....galopperande. I alla fall löste jag för några dagar sedan en ny lottotalong till Yngve och vid det tillfället, ungefär när spelhallen brukar vara fullsatt av travare, råkade det vara galopp på tv. Snygga fullblod skrittade runt och värmde upp och man kunde se spänningen hos hästar och publik innan starten. Men......expediten satt inne i ett litet kontor bakom disken och sysslade med räkenskaper och spelhallen var......TOM.

Forster

Tänk om E. M. Forsters roman Maurice hade funnits tillgänglig för mig när jag var i tioårsåldern, då hade jag sluppit Lady Chatterleys älskare och alla för en tioåring trista omskrivningar i Dorian Grays porträtt. Men tyvärr, typiskt för den bigotta världen, publicerades inte romanen Maurice förrän efter författarens död, någon gång på sjuttiotalet, då jag redan hade blivit för gammal för att med tillfredsställelse kunna läsa om homosex i tjugotalets England. Visst läste jag den ändå, i pauserna  mellan reklamritandet på Gumaelius annonsbyrå, men det hade blivit försent att bli fångad på något sätt....mina egna erfarenheter vägde tyngre redan då, och det enda som fick mig att vilja veta mera var Forsters relation med en snut....hette han Buckingham, jag har glömt....och hur polisen senare faktiskt gifte sig med en kvinna som födde honom ett barn, som Forster blev gudfar åt. Bara det gjorde att jag vaknade till och läste vad jag kunde om Forster själv, eftersom de relationer han hamnade i verkade intressanta och lagom komplicerade.

Böcker

Sven Hedin, Sten Bergman, Arne Sucksdorff och Rolf Blomberg, jag hade i åtta tioårsåldern travar med reseskildringar undanstoppade i sängen, längst ner vid fotänden. Jag hittade alltid nya böcker i antikvariatet i Hagalund som jag flinkt gömde i tröjan bakpå ryggen, och omärkligt gled ut på gatan stel av de hårda pärmarna. Förutom tiden i Marocko kunde jag hela vintrar flyta bort i tropiska världar i hörnet av ateljén. Också Tom Sawyer och Onkel Toms stuga gav mig en inblick i hur sydstaterna var att leva i på artonhundratalet, och jag längtade efter att få flyta fram på en flotte på Mississippi, medan stråtrövare gömde sig i strandkanten. Innan jag somnade lät jag alltid den stora, snälla farbrodern från någonstans komma och hämta mig, bära mig ut ur ateljén, sväva bort från Råsundavägen, och tryggt vilande i hans armar så småningom landa i hans svala säng med sidenlakan, precis som hos Pauline, och i daggryningen kunna se palmerna vajande utanför fönstret, medan kolibrierna brummade runt de röda liljorna som ramade in den blänkande dammen. Farbrodern satt på sängkanten med pannan i djupa veck, och som mormor suckade han; -ack Peter om jag bara kunde göra något för dig. Så flöt jag bort i mörker medan farbrorn långsamt försvann i ingenting och mardrömmarna tog vid. Jag drömde om hur pappa och mamma kvävde mig med gröt samtidigt som knytnävar brände i ansiktet och luften fylldes av mammas gnyende och pappas vrålande. Jag vaknade kallsvettig i den svarta, torra ateljéluften och kunde efter någon minut skönja de gråblå takfönstren högt uppe. Jag kände varje gång en enorm tomhet och saknad efter den stora farbrodern och hoppades att han snart skulle komma tillbaka, och för alltid ta mig med till en palmklädd sandrevel mitt i Mississippi.

Teckningar

Jag var nog runt sju åtta år när jag började rita nakna farbröder sittande på varandra eller liggande på stora dyschor med kuddar runt om. De såg alla ut som om de var hämtade från ett bakre rum på en gaysauna i Buenos Aires. Alla hade det typiska argentinska utseendet med små mustascher, välkammat, lite för långt grått hår och örnnäsor, ungefär som resultatet av italiensk-spansk gubbröra ter sig i Buenos Aires, där gubbarna lika gärna dansar tango med varandra som med gamla tanter. Var jag fått idéen till att de skulle se ut så kan jag inte komma ihåg, men teckningarna var avancerade för min ålder, tycker jag....någon finns faktiskt kvar i en bok, där man ser två omslingrade lite tjocka herrar i en djup kyss. De flesta teckningarna gömde jag under byråar och i garderober och ett par stoppade jag in i stentunen på Fårö, för att sedan glömma var. Någon gång i slutet på augusti strax efter min 9-årsdag stod pappa en morgon med ett hoprullat pappersark i handen utanför kvarnen i snålblåsten. Vinden friskade i från ost och Askegrund syntes inte i vitvågorna. Pappas hår rörde sig i vindstötarna som en sammanhängande, lös kaka och hans ögon hade smalnat till svarta springor. Jag kände genast igen teckningen och utan att andas stod jag som fastfrusen i det låga, doftande gräset. Viporna klagade på hammaren och spädde på min skräck när han med några kliv var framme där jag stod. Ett fruktansvärt knytnävsslag träffade min vänstra kind som blev helt känslolös och ett andra slag hamnade rakt i bröstet som tömde mig på all luft. Nere i det timjandoftande gräset försökte jag känna om jag blödde i ansiktet, men bara en bultande värk började ta över rädslan och det kändes som om både överläpp och kind växte och blev tyngre och tyngre. - Res dej ditt förbannade svin, röt pappa, stå upp för faen! Han rev och rev i papperet tills bitarna blev små som snöflingor och snabbt blåste bort i den fuktmättade vinden. Jag väntade mig en smäll till och huvudvärken dånade värre än vinden som tjöt i kvarnvingarna, men han vände tvärt och försvann in i kvarnen. Det högg oroande i bröstet när jag rörde mig och huvudet kändes som om jag hade blivit trampad i ansiktet av en häst, men med en okuvlig känsla av att jag inte var skyldig till något, drog jag mig försiktigt tillbaka bakom vedboden, klängde över tunen och föll ihop på utsidan. Vinden spolade genom springorna mellan klapperstenarna och kylde huvudet som värkte fruktansvärt. Den natten sov jag och bagglammet i vildapelsnåret uppe vid Rickards åker, och somnade till dånet från vågbrotten vid Sudersand.

Minnen

Avtrycken av människor, hundar, fåglar, fiskar, hästar och katter, finns de på annat vis än genom det de har lämnat efter sig.....byggnader, slagfält, skelett, smycken, böcker, och alla andra föremål som står där eller hänger där, orörliga med gamla dofter i, hundfiltar, kavajer, gamla bilar, ortoceratiter eller muggar, allt snart borta även det, på grund av förgängligheten, slitaget och alla förintelser som rost, eld, sand och det på sina ställen oerhörda djupet, i vulkaner, i oceanerna, i skogarna och i städernas labyrinter. Vad annars finns kvar av det som försvunnit, är borta och bara bleknat till ingenting....Minnena kanske, håller hunden, solstrålarna genom lövverket, blickarna innan man somnar, de välkända ljuden, värken, fågelsången eller rösten vid liv en stund till, några år, en liten tid, innan minnet också är borta, och nya, helt ovetande minnen skapas på de gamla, i lager på lager, medan de riktigt uråldriga händelserna och handlingarna sakta men säkert förändras eller missuppfattas och till slut också är borta. Ett intensivt skådespelande, hos orren och kronhjortarna, och hos människorna, föregår det programmerade slutet, där kroppen sakta och utan pardon slutar fungera, en bit i taget, tills allt bara stannar av och kallnar. Man tittar chockad på döden en stund tills den vardag man har kvar tar vid och snabbt breder ut sig igen. Konst i alla former verkar hålla ett tag, en del byggnader och gamla termitstackar, höga som små berg, brukar hänga med en stund. Men så försvinner målningar i krig, bokbål tänds i nya regimer, modesvängningar förklarar plötsligt att de byggnader man förut bevarat, nu visar sig vara fusk eller fula, och ny sorts efterfrågan gör att det som förut var modernt, antikt, överdådigt, enkelt men stilfullt och dyrt nu blir över längst bak i garderoben. Skogen får ge vika för behovet och naturreservaten får nya ägare som river papperet på fridlysning. Invandringen av nya djurarter tränger ut de gamla och torkan breder stundtals ut sig och förändrar tillvaron. Kylan kommer smygande och allt stelnar igen, antiseptiskt och tyst, medan kretsgången vilar lite, innan evolutionen och glömskan börjar snurra och nya öar och himlar tar över. Jordklotet med allt levande och dött, med aminosyror och atomer, är egentligen en vilande bomb, som mekaniskt vrider sig i världsalltet medan Mozarts toner fortfarande sirligt smyger ut genom luftschakten i operahuset i Sydney och från konserthuset i Tokyo, upp genom den av knivvassa jetplan genomborrade atmosfären och ut i evigheten.

Åskregn

Helvete, sa Jernström, vad blöt man är, vi stannar där nere under tak. Han körde av vägen och ner på en grusstig som ledde fram till en nybyggd carport med pelargoner i krukor på varje sida. -Man kan väl inte bara köra in där, sa jag medan regnet störtade ner och blixtarna fräste omkring oss. En knall gjorde mig nästan döv för ett ögonblick, och Jernström vinkade åt mig att komma in från regnet. -Aldrig, sa jag, jag vågar fan inte, folk ser ju från fönstret. -Iiiiinte då, jag känner dom ju. -Nähä, det säger du bara, jag åker vidare. Regnet knattrade på skoterplasten och stänkte upp under hjälmen. -Jaja, kom då, sa Jernström och vi fortsatte genom störtregnet och åskdånet, han före och jag efter. Jag tänkte att den gubben, sjuttiofem år och med blodcancer, är ändå väldigt seg och framför allt positiv. Jag har sakta men säkert börjat ändra uppfattning om honom.....förut tyckte jag han bara var lite knäpp, men på senare tid har han visat prov på både empati och snabba avgöranden. Egentligen är han nog inte alls särkilt korkad utan i stället riktigt klipsk, fast klipskheten kommer ut i en annan färg än den man är van vid. Mellan bergen blev åskvädret riktigt aggressivt och jag var tacksam över att vattnet var så ljumt på ben och armar. Värmen låg fortfarande på runt 25 grader varmt när vi till slut kom fram till Bollsta och efter ett snabbt hej skyndade oss hem. Åskknallarna var kraftigare nu och med vattnet droppande från kläderna drog jag fort in Yngve från balkongen. Han hade sovit och tyckte att han frös, så jag svepte en filt om honom, men han sa bara att -hur ska man dricka sangria med händerna under täcket? Vi pratar fortfarande om att flytta och kanske fara till Spanien i vinter, medan tiden jagar fram i expressfart och kvällarna blir mörka.

Kvicksilver och djurplågeri

Kvicksilver i naturen trodde jag var något man försökte stoppa och minska på sextiotalet, men fick igår reda på att enorma mängder frigörs fortfarande på grund av att man använder fossila bränslen. Jag tänker närmast på kolbrytningen i Tyskland som på sina ställen liknar kratrar stora som landskap och där hela byar har utplånats för att ge plats för större dagbrott. Om jag inte missminner mig, så köper Skandinavien el från Tyskland, producerad i kolkraftverk. Som tidigare sagts, så skiter jag antagligen i alltihop, men kan inte låta bli att tänka på delfinerna, faktiskt alla olika grupper, som inte bara är förföljda för köttets skull, precis som de större valarna, utan också plågas i delfinarier runt om i världen. De är tydligen så fulla av kvicksilver att de skulle kunna visa havstemperaturen på ryggen, och bidrar också till att öka på den väldiga kartong full med djurplågeri och kortsynthet som människan ständigt fyller på. Tänk bara på alla utrangerade hästar som skickas från Ystad flera gånger i månaden i överfulla godsvagnar.....på nätterna....för att slutligen landa i Italien och på slippriga, blodstänkta stengolv slaktas, för att bli korv och annat pålägg. Undra sedan på att man egentligen aldrig kan bli övertygad om att det ändå finns lite vidsynthet och förstånd hos människan, för något känslokallare och trots teknologiens framsteg, något mera korkat än människosläktet får man leta efter. Så antagligen måste man nog vara tacksam för att nya istider kommer, och att nya, enorma vulkanutbrott kommer att täcka och förändra klotet. I miljoner år levde dinosaurierna utan yttre störningar.....människan har i jämförelse bara funnits några minuter, men förhoppningsvis kommer hennes plats att tidigare än beräknat, tas över av andra djurarter, mera lämpade för ett liv i fred. Något helt annat har också fått mig att undra och söka efter svar.....varför föds inte längre någon Chopin, Beethoven eller Mozart, och vad var det för en period i tillvaron som just vid den tiden de levde fick genialiteten att växa så obehindrat, för hur man än letar så har sedan Chopins död, enligt min mening, ingen ny musik av den kvalitén skapats. Hur har istället den ångestframkallande rapen och housemusiken och den melodilösa popen fått ett sådant enormt utrymme, och experimentalmusiken har i alla fall inte gjort mig på bättre humör. En liten smula av kraft och faktiskt skönhet, en liten pust av frihet i den annars ologiska soppan, kan man ibland skönja i det man kallar hårdrock, men då får man ju också lyssna så man blir lomhörd, och det orkar man väl kanske inte ändå, så utan någon ny Mozart sätter man i alla fall inte på radion, och tv:n får ibland stå på utan att varken Yngve eller jag sitter framför den. Man kommer plötsligt på att oljudet och kvasibabblet från salongen kommer från tv:n och man skyndar sig att knäppa av.

Idag är hela luften fylld av duggregn och dropparna blänker på pelargonerna. Kaninen bor på balkongen och sitter hopkrupen under bordet. Han har hunnit bli sex år och har gått igenom både lunginflammation och magknip, men har hämtat sig efter skånetiden och är nu både stark och på dåligt humör. På balkongen ligger också hundarna och katten och mediterar hela eftermiddagarna, och den enda medlemmen som inte längre tillhör familjen är Joseph, amazonen, som såldes till en annan Peter förra året. Han verkade hur nöjd som helst....ja Joseph också....med miljöbytet....i början. Nu är han såld igen, och jag antar att anledningen var att Joseph gärna ville knäcka ett finger ibland, och också kunde lägga på ett och annat vansinnesskri...när som helst på dygnet. Joseph föddes för åtta år sedan i en bur i Åhus men drömmer nog fortfarande om Costa Rica....var han än är idag. Vad gäller Robin, den stora svarta, som hårar otroligt mycket hela året, flera plastpåsar i veckan, så säger folk, äh, han ser ju farlig ut, tabortan. Tabortan ja, det skulle behövas lite här och var i samhället tycker jag...ta bort alla självgoda typer utan självkritik, ta bort alla regler för att pensionärer ska säras på i slutskedet, ta bort reglerna som förbjuder folk att leva precis som de vill, att 26-åringar i hemtjänsten inte har mer empati och förståelse än en gul lök, att läkare begår misstag, att tv bara sänder repriser, att folk inte vet vad ödmjukhet är, att pensionerna inte räcker till, att bensinskatten går till vad vet jag, att en sirapslimpa kostar 29 kronor och mycket mer...ta bort alltihop.  Ibland, och oftare än förr, blir man vansinnigt uttröttad på allt och alla, och jag tror att man som sista utväg helt enkelt måste isolera sig  ännu lite mera och istället ägna sig åt att...........kanske dammsuga....eller vika tvätt....eller städa åt risfåglarna.

Gilla läget

Eskilstuna då, sa Yngve i går eftermiddag helt plötsligt. -Kan det inte vara ett bra ställe, inte så långt från Stockholm heller...Jag tryckte fram mellansverige på skärmen och såg att faktiskt, ligger Eskilstuna inte så dumt till, nära till ganska mycket, Hjälmaren, Mälaren, Katrineholm, Strängnäs och ungefär en och en halv timme till Stockholm. Ett stort, nybyggt hyreshus med hiss och stora balkonger hittade jag också. Efter att jag skickade en intresseanmälan ringde telefonen ganska fort och en trevlig kille undrade om jag ville boka en trea på sjunde våningen. Så började hela tankestressen igen, och jag insåg efter en stund att jag inte har råd med två hyror i tre månader och inte kommer att orka med ännu ett kartongsläpande. Det känns lite för sent med alltihopa, och man blir alldeles tillplattad av sakernas tillstånd. Ingen fantastisk utsikt från sjunde våningen då, inga eftermiddagar i min hemstad, inga återupplivade minnen från Kapellgränd, Gärdet eller Högbergsgatan, och absolut inget besök på gaykaféet på Sveavägen. Där sprack de planerna redan i inledningsstadiet och man sitter kvar i homofoba Norrland, som man själv dessutom har valt som hemort....hur idiotisk kan man bli utan att märka något....förrän efteråt. Gilla läget, sa man visst för några år sedan, och hur lätt blir det i fortsättningen, i en by som till hundra procent innebos av den typ av människor som man alltid trott aldrig ens skulle komma i närheten av mig, sådana som man bara såg passera utanför bilrutan någon gång om året, när man råkade köra genom något hopplöst samhälle någonstans, på väg mot något. Jaha, om man inte blixtsnabbt vinner en mindre förmögenhet, så får man väl göra som en liten röst bak i huvudet hela tiden viskat....bara stänga in sig och vänta....

Grejer

Vad som fanns 1950 när jag var åtta år, men inte finns mer...

1. fri fart
2. äppelklubbor
3. stora pissmojar
4. igenvuxna parker
5. farbröder med väst och klockkedja
6. tomma öar i skärgården
7. Mercedes 170 VA med tofsar
8. billig bensin
9. outforskade djungler
10. tioöringar
11. Sturebadet utan 30-åringar
12. Georg Funkqvist
13. bakersta bänkraden i biografen Thule
14. ett ton choklad kastat på Råstatippen
15. domherrar i fågelaffären Fauna
16. träburar med tygtak för näktergalar
17. kryckor med silverhandtag
18. ölkaféer
19. sidenschalar för gubbar
20. riktiga vetebullar
21. pressveck
22. rock´n roll

Det som i stort sett är oförändrat trots att

mer än sextio år har gått

1. bensin och dieselmotorer
2. tv i en ruta (i alla fall i GB och USA)
3. färdigmat
4. intolerans
5. obildning
6. islam och kristendom
7. blodpudding
8. blått till killar rosa till tjejer
9. aktersnurror
10. kvicksilverutsläpp
11. kolkraftverk
12. krig
13. torrdass
14. dansbanor
15. fri fart.......i Tyskland
16. banklån
17. propellerplan
18. varm korv
19. valfångst
20. djurplågeri
21. morfin
22. kokain

Det som inte fanns men finns

1. internet
2. hamburgare som ser goda ut i början
3. industrijordbruk
4. fruntimmer som ser ut som karlar fast de inte är flator
5. mobiltelefoner
6. klamydia
7. aids
8. nya namn på gamla yrken och på gamla busfasoner
9. ny svenska
10. resistenta bakterier
11. trängsel
12. p-böter
13. feta förvuxna tonåringar
14. ensamma åldringar
15. avverkningsmaskiner
16. nymoral
17. polisbrutalitet
18. väktare
19. rollatorer
20. Viagra
21. rökförbud
22. papperstunn bilplåt

Egentligen och kanske Gudskelov är inte Yngve och jag särskilt lika i något avseende, kanske därför opposites attract, men hursomhelst, igår någon läskig repris på buskis i två och en halv timme, annars något som kallas Parlamentet eller egentligen vad som helst, så ser man vid kameravinklingarna hur publiken formligen vrider sig av skratt nästan hela tiden...faktiskt riktigt spontant...kärringar och gubbar och jättestora 28-åringar bara kippar efter andan av vansinniga flatgarv. Olika Yngve och Peter däremot, ser lika gravallvarliga ut som om det vore begravning. Det rycker inte ens i mungiporna, och jag undrar i det skarpa tv-ljuset hur bortkommen man skulle känna sig om man vore en del av publikum. Skulle man försöka flina lite, eller dra ner skärmmössan eller hur skulle man göra när vrålgarven runtomkring en bara vibrerar och arschlena skruvar sig i skrattparoxysmer på bänkarna. Egentligen kan jag inte komma på ett enda tillfälle när vi unisont och helt spontant brustit ut i gapflabb...jo kanske om någon halkat eller trillat av stolen. Framför allt min humorknapp trycks automatiskt in när något orepeterat inträffar, när en tjur river av brallorna på någon som retad gallfeber på den eller när blixthalkan gör att folk hoppar av bilar i farten för att inte slå huvudet i backspegeln. Jag måste tänka efter när Yngve tycker något är riktigt kul....jo kanske när någon gammal incident dyker upp i minnet eller om någon säger något konstigt. Men jag verkar ha den latinsk-amerikanska formen av skrattanfall som lösgörs direkt när någon gör sig illa eller i alla fall nästan....helt utan repetition.

En annan värld

I hela mitt liv har jag levt efter normen att majoriteten har fel och att vad de flesta rättar sig efter och lever med absolut är förenat med både livsfara och olycka. Egentligen har väl inte heller verkligheten bevisat att jag har haft fel, eftersom majoritetsbesluten under de tvåtusen år människor har bott i storstäder och brukat jorden faktiskt långsamt men säkert lett till krig, armod, förföljelse, utanförskap, våld och brist på empati. Folkvalda representanter försöker med verbala medel styra in stora människogrupper på i stort sett samma idéer som föregångarna, men med lite annorlunda kulörer, och när det har gått i stöpet använder man sig av diktaturer i stället, som oftast också är grundade på majoritetens val. I den här riktigt motbjudande grytan lever och frodas avundsjuka och intolerans, religiös fundamentalism och skrock. Om människans värld vore så framåtskridande och human som många vill påskina, så såg väl världsbilden helt annorlunda ut. I min värld finns inte religion. Heterosexuella kvinnor och män skulle föreslås en framtid i Afrika och Australien, man skulle byta varor mera, så kallade kvinnodominerade yrken skulle i USA och Europa övertas av män, homofober skulle förhoppningsvis mer och mer dras till Afrika och just Australien där man kanske skulle ägna sig åt att inte bara befrukta kvinnor, utan också befrukta både Sahara och Australiens inland med bevattningsprojekt. Usa och Europa skulle få en tydligare gaybild där fred och frihet skulle råda utan inblandning av religiösa böghatare. En av de stora drivkrafterna i de övervägande gaybefolkade områdena vore arbete inom virologi och genforskning för att så småningom kunna stävja både cancer och aids, och redan i förskolan skulle man lära ungar, som förstås kom från hela övriga världen som adoptivbarn, att tolerans och fred är de två viktigaste förutsättningarna för ett drägligt liv. Det låter lite som en b-film fast bakvänt, haha, men kul vore det verkligen, och vem vet, den som lever får se.

Telefon

Den du söker är på kurs och återkommer den 22 klockan 10.00. Jaha, jag ska se om jag hittar någon på den anknytningen. Personen du söker återkommer fredag eftermiddag. Personen du söker återkommer måndag förmiddag. Blev du utkopplad, jaha, jag ska se om någon svarar på den avdelningen. Då får du tala med den som är ansvarig och han är på semester och återkommer 4 oktober. Jag förstår inte vad du menar, vem vill du egentligen tala med. Vad har du för problem. Vad söker du för. Har du beställt tid. Förlåt vad sa du. Vill du vara snäll att upprepa. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, det här är växeln. Vem sa du. Hon är inte inne just nu. Hon heter AnnBritt...efternamn?, ja AnnBritt sa jag just. Det känner jag inte till, vi har ingen sådan. Det är lättare om du går in på vår hemsida. Tyvärr, ingen svarar där. Din väntetid beräknas till trettio minuter. Du är först i kön. Vi har stängt för dagen och öppnar igen måndag klockan tio. Vi har stängt för semester och ber dig istället gå in på vår hemsida. Hallå....hallå.

Avlyssning

Anita ringde i går kväll och efter en stund tystnade hon tvärt i telefonen. Så sa hon efter några sekunder, - vafan det är ju otroligt, tror du att jag är avlyssnad? -Va?, sa jag helt oförstående, avlyssnad? -Ja, mina vansinnigt otrevliga grannar i skånelängan vid vägkröken du vet, har en enorm radioantenn på tomten, och jag har hört att man lätt kan tjuvlyssna på andras telefonsamtal med hjälp av den. Hörru du Göran, nu ger du faen i att lyssna på mina samtal, hör du det! - Jamen, sa jag, inte tror du väl det va? Varför skulle någon vilja tjuvlyssna? Men så tänkte jag att det är ju lite kul ändå, så jag sa, - fastän det förstås, det kaaan ju stämma, jag har hört att det faktiskt är möjligt.....men vad lääääskigt! Jag har ju hört lite knäppningar i Anitas telefon tidigare och nu kom små avbrott också, vilket säkert beror på att telefonen är för gammal. Hon har en likadan som jag tidigare hade, köpt på Överskottsbolaget, och det kanske inte var världens bästa, den verkade vara gjord i Burma ungefär, så antagligen är hennes uttjänt vid det här laget också, men jag hakade på hennes teori om avlyssning ändå, det verkade lite skoj. Hon kunde knappt koncentrera sig på vårt samtal, utan återkom hela tiden till detta med avlyssningen och jag spädde på med, -fan va läskigt, varför gör dom så.... ? Jaha, så går det när man envisas med att bo kvar i en jättestor gård mitt på österlenslätten med minst två mil till havet, man får lite paranoja förstås, särskilt som hösten och snövintern närmar sig. -Nå, sa hon till slut, hur ska ni göra nu då? -Vad då med, sa jag. -Ja, du vet, flytten och alltihopa. -Ja som det nu ser ut så sparar vi nog flyttpengarna och försöker göra en floridaresa i vinter i stället. -Så ni stannar då, sa hon, och genomlider de där hemska vintrarna. -Vi gör nog det, frånsett den tiden vi reser utomlands förstås. - Jamen du sa ju att det blev för svårt att ta sig till Arlanda med Yngve och så. -Äsch, det går flyg från Sundsvall så det löser sig säkert. -Jaha, så bra då.... Ja, jag är så trött på dom här jäkla österleningarna, sa hon, och precis som du sa, stockholmarna som flyttar ner hit blir faktiskt ännu värre, helt omöjliga att umgås med, så jag skiter i alla och håller mig bara inomhus och läser och försöker trivas lite. -Vill du jag ska skicka ner lite bilder härifrån? -Jaa, gärna, men att flytta dit upp till ingenstans, långt från allting och med dom där heeemska vintrarna, det bara går ju inte. Jag skulle inte kuuuunna. -Nähä, nä det är ju mörkt större delen av dygnet då förstås, och kallt också. -Jaa, det skulle jag aldrig klara. -Hörru, Yngve vill något, jag måste sluta, vi hööörs. 

Kosmos

Undrar ibland hur människors världsbild, hur religioner och hur samhällen skulle se ut om man hade en klar bild av hur kosmos, universum eller världsalltet ser ut, vad som omger makrokosmos eller hur man definierar ingenting. Om ingenting är en synonym för ovetskap eller om det verkligen är tomhet utanför de kända solsystemen och galaxerna, skulle man då känna hur meningslös tillvaron egentligen är, eller kanske det är så man egentligen känner, att man varje dag behöver kämpa mot en känsla av hopplöshet. Redan på elvahundratalet trodde någon att världsalltet faktiskt bestod av multiversa, flera universum sinsemellan oberoende av varandra och utan möjlighet till kontakt, annat än möjligen genom böjning i kosmos, svarta hål eller öppningar i dimensionerna. Man trodde att Gud skapade så många universa han ville, antagligen för att ha lite olika varianter att laborera med. Men jag har för mig att vetenskapsmän också nuförtiden forskar kring möjligheten till flera verkligheter. I svenskspråkig litteratur hittar man sällan utförlig data om huruvida kosmos är utan slut utan hänvisar oftast till vad tänkare, poeter, tonsättare och religionshistoriker har för idéer om ämnet, medan tysk- och engelskspråkig facklitteratur behandlar frågan om hur världsalltets möjliga evighetsuppbyggnad ser ut på ett otroligt ingående och omfattande vis, mera skrivet för NASA faktiskt. Det skulle kanske ge en betryggande känsla om man visste att kosmos bestod av flera verkligheter som man kunde se som dimensioner, kanske som såpbubblor eller en hög med plättar, för att på det viset trygga fortsatt existens när vårt universum någon gång i framtiden kollapsar till ett svart ingenting. Fast om så många miljarder år är naturligtvis människodjuret inte ens ett minne, utan det skulle i så fall kanske kännas bra för alla hundsjälar och skatornas andar att kunna fly till en annan himmel när den kända har försvunnit.

Minoritet

När det gäller film eller teater.....kanske mest film ändå....blir de flesta etniska grupper tillgodosedda i samhället tack vare att utbudet ändå är ganska omfattande. Men värderingarna återspeglas alltid kristallklart genom alla typer av film som visas på biografer och i tv, man utgår från en heterosexuell samhällssyn oavsett deckare, dramer, äventyr, komedi och familjefilm. Man blir som homosexuell ständigt matad med heterovärderingar som framställs som självklara i vilken genre det än gäller. De fåtal gånger homosex figurerar är det nästan alltid med humoristisk eller destruktiv underton. När filmer med homosextema någon gång kommer upp på biodukarna försvinner de alltid lika fort, och i utbudet är de praktiskt taget omöjliga att spåra. Undrar hur alla heterosexuella i västvärlden skulle reagera om filmer med homosexvärderingar och med en självklar homosexuell grundton enbart vore det som skulle vara tillgängligt. Man skulle förstås reagera kraftigt och bojkotta allt vad film hette, man skulle försöka skydda barnen från att se film, man skulle anse att filmer som baserades på en homosexuell grundsyn skulle vara direkt skadliga.  Men nu är det ju så att just den verkligheten måste människor med homosexuell läggning, oavsett ålder, leva med. Man har ingen möjlighet till igenkännande upplevelser eller identifiering av sin egen situation eller verklig förståelse på det sätt som heterosexuella uppfattar som en naturlig del av filmtittandet. Ändå är detta problem bara en liten del av svårigheten för en homosexuell att leva i ett för heterosexuella baserat samhälle, som inte under de senaste 2000 åren har visat sig vara särskilt mångkulturellt eller tolerant utan som mer och mer strävar efter konformitet, där man nöjer sig med att tycka att de som inte följer normen och likriktningen i bästa fall får sköta sina avvikelser bakom stängda dörrar, förstås tills man av någon anledning åter igen startar en pogrom mot någon grupp som faller utanför mönstret, förföljelser som med jämna mellanrum dyker upp i historien, närhelst en folkgrupp börjar ta för stor plats.

Bildning

En god allmänbildning omfattar både humaniora och naturvetenskap, och eftersom den generellt saknas i samhället, leder det förstås oundvikligt till intolerans och kortsynthet, som i sin tur underminerar den fragila, nästan obefintliga tryggheten för de grupper som avviker från det mer och mer enkelriktade levnadsmönster som sakta men säkert tar över individualismen.

Man kan höra läkare och samhällsvetare tveka inför frågan om var Windhoek ligger eller när senaste inlandsisen bredde ut sig. Frågeprogrammen på tv kan vara väldigt avslöjande när det gäller just allmänbildning. Det dyker upp forskarstuderande i programmen som inte vet ett dyft mer än vad som står i kurslitteraturen, och när det gäller de som egentligen aldrig genomgått någon särskild utbildning står kunskapsnivån i bottenläge, men av attityden att döma, är det förstås frågorna som verkar ovidkommande. Och faktiskt, många av de frågor och ställs, är också ofta direkt felaktiga, något som gör hela cirkusen helt surrealistisk, samtidigt som en fnittrig programledare själv har svårt för både uttal och historik. 

Egentligen har väl aldrig allmänbildningen haft någon framträdande roll i något samhälle....i USA till exempel, är den totalt obefintlig, och i Brasilien tror jag inte ens det finns något namn för den. Bland alla avundsjuka, elaka Hagalundsbor på fyrtiotalet fanns faktiskt ett och annat original som man kunde kalla allmänbildad, och i korridorerna på Enskilda Gymnasiet var det rätt lätt att hitta mycket allmänbildade, lite mögliga lärare med mjäll på kavajslagen. På bridgemötena hos moster Maja satt ofta fröknarna Hedin, som verkligen kunde kallas allmänbildade och långa farbrorn von Euler på middag hos farmor var bergis vansinnigt allmänbildad, men bland knuttarna på Råsundavägen fanns nog bara kunskap om hur man fick igång en sur Husqvarna.

Hur, undrar jag, skulle skådespelarna på Dramaten ha sett ut och vilka skulle de egentligen ha varit, om 60 och 70-talen hade sett annorlunda ut rent politiskt? För inte bara skådisarna utan också folk i allmänhet i underhållningsbranschen, gled  med rätt politisk åskådning faktiskt fram  i en bred gräddfil, där oliktänkande inte hade en chans. Hur dunderdålig man än var.....och fortfarande är, i sin genre, så bereddes alltid plats på scenen. Bara politiskt korrekta konstnärer och artister hade som sagt en självskriven plats i underhållningsbranschen....till och med ABBA ansågs vara lite löjliga ända fram till mitten på 80-talet. Man skulle tro att skådespelare ändå hade så pass med empati att man behandlade oliktänkande och framför allt sexuella minoriteter  på ett värdigt, medmänskligt vis, men istället var mobbing ett av alla otrevliga inslag på Dramatiska teatern. Som ett bra exempel kan jag nämna Heinz Hopf, som slutade sin skådespelarkarriär efter att  ha blivit mobbad av övriga skådespelare på Dramaten för sin läggning. Fortfarande lever några, som jag uppfattar det, riktigt dåliga artister kvar från 60-talet men godtas av allmänheten tack vare att de har klamrat sig fast och blivit institutioner, för i Sverige är man, oavsett färg, alltid socialdemokrat innerst inne. Till och med moderaterna är egentligen blå sossar, och man har alltid sparat en plats för de gamla röda idolerna. När Honecker en gång under 60-talet besökte Sverige förvånades han över hur långt man hade kommit i praktiseranden av socialism och hoppades att ÖstTyskland  snabbt kunde följa det svenska exemplet.Det lustiga är att skådisar mer än andra människor har en förmåga att höja döda medarbetare till skyarna oavsett hur lite man egentligen gillat dem. Jag tänker på nu senast Lena Nyman, som ingen brydde sig om i slutskedet, men som lovordades efter sin död, och vad som ligger nära till hands, just Heinz Hopf som också höjdes till skyarna när han gick bort i mitten på 2000-talet. Jaja, uppochnervända världen kanske, jag bara kan inte låta bli att undra, hur svensk film och teater skulle ha sett ut om politiken hade haft lite fler färger att välja på.

Kalle

Yngve tyckte, nja, jag ska väl inte skylla på honom, men som vanligt försöker jag alltid uppfylla hans önskningar så gott det går, fast i det här fallet kände jag nog också att mockningen och ryggböjningarna vid maskrosbladplockningen faktiskt blev lite för mycket, så jag funderade länge på hur jag skulle lösa framtiden för Kalle, i alla fall den närmaste. Han trivdes aldrig på balkongen, det märktes, och Yngve ville att vi skulle ordna något bättre för alla parter, helst något i himlen, men det är jag direkt emot, så funderingarna fortsatte, tills jag vid en av de längre skoterutfärderna plötsligt kom på hur de närmaste månaderna skulle se ut för Kalle. Där, precis på krönet, långt från Bollstabruk, ligger en ödegård ruskigt förfallen, men med mark som fortfarande brukas, med friskt gröna,som man här kallar, lägdor, inramade av djup björnskog. Där skulle Kalle få tillbringa några månader tills jag kommit på hur resten av hans framtid skulle se ut. Naturligtvis var jag orolig för rovdjur och om Kalles fattningsförmåga räckte för att han inte skulle förirra sig in i mörka skogen eller ut på vägen, men det fick de närmaste dagarna utvisa, så en solig eftermiddag tog jag Kalle under armen och gick ut till bilen. Han satt på passagerarsätet och såg sur ut medan vi körde ut ur samhället och iväg mot de gröna, disiga bergen. Väl framme vid ödegården stannade jag  mellan några höga granar, lät Kalle sitta kvar i bilen och klev ur. Först tittade jag in genom de gapande fönstren i huvudbyggnaden, där varenda ruta hade krossats, och kunde se att all fast inredning nu var sönderslagen och omkringkastad, och att huset antagligen inte varit bebott de senaste 30 åren. Några madrasser låg i ett hörn och en gammal tv stod under en fällsäng. I övrigt täcktes de grå trägolven mest av glassplitter och trasig inredning. Det stora hänglåset på dörren var sönderbräckt och dubbeldörrarna stod halvöppna. En hemmagjord rullstolsramp ledde upp till den lilla verandan och små björkar skymde hela entrén. Tjugo meter från huvudbyggnaden låg ett litet undantag som kunde ha varit bagarstuga eller gäststuga i lika dåligt skick. Därinne stod en hyvelbänk i det ena rummet och i det andra fanns en stor öppen spis. Golven var belamrade med bråte och knarrade oroväckande när man klev på dem, och dammet låg som ett täcke över hoprullade korkmattor och gamla plastdunkar. Jag röjde undan det värsta från golvet i rummet med den öppna spisen, hämtade en madrass i det stora huset och lade den längs bortre väggen vid öppna spisen. Det såg genast ut som en knarkarkvart på sextiotalet någonstans i Hökarängen, och när dammet hade lagt sig lite verkade atmosfären inte direkt ovälkomnande, så Kalle skulle nog finna sig tillrätta. Jag gick tillbaka till bilen och där satt han på sätet helt apatisk och lät sig lyftas och bäras fram till huset. Där vaknade han till och frigjorde sig med en kraftig spark från min famn, vid åsynen av allt det gröna och vid känslan av den varma, doftande luften. Han föll rätt ner i gräset och började genast tugga, obekymrad om att miljön var ny och okänd. Jag lyfte upp honom och motarbetad av flera sparkar, bar jag in honom till det sopade rummet med madrassen i hörnet. Där satte jag ner honom och han återgick till sitt stelnade ointresserade tillstånd medan jag berättade hur trevligt det skulle bli med grönbete och tak över huvudet. Han kliade sig på ett öra och med långa, dunsande steg var han ute i gräset igen, som om han hade bott i huset hela sitt liv. Jag gick långsamt bort mot bilen efter att ha bundit fast dörren i ett läge som nätt och jämt kunde släppa igenom Kalle när han förhoppningsvis gick in igen.

Senare på kvällen, efter kaffet, körde jag dit och hade en skål och en flaska vatten med mig. Kvällskylan började lägga sig över ängen och himlen var redan rosaviolett över de svarta grantopparna när jag gick genom det höga gräset bort mot stugan. Skorna blev blöta på ett ögonblick och jag tänkte att om Kalle fortfarande är ute så kommer det här aldrig att gå. Jag tittade in genom fönstret och dammlukten slog emot mig. Efter att ögonen vant sig vid dunklet därinne, kunde jag se Kalle sittande på madrassen lite hopkurad och fortfarande tuggande. Jag knöt upp snöret på dörren, gick in och satte ner vattenskålen intill madrassen, strök Kalle över ryggen och gick tillbaka genom det kalla, våta gräset. Nästa dag for jag dit igen med skotern, och efter en stunds letande hittade jag Kalle tjugo meter från huset, helt upptagen med att söka örter. Han stannade ett ögonblick upp med tuggandet när han hörde min röst, men fortsatte strax obekymrad att äta.

Kalle har nu bott i ödegården i ett par veckor och följer sina rutiner som en klocka. Han utforskar omgivningarna varje dag och äter sig ganska bastant, men när kvällen kommer, ligger han och mediterar på madrassen i bagarstugan medan regnet knattrar på taket. Jag vet ju att när kylan är här så är vistelsen i naturen över och en annan lösning måste komma, men än är sommaren kvar och sädesärlorna har inte ens börjat fundera på flytten tillbaka till Egypten.

Mat

It´s a case of mistaken identity, eller, egentligen uppfattas inte människan som ett byte, säger de flesta zoologer, marinbiologer och rovdjursforskare om vanorna hos tigrar, lejon, hajar, späckhuggare, pumor, jaguarer, pantrar, komodovaraner, krokodiler, isbjörnar, grizzlys och anacondor. Antagligen måste det ligga någon slags religiös övertro bakom sådana påståenden, att människan är något av gudomlig och inte kan ätas. Eller möjligen försöker man inbilla folk att för att rädda vithajar och tigrar från utrotning, så framställer man rovdjur i allmänhet som specialiserade på bara ett fåtal bytesdjur, och verkligen inte är något hot, när egentligen människan enligt uppgift inte bara har haft sig själv som byte utan också tydligen ska smaka riktigt bra, ungefär som gris. Man har också ofta skyllt lejon för att vara sjuka, haft dåliga tänder eller bara varit orädda för människor när hela byar har drabbats av människoätare. Men sanningen är ju ändå att även innan människan blev religiös så var hon ett eftertraktat byte både för hajar, tigrar och lejon och inte minst för sig själv. Det som förvånar är ju inte alla de bevis för att rovdjur har tuggat i sig människor, utan att jordnära forskare helt allvarligt påstår att människan faktiskt absolut inte är ett bytesdjur. Ergo, när hajen försöker ta sin första tugga förskräckt stannar upp mitt i bettet och känner att hoppsan, det här var något utöver det jordiska, bäst att släppa taget, eller fan, vad konstigt det smakade...Trovärdigt, eller hur?

 .

Skoterturkompisen Jernström har smitit utan att så mycket som antyda att han tänkte försvinna. Klockan ett på eftermiddagen var han här hemma och hade med sig korvar med mos till både Yngve och mig. Jag hade just blivit klar med Yngves bensår-tvätt-påklädningsrutiner och vi satt i salongen när han bultade på dörren, jag har neutraliserat ringklockan eftersom jag ogillar att bli ringd på, och kom in med fyra korvar med tillbehör, nyköpta på macken. -Smaklig måltid, vi ses sen, sa han och for ut på mopeden igen. Efter att vi försökt trycka i oss slangarna två timmar för tidigt för magarna, tog jag bilen och for till Kramforsapoteket. Under denna tid hade Yngve sett Jernström cirkla runt kvarteret ett par gånger i väntan på mig. Efter en knapp timme var jag tillbaka hemma, tog på mig skinnjackan och for med skotern till bensinstationen där jag tankade lite. Plötsligt kom Carola, Yngves släkting fram, tog om mig och sa, -jag hörde..... Jag körde därifrån lite konfunderad och började leta efter Jernström på alla de ställen han brukade vänta på mig, men ingenstans fanns han. Långsamt formade sig en tanke i huvudet.....Jernström har förstås dött under den sista timmen....på något sätt, någonstans, inne eller ute, hjärtstopp eller olycka. Jag stannade utanför hans port, gick upp för trapporna och ringde på, men ingen där. Nu var jag helt övertygad och kände hur munnen blev torr och hur magen värkte. Den gamla vidriga känslan började sprida sig igen och lät sig påminnas om hur det känns när någon dör, något jag har varit med om alldeles för många gånger, och skräcken för att också förlora Yngve närsomhelst tog på några sekunder över och gav mig yrsel och illamående. Jag körde långsamt hem, berättade för Yngve, som satt vid datorn, vad som hänt, och tursamt nog är han rätt okänslig när det gäller gubbar, så han spädde inte på min oro utan sa bara, - åh, så konstigt, han var ju här nyss. Jag tror att jag saknar Jernström och han har med sin sista utflykt gjort mig lika orolig igen, som jag var för tolv år sedan när Ingvar bara försvann i min famn. Skräcken för att bli lämnad ensam har vaknat till, och den här gången finns inget skyddsnät kvar, utan fallet blir säkert hårt och obevekligt. Jag har blivit gammal och kan inte längre försvara mig mot döden och inte heller försvara andra från slutet, som jag gjorde med Ingvar så många gånger, med hjärtmassage och kamfer. Nu står allvaret utanför dörren och jag känner mig lamslagen och svag. Tiden tickar på och man kommer närmare och närmare det man fruktar för varje gång solen stiger över Svedjeberget.

Klockan halv tolv söndag, dagen efter Jernströms bortgång, ser plötsligt Yngve gubben komma farande på mopeden utanför fönstret. När han senare berättar för mig vad han sett, säger han att, -ja, det hela verkade så konstigt så jag ville faktiskt inte säga något först. -Men hjälp, säger jag, är det sant? -Jahadå, säger Yngve och innan han fortsätter meningen hör jag Jernström tuta utanför balkongen. Jag skyndar ut och säger andfådd och undrande, -men.....lever du? -Va, säger han, jaha, såvitt jag vet så..., hur så? -Nä, ingenting egentligen, jag bara blev förvånad. - Jaha, vi fara nu?, undrar han och knäpper hjälmen under hakan, och jag säger att visst kan vi ta en tur, kanske till Sandviken och titta på alla ödehus. -Jaha, du komma, och glöm inte hjälmen. 

Svenska Idol är helt obegripligt för mig. Jag försöker förstå inom vilka gränser och med vilka kriterier den i hemlighet utvalda juryn rör sig. Ja just det, vem har valt juryn? Man kan lätt förstå varför de flesta sökande från början åker ut, men vad som sedan ligger till grund för fortsatt gallring är ett mysterium. Så långt som att man har någon slags amerikansk förebild för hur en popidol ser ut förstår jag, men bara det betyder ju ett spektrum bredare än Orions bälte, så jag förblir ett frågetecken. Att man fortast möjligt sållar ut alla överåriga betyder med andra ord att 50-åriga idoler inte finns!!??, eller att en av de oskrivna lagarna för juryn är att man enbart riktar sig till barn med hela cirkusen, något som i så fall inte framgår i inledningen, eftersom alla åldersgrupper är välkomna. Att sedan juryn består av rätt så överåriga tanter och farbröder som krampaktigt försöker prata tonårssvenska gör att jag har lite svårt att se allvaret i situationen. Om fem år är ju dessutom både jury och idoler totalt bortglömda, juryn säkert begravd och idolerna frånskilda, överviktiga wannabees, så hur kan man seriöst tro, att något som i USA faktiskt fungerar, också måste vara självklart moderiktigt i Sverige. Att sånglåtarna som väljs dessutom oftast är wailade irrfärder gör inte saken bättre, så vore det inte roligare med ett bredare urval av generationer och ett mera obundet val av musikgenrer, istället för att löjeväckande försöka vara så amerikansk som möjligt.

Kiribati, eller Julön, består egentligen av flera små atoller mitt ute i Stilla oceanen. Det är en republik med en liten välklädd president som överhuvud. Högsta punkten på en av öarna är åtta meter, men i övrigt har man ungefär två meter tillgodo ovanför havsnivån. När orkanerna dånar fram över Stilla havet finns det inte mycket att hänga fast i på atollerna, dessutom har havsnivån stigit de senaste åren, så man bygger nya hyddor längre och längre in mot atollernas centrum, tills man förstås hamnar på andra stranden istället. Dricksvattnet från brunnarna har blivit salthaltigt och man använder lagunerna som avstjälpningsplats. Trots motgångarna vill man stanna kvar mitt i det stora blå, och nyligen har föreslagits att man skulle kunna bygga en enorm plattform på en av atollerna, dit folk kunde flytta och bo i säkerhet. Idéen liknar lite upplägget för en film jag har sett för några år sedan, där hela jorden var täckt med vatten och en folkspillra, krigande sins emellan förstås, levde kvar på gamla oljeriggar. Om folk använde kondomer runt om i världen så skulle så småningom levnadsvillkoren förbättras betydligt för alla människor och i förlängningen andra djur och också miljön, men att oansvarigt trycka fram ungar i de mest utarmade områdena på jorden, är det tydligen ingen som har något emot. Nya Zeeländsk tv har gjort flera reportage från öarna och det som en gång var ett paradis visar sig nu ha blivit en livsfarlig soptipp, där strandkanterna eroderas mer och mer och där flugorna stortrivs. På något sätt har egentligen bara de ursprungliga paradis på jorden som finns kvar, lyckats klara sig genom att man har turistexploaterat dem, och då finns ju egentligen inte paradisen kvar i alla fall. I övrigt är de radioaktiva och söndersprängda eller överbefolkade och nerskitade, så chanserna man hade för hundra år sedan och tidigare, att kunna leva bekymmersfritt utan pengar på en varm ö med frukt och fisk som bas, är grundligt utplånade, där man säkerligen haft i åtanke att ingen i dagens samhälle ska kunna ha som alternativ att aldrig behöva jobba. I stället har man under århundraden med religion och moral som hjälp, indoktrinerat folk att tro att det enda rätta, det enda sättet att få ett socialt nätverk, att klara livhanken, att inte känna sig utanför, att ingå i gemenskapen, är att gå upp klockan sex, stämpla in, känna sig behövd, jobba med vad som helst, oavsett anlag eller begåvning, klocka ut, komma hem slutkörd, ändå inte ha pengar till något, och till slut få infarkt och missa pensionen. Därför var det så viktigt att sudda ut alla anarkistiska alternativ till överlevnad som man en gång kunde segla till, med vajande palmer och stilla, blå laguner, oåtkomliga för turister och tv-team, mitt i oceanernas oändlighet. Som säkerhet har man i tv-serien Survivor valt rätt så barska, ogästvänliga platser för inspelningarna, för att låtsas som om det är de enda platserna som finns kvar, som ändå har en liten anstrykning av paradis över sig. De fåtal oupptäckta riktiga paradisen ligger långt från satelliternas ögon och långt från fartygsrutterna och kommer att förbli ouppnåeliga en lång tid framöver, för säkerhets skull, för några jobbfria paradis får ju inte finnas.

Lagom till sänggåendet har jag för vana att ladda ner en film, ibland helt nyinspelad och någon gång en gammal med Rita Hayworth eller Bette Davies. De gamla har förstås sina undertextningar på svenska kvar från biotiden i Sverige, men de nya textas av.....ja, vilka står för den bravaden egentligen....några påhittsnamn finns ofta i början, som zetadevil eller swesub.ink. Inte vet jag hur det har gått till, men den "svenskan" som där är hoptråcklad bräcks bara av rena dataöversättningar, och något mer horribelt ur språkhänseende får man leta efter. När man har haft oturen att ladda ner en film med den typen av undertexter, somnar Yngve nästan med det samma, och det var ju kanske meningen från början ändå. Men de hopplösa texterna speglar ganska väl hur de nya generationerna använder svenska språket, och ordet DOCK har verkligen fått en renässans. Det har faktiskt blivit lite löjligt, och tillsammans med övriga felsägningar, felstavningar och andra skrattretande kontaminationer börjar språket mer och mer förlora form, färg och begriplighet. Man undrar hur lärarutbildningen såg ut på 80 och 90talen, och naturligtvis även idag, när man hör hur ungar låter. På ett sätt känns det skönt att folk mer och mer utvecklas till idioter med teknologiska företräden, att de utvecklar mobiltelefonien, datateknologien, rymdforskningen, kirurgien och naturvetenskapen men samtidigt lyckas vara obildade, språkligt handikappade idioter och totalt enkelspåriga ämnesnördar. Det kommer säkert i framtiden att handla om peka, illustrera om man vill berätta något, ungefär som i särskolan 1967. Det känns som sagt faktiskt bra att ha språkliga krymplingar omkring sig strax innan man lämnar in, så kan man använda teckenspråk istället, när man har åkt på den sista, maffiga hjärnblödningen men fortfarande har kontakt med höger hand.

Man kan köpa 3D-tv och ha speciella, löjliga glasögon på sig när man ska titta på 3D-film. Någon enstaka 3D-film visas på biograferna.....i USA i alla fall. Oh så nytt och vansinnigt uppfinningsrikt, och vilken verklighetskänsla....till och med 4D-filmer med luktkort kan man få uppleva innan man smäller av. 3D-film 2011...hjälp, vilka framsteg världen gör....MEN, egentligen undrar jag hur mycket upprepningar med förnyelseetikett man tål...År NITTONHUNDRAFEMTIOTRE, alltså för 58 år sedan, kunde man på Vingen se Vincent Price i Vaxkabinettet....med 3D-glasögon! Det var alltså en 3D-film, i Sumpan, eller i alla fall Råsunda, 1953!

Det är nog faktiskt så att likgiltigheten, undanflykterna, ursäkterna, tidsnöden, tröttheten och ointresset hos folk blir så mycket tydligare och får så mycket skarpare kanter för den som utmärker sig genom att agera filantrop eller människorättsaktivist, eller bara hoppar på den hjälpsamma attityden. Den stora allmänheten blir en seg, oupplyst massa, där man utan svårighet och med lätthet kan utmärka sig som den som oegennyttigt hjälper människor i nöd, medan omgivningen passivt tittar på. Det har kanske sällan ändå något med filantropi att göra, det att helhjärtat ägna sig åt människohjälp, utan det ger antagligen  istället en tillfredsställelse och en vetskap om att man nästan blir oantastlig, nästan får en glorifiering som gör att man i umgänget med folk kan röra sig närapå orörbar. Att vara popstjärna eller u-hjälpsarbetare ger antagligen ungefär samma strålglans, så oavsett om man står på en scen eller arbetar i förorternas slumområden känns säkert lite av pinnhålet högresyndromet. Den lilla överseende överlägsenheten  man automatiskt får av att inte bara absolut göra rätt för sig utan att också göra rätt för andra, eller att från en scen se ner på en människomassa som lyfter händerna och hänfört ropar meeeera, ger säkert en bestående självsäkerhet och i värsta fall en övergripande självgodhet. Hursomhelst förstår jag att filantropi lönar sig rent socialt och öppnar många dörrar, som för en enstöring annars vore totalreglade. Hur motivationen egentligen ser ut bakom självuppoffringarna är och förblir dold och aldrig skulle väl en biståndsminister eller en läkare utan gränser erkänna att han eller hon kanske får erektion eller adrenalinkickar eller gudomlighetskänsla av jobbet.

Det behövs tydligen bara några kyliga nätter för att träden ska börja se ut som barnteckningar av hösten. Något mera färggrannt kan man bara se i Kanada och norra USA, och jag som är van vid blekgula löv på Österlen, blir nästan förstummad av paletten i Ådalen varje höst. På andra sidan vägen nedanför rotundan på folkets hus har man satt igång med något som kallas skördemarknad och inte för ett dyft verkar ha något med höstskörden att göra, men alltid drar mycket folk. Vi rullade runt där en stund förra hösten utan att hitta någonting alls, utom Yngves brorson och hans fru som chockat vände tvärt när de fick se oss. Konstigt egentligen, eftersom han annars alltid vinkar när han ser mig. Det måste vara något mellan honom och Yngve som jag inte känner till. Vi har alltså blivit kvar häruppe en höst till och ägnar oss för tillfället åt att möblera om. Så fort man flyttar något, stort eller litet, så uppenbarar sig både kulspetspennor, kakor, hörapparatbatterier och hundhår i dagsljuset, så städningen blir lite av ett tvång samtidigt som man ändrar på inredningen. Jag tänkte att i och med detta stycke kunna neutralisera tidigare kritiska inlägg lite grann, allt från jordens eländiga besökare människan till alla funderingar om rätt och fel och om död och pina, men att bara mala lite om vardagen visade sig inte heller vara helt lätt, definitivt inte utan perspektiv i alla fall. Hursomhaver så strålar solen från en klarblå himmel, som Sten sa, och så småningom vaknar säkert Yngve från sina drömmar om pullmiddagarna på sextiotalet med peruker, gapskratt och gröna drinkar.

Man borde antagligen sätta in några bilder till....hur det nu ska gå....för om inget oförutsett inträffar, så borde jag kanske vara färdig med samhällskritiken och istället återgå till idéen att visa och berätta. Vad som är uppenbart när det gäller mig, är ändå att barnaårens trauman aldrig släpper taget, utan faktiskt har format mig så pass att resultatet har blivit övergripande i hela min personlighet. Vad jag inbillar mig är att lite uppmuntran och uppskattning i uppväxten skulle ha frambringat en trevlig, lagom begåvad, utåtriktad, positiv och empatisk person i vuxen ålder, i stället för en trygghetssökande, osäker och stridsberedd människa. Gud bevare mig för alla genomkorkade, dumdryga föräldrar som borde stå till svars för varenda buse på jorden, som de har avlat.

Det är klart att det känns lite snopet att inte redan ha flyttat härifrån som vi fantiserade om hela sommaren, men på något uppgivet vis har psyket givit vika för fysiken. Benet och orken har talat sitt tydliga språk och surt konstaterat att någon djävla flytt kan du för tillfället glömma, säkert för all framtid också för den delen. Det är 35 mil till Trondheim vid Atlantkusten med  öppet vatten även på vintern....om man inte var så höjdrädd, vore det antagligen en trevlig tur, och jag känner en gubbe där som man kunde sova över hos. Kan det vara lite plåster på såren för flyttvetot....nja, det låter mest jobbigt kanske. Faktum är att man trivs rätt bra i lägenheten och den bidrar på något vis till att man passiviseras till att nöja sig med att planera. Efter några timmars planeringsprat har man blivit så trött att känslan av att fortfarande befinna sig i soffan i salongen upplevs som rena lyxen och man tittar på klockan för att se om det kanske är kaffedags. Utanför balkongfönstret har hösten slagit till på några dagar och man vet vad som kommer. Den dödliga kylan med de vita dagarna och de snöljusa nätterna tar snart vid och man måste börja andas genom näsan. Jag tror vi nöjer oss med att stanna inne i värmen. Man låser dörren till yttervärlden och hoppas att man överlever ett tag till.

Jag är i trettonårsåldern. Har just kommit hem från skolan och sitter nu på madrassen i mitt hörn i ateljén. Ingen hemma och jag mumlar All Shook Up om och om igen, Jag funderar på att flytta in i garderoben alldeles intill hörnet, men eftersom det är vinter känns luften därinne ganska kall, den delen av ateljén är oisolerad och man kan tydligt höra spårvagnen när den bromsar vid Vasavägens hållplats genom ytterväggen. Jag har gjort upp flera flyktplaner de senaste åren och blir alldeles upplyftad, liksom adrenalinuppumpad, varje gång jag går igenom en av planerna, men det slutar alltid med att jag blir osäker på var jag kan få tag på tillräckligt med pengar. Jag ser alldeles för ung ut för att passera som tonåring om jag skulle vara på rymmen, så där har jag också ett bekymmer att lösa innan flykten. Som det senare skulle visa sig kommer det att dröja drygt två år innan jag ger mig av, och då för gott, fri för första gången från föräldrarna, och faktiskt utan ett öre. Jag hör plötsligt steg på vinden och ytterdörren rycks upp. Både pappa och mamma kommer samtidigt in i ateljén utan att ta av sig ytterkläderna. Konstigt, hinner jag tänka, att bägge är hemma mitt på eftermiddagen, innan pappa ryter;-PELLE! Jag reser mig från golvet men står kvar inne i mitt hörn utan att röra mig. PELLE! ryter han igen och jag hör hur mamma andas väsande. Jag tittar ut mellan sockerlådorna och där står de mitt på golvet med vassa, svarta blickar stint och opersonligt gloende på mig. -Vi har varit i skolan.......hos din klassföreståndare....och hos rektorn! Vi har fått veta vad du håller på med hos vaktmästaren, som dessutom har fått sluta! Vad har du att säga? -Vad då håller på med? -Svarar du din jävel??!! Vafan är det här för snusk?! -Vad har jag gjort då? -Ska du fråga det, skriker mamma. -Han har ju pussat dig, man har sett det genom källarfönstren, det är ju horribelt, otroligt, vad är detta??!! -Svara då för faan, skriker pappa, jävlars helvete, vad beror detta på, det är tamejfaen inte mitt fel, jävlars jävlar!!! Helt utan föregående tanke hör jag mig säga att -när man befinner sig i min ålder och kropp och hjärna inte ännu har bestämt sig för vad man egentligen har för sexuell inriktning så.... -MEN VAD I HELVETE STÅR DU OCH SÄGER, VAD FAN PRATAR DU FÖR SKIT!!!! skriker pappa, och mamma försöker låta lugn när hon spetsigt och med avsmak långsamt poängterar att -Vad fan är det för kvasiprat och äckliga floskler du rabblar upp? Är du inte klok? Är du idiot?? Nu kommer den, smällen jag nästan har glömt att stålsätta mig emot....den första träffar mig över ögat och på pannan och den andra landar rätt på örat som tjuter och piper om vart annat. Det börjar genast sippra varmt blod från ögonbrynet och långsamt kommer den fruktansvärda värken och svedan. Jag ska just vingla tillbaka till hörnet när mamma tar mig i håret och nästan släpar mig in i badrummet där hon spolar med handduschen. Vattnet svider vansinnigt och jag grinar så att jag nästan kvävs medan mamma högt och klagande gnyr -vad fan har man gjort för ont, jävlar vad jag längtar bort. 

Först fram emot sena kvällen börjar jag känna mig lite säkrare i hörnet. Ingen har sagt något, jag har hört hur de har ätit i tysthet och sedan tagit upp sina kvällssysslor, pappa har suttit vid arbetsbordet och etsat och mamma har legat på sängen och läst. Jag försöker att inte väcka uppmärksamhet utan har tyst krupit ihop på madrassen och börjat fantisera om fjärran platser och stora, trygga farbröder medan de svarta takfönstren ibland släpper igenom en glimmande stjärna, flämtande och kall.

Tisdag morgon och sol. Vädret har återgått till någon slags sensommar och blåsten verkar komma från sydsverige. Amplarna snurrar på balkongen och det sneda solljuset glittrar i kronan. Om några minuter vaknar Yngve och så börjar förmiddagsprocedurerna igen. Jag ser mig omkring i salongen och tänker att så här blev det, minnen och onödigheter om vart annat, oljemålningar man har pressat fram under en 30-årsperiod, några hoprullade mattor så framkomligheten för rullstolen blir smidigare, mormors spegel och Yngves överbelamrade vitrinskåp. Parakiterna har just badat och sitter nu och putsar sig, katten visar sitt missnöje med att inte ha blivit serverad frukost ännu och jag drar efter andan i soffan. Ännu en dag efter en orolig natt. Yngve drömmer och pratar ofta i sömnen och jag vaknar ungefär en gång i timmen och försöker vända på mig, varje gång med kallsvett som kommer av skräcken att ännu en gång få kramp i vaderna. När det händer blir vadmuskeln hård som sten och verkar vilja brista. Om några månader är jag inne på mitt sjuttionde år.......sjuttio år av sol och regn, is och snö, oro och lycka, rädsla och triumf. Jag är fortfarande Pelle och fortfarande beredd att försvara mig och att hitta fel hos folk, fortfarande en riktig besserwisser men samtidigt också beredd att hjälpa om det behövs. I sin helhet en riktigt ensam, lättstött, självupptagen och pratsam åldring som under ytan är samma fjortonåring som 1956, med samma förkärlek för släta bullar och mjölk och som fortfarande kan de flesta Elvislåtarna ordagrant. Fortfarande tittar jag lite för länge på farbröder med stora, böjda näsor och fortfarande är jag beredd på att rymma om det skulle behövas, fast den här gången har jag en rullstol att dra på.

Yngve vid sin dator

Jag tror, sa en frisör i tjugoårsåldern från New Mexico, att Gud nog inte är förbannad på varenda homosexuell, utan på att det faktiskt existerar homosex i världen. Jag tycker synd om dem allihop, men slipper jag bara se dem så....Det är klart att, kommer de in i salongen och vill bli klippta, så okej då, bara de betalar. Men helst ville man ju slippa se dem och ta i dem, om man säger så liksom.

It´s just crazy man, glad I don´t live next to one of them, they actually make me puke, sa en klippkund i en av väntfåtöljerna. Han hade stora hängbröst som svällde under sidenskjortan och magen bredde ut sig över låren. Frisyren var en riktig crew cut från 1950 och man kunde inte se ett hårstrå som behövde klippas på den fyrkantiga skallen. I don´t get it, mumlade han som läste Las Cruzes News längst bort i hörnet, when they know they don´t get to go to heaven, acting the way they do, why the fuck are they doing it then, that filth. Thank God I´m straight, man....I would sure kill myself being one of them. Yeah, sa han med brösten, if I was to decide, they´d all be dead for sure. Utanför frisersalongen prasslade palmkronorna i förmiddagsbrisen och solen började redan steka trottoarerna.

Gamla grannen Gunnar i Örnahusen ringde på morgonen och undrade vilken adress jag nu hade i Bollstabruk, eftersom huset var sålt. Han sa typiskt nog, att han råkade få ett julkort över, och lika väl som att kasta det, kunde han ju skicka det till Peter, ett julkortsporto var nog inte så farligt dyrt ändå.

Jag rycker till varje gång porten nere i farstun slår igen och bereder mig på att någon ska knacka på dörren. När jag tänker närmare på den reaktionen så kan jag påminna mig om att så har jag faktiskt alltid gjort....om det beror på dåligt samvete eller allmän rädsla att möta folk vet jag inte, men utomhus har jag inga problem med att konfronteras med människor, bara när någon söker mig hemma. Det var likadant både på Högbergsgatan och i Örnahusen, så fort någon ringde på eller knackade, så drog jag mig ljudlöst tillbaka längst in i de mörkaste vrårna, tala om psykisk störning.... Yngve däremot väntar varje dag på att någon ska göra ett besök och försöker alltid instruera mig hur saker ska placeras och vilka lampor som ska tändas...ifall någon kommer.

Den 30 november störtar regnet ner på taken omkring, och studsar upp igen flera decimeter. Gräset börjar bli grönt på nytt, så jag känner mig riktigt levande, och den urkramande, stressiga känslan av att man måste flytta har släppt lite medan man gläds åt mildvädret och det sydländska klimatet. Antagligen är något omvälvande på gång i naturen, eftersom ingen här uppe någonsin har upplevt en sådan senhöst, men vem bryr sig...vid mina år är jag tacksam för vilken naturkatastrof som helst, bara den inte innehåller snö och is. Nere på Österlen däremot, berättade Gunnar, ligger temperaturen på noll idag och man håller sig helst inne.

Vid något tillfälle

har jag bestämt yttrat mig om hur heteropar med taskigt sexliv ändå försöker hålla ihop med hjälp av Viagra och samtalsterapi, och möjligen stämmer det......ibland.....men lika ofta bryter man upp ifrån döda relationer och tillochmed väldigt ofta. Förr höll man ihop trasiga förhållanden av praktiska skäl och en mörk, fattig och kall värld utanför stugknuten, som verkade tillräckligt hotfull för att man skulle glömma oförrätter och snedsprång.

Men år 2011 är man så oerhört självupptagen och egocentrerad så att när man blir kär, blir det oftast i ens egen kärlek till någon, och det håller så länge man ser sig som tjusig, upphetsande och så länge man tycker att man har något värdefullt att sprida omkring sig, mest till sin egen blomstring förstås. När ens eget nedkärade tillstånd svalnar och man börjar inse att man aldrig egentligen har fått något tillbaka av den andra självupptagna partens egenkärlek så upptäcker man en torsdagskväll att i samma dubbelsäng ligger en helt främmande människa med konstiga lukter och att man vid ett ögonkast på almanackan ser, att 12 år redan har gått. Man får panik och tänker att 12 år till och bästa tiden är försvunnen, till ingenting. Man blir särbo hur lätt som helst i stället, och återupptäcker hur egentligen trivsam man själv är att bo med, tills en kväll när man kommer att tänka på att vad fan sysslar särbon med just nu.....ingen svarar ju på mobilen....vad fan ska man göra!? Ungarna ligger i sina rum och SMSar och skiter fullkomligt i vem som är hemma och vem som är borta, och illamåendet börjar krypa längre och längre ner i magen. Det enda fröet till egenkärlek är redan sått och skördat och det som sedan följer blir bara en dålig statistroll i den resterande delen av ens liv, utan förmågan att bli kär i sig själv längre, och utan att våga se sig i spegeln mera.

Så har jag förstått att mycket av heterovärlden ser ut, ett komplicerat mönster som oftast levs på avigan och slutar med bitterhet.

Vid ett fåtal tillfällen kan jag påminna mig att jag som 6-7åring kunde få  förlösande skrattparoxysmer som nästan kvävde mig. Jag kommer ihåg hur jag formligen tappade andan av att försöka kväva vansinnesskratten.

Jag ligger som vanligt i förpiken som till största delen är full med nedstuvade segelsäckar och tampar. Min smala koj ligger på babordssidan, och kajutan där mamma och pappa sover och förpiken avdelas av ett kraftigt skott av ek, och på varje sida finns en lucka tillräckligt stor för en liten 6åring att åla sig igenom. På andra sidan skottet sover mamma med hjälp av magnecyl och hon har huvudgärden strax utanför luckan. Jag kan ligga i timmar och fingra på det lilla låset upptill på luckan medan jag vakendrömmer om ståtliga sjörövarkaptener som kommenderar mig till givakt på akterdäcket. -Peter Pan, säger kaptenen, -du måste hädanefter sova i min hängmatta för att hålla mig varm, och jag svarar förstås, -ja kapten.

Rätt som det är släpper låset på ekluckan och som i en evighet vinglar den på gångjärnen längst ner, medan jag skräckslagen försöker fånga den, men försent....först långsamt, och sedan hastigt som ett vinddrag flyger den genom den sura luften och dammar i mammas huvud med en ihålig duns. Hon stönar och vrider sig medan hon klagar osammanhängande, -djääääävla luuucka, åååååhhhhh! Medan skrattet börjar kittla i maggropen och letar sig upp i strupen, sträcker jag in armen i kajutan, försöker hitta luckkanten och drar igen den så att låset går att vrida tillbaka. När det är gjort frigör sig skrattet, jag kippar efter andan inne i sovsäcken och känner hur all rädsla och allt elände bara försvinner till ingenting allt medan hela kroppen skakar av skratt.

Här sitter lilla Pelle och skriver

och 70 år har gått. Inte särskilt mycket har egentligen fastnat hos honom av sådant som är nyttigt och användbart  under alla år. Han funderar ofta på varför så lite utveckling till något bättre eller i alla fall mera vuxet har skett, varför han faktiskt inte har förändrats ett dugg. Man skulle kunna tro att allt elände borde ha lett till lite insikt, förståelse, ödmjukhet och vidsynthet, men inte då.....fortfarande är han faktiskt högst fjorton år och allt som skedde för över femtio år sedan känns som i förrgår. Han ser på vuxna som fiender över lag och är alltid beredd på att försvara sig. Fyrtio år gamla kvinnor och män ser i hans ögon alltid ut som äldre, hotfulla kärringar och gubbar, och dagdrömmarna är precis desamma som 1958. Rädslan för att än en gång bli ensam har tagit över en stor del av hans vardag och påverkar helt klart allt vad han gör och säger. Yngve verkar ha blivit den sista fast punkten i tillvaron för Pelle, och framtiden ser oviss ut.

Det slipade glaset i lystern på bordet reflekterar det röda ljuset från balkongens julbelysning, medan nobelpristagarna får motta sina priser ur knugens hand. Yngve halvsover i rullstolen och himlens svarta överkast släpper igenom några flämtande stjärnljus ute i decemberkvällen, som ovanligt nog är ganska varm, med plusgrader och glittrande regndroppar på syrengrenarna utanför. Bland de frackklädda nobelpristagarna som sitter på rad längst fram, finns flera stiliga farbröder med markanta kroknäsor, och det får mitt hjärta att klappa snabbare, tills jag efter en stund kommer ihåg att jag är en halt 70åring som aldrig i livet skulle ha en chans att ens bli sedd av någon höknäst, vithårig skönhet med nobelpriset i knäet. Tankarna flackar in på tiden som har flytt och på hur illa jag egentligen har tagit tillvara på de förtrollande stunder av lycka jag har passerat utan tanke eller djup. Sten, som hade allt en omogen Peter kunde önska sig i form av utseende, charm och vänlighet, behandlade jag antagligen nochalant och samtidigt  svartsjukt, och Ingvar med sin aristokratiska profil och väna sätt fick säkert utstå både ointresse och vredesutbrott. Jag blir alldeles iskall utefter ryggen och svettig i pannan när jag tänker på allt jag har haft och hur då självklart och utan ödmjukhet jag har varit Pelle i alla tre relationer, och frågan är om dygnetomassistans för Yngve kan vara en förmildrande omständighet för hur jag nuförtiden beter mig, för som jag har förstått, så är jag nog fortfarande samma Pelle som 1974 eller 1991, trots att jag verkligen skulle vilja vara annorlunda de sista åren. Som jag tidigare nämnt, så är jag absolut beredd, om ödet vill ta mig före Yngve. Det vore säkert rätt åt mig, och Yngve skulle med sitt sociala sätt absolut snabbt acclimatisera sig på något hem här i närheten, i stället för att behöva höra på mig. Jag ringde mamma för några dagar sedan i Skillingehemmet och det blev ett konstigt och virrigt samtal där hon sa att; jaha, man behöver ju inte ringa dig i alla fall, för du blir ju arg för ingenting....

När jag berättade det för Yngve sa han direkt, säkert utan att tänka på eventuell dubbelverkan, att; ja men då är hon väl inte så senil i alla fall. -Va?, undrade jag, -vadå?

Svenska akademiens ständige sekreterare sa att - det hära betyder ju....på tv, och det glöder i prismorna på bordet, som bloddroppar, och pepparkakorna  doftar faktiskt, fast de är köpta.  Jag ångrar mycket efter alla år....jag skulle ha rymt tidigare, redan i åttaårsåldern...varför var jag så feg, jag skulle ha älskat och vårdat känslorna tydligare, de jag fick, jag skulle ha visat ödmjukhet och varit förlåtande, jag skulle ha blivit något, jag skulle ha observerat mera och inte känt efter så mycket, jag skulle ha gråtit mindre och glatts mera, jag skulle ha.......

Trots år av händelser, långa som evigheter, överraskningar som avlösts av monotoni, drömmar och verkligheter, motgångar och enstaka virvlande lyckorus, så har hela resväskan ändå varit ett enda förberedande för den slutliga döden, ibland framhoppande bakom närmaste dörr, ibland lurande bland vågbrott eller på svarta asfaltvägar, och ibland väntande, bidande i snirkliga labyrinter på att åren ska gå, fortare och fortare, tills tiden är inne, tills ingen räddning mera finns. Man undrar försiktigt över meningen, som så många andra, nästan accepterande, lite rädd, och med en känsla av hur orättvist alltihop ändå är. Elefanter som trötta och yra med magont och dåliga tänder försöker finna en ostörd plats att ligga ner på, där inte hyenor och lejon kan hitta gömstället innan slutet kommer, med undrande och ängsliga blickar ser ut över savannen innan solen försvinner bakom violetta kvällsmoln. Människor som med gråstarriga ögon ser den mulna himlen en sista gång medan man bärs ut till ambulansen på en bår, eller en sista gång lägger sig ovanpå sängen kanske bara för att vila lite, men på något vis ändå känner att dagarna har tagit slut. Eller när man ligger i sitt eget kladdiga blod med den iskalla gatan mot kinden och hinner känna att skiiiit va orättvist liksom!....jag är ju bara sjutton. Eller när en inställsam läkare i enrum berättar att det här ska nog gå bra....Man har utan egen förskyllan hamnat i den mest ogenomtänkta, mest grymma utförsbacke av alla...ett liv som alltid, utan pardon, har en svart ändhållplats.

Jag sover bara korta stunder

 under en hel natt nuförtiden, och håller mig vaken så länge jag kan för att vara beredd att försöka göra något om Yngves andning skulle stanna. Jag tittar på hans bröst i halvmörkret, om det häver sig regelbundet, och jag känner försiktigt på hans hand, om den är varm, flera gånger under natten. Varje morgon....eller förmiddag.....vaknar han långsamt, tittar mot fönstret och frågar om det regnar eller snöar. Varje morgon säger han att allt utom benet känns bra och så berättar han vad han har drömt. Min nattkontroll har hållit på i ett par år nu, och jag blir själv förvånad när jag ser mig i spegeln, över att jag inte har blivit skrynklig av allt nattvak, och troligen och med naturens tysta hjälp blir det säkert jag som trillar dit istället för Yngve. Yrselanfallen kommer tätare nuförtiden och ibland måste jag bara sitta eller hålla mig i något för att inte falla på näsan. Om det är tänkt att jag ändå ska bli gammal som släkten så har jag förstås en allt annat än trevlig ålderdom att se fram emot, ensam utan pengar till bulle och mjölk, inga tänder kvar och med Yngves gamla rollator som enda fortskaffningsmedel. Jag vågar knappast ens fantisera om framtiden, hur kort eller lång den än blir. Jag undrar mycket över döden som säkert alla i min ålder gör, och över evigheten...

Jag längtar inte tillbaka till barndomen, den finns där ändå, som en stillastående cancer, utan önskar bara att vi bodde långt härifrån den sista tiden, långt från gåstavar och parkeringar, långt från TV4 och grannar, långt från gräsmattor och service, långt från skvaller och rättskaffenshet, långt från heterosexuella och matprogram, långt från paragrafer och akutsjukvård, långt från.............................

--------------------------------------------------------------------------------------

EPÍLOGO eller CONCLUSIÓN

Jaha, det här har väl blivit slutet på historien, som egentligen bara har varit en sorts dagbok, baserad på ingenting annat än en outvecklad hjärnas minnen och stötestenar. Vad som antagligen nu kommer är en ålderdom utan särskild förankring i någonting annat än en för varje dag mer och mer grumlad självbild och ett om möjligt ännu virrigare sätt att se sin omgivning, så för min egen och eventuellt andras välbefinnande känner jag att man ska sluta historien medan den ännu går att avsluta.

Vad beträffar flyttidéerna, så kommer vi, om man inte vinner 3,87 miljoner på Lotto, med all säkerhet att bo kvar på Björkvägen, som antagligen är det säkraste gömslet för oss, om än urtrist och halvdött. Lägenheten har blivit en egen värld som faktiskt ändå ger oss en hel del frihet, och vi reser med hjälp av film, internet och minnen medan solen knappt når över Trappberget klockan tolv.

Oh oh, jag har glömt att berätta vad som hände med Kalle, kaninen som kom på sommarbete. Säkert skulle det ligga nära till hands att göra ett rart avslut på den historien med en liten flicka som fick se Kalle ute på ängen och tänkte att nu kan jag få mjukisdjuret jag längtat efter och så slutade sagan lyckligt för bägge två. Men sanningen är att jag fortsatte att fara upp till ödegården varje förmiddag tills en morgon när daggen glänste i det bruna höstgräset då jag stannade skotern under den stora granen och upptäckte att Kalle var försvunnen. Ingenstans kunde jag se honom fast jag letade i över en timme. Inga spår efter slagsmål med rovdjur, inget blod och inga hårtussar någonstans. Jag körde hem lite fundersam och förstås med ett hekto dåligt samvete, men fortsatte att åka dit varje förmiddag för att förhoppningsvis finna att Kalle hade kommit tillbaka, men ingen kanin någonstans, varken i ödehuset eller i närmaste omgivning.........tills en mulen eftermiddag, när jag av gammal vana hade farit upp för att en sista gång se om något spår efter Kalle ändå fanns kvar. Jag tittade som vanligt in i den gamla bagarstugan, och där i skumrasket invid öppna spisen satt han, stint gloende mig rakt i ögonen. Han såg större ut och pälsen verkade tovig och våt. -Sitter du här Kalle, sa jag....var har du varit, och vad har hänt?

-Ja, vad tror du händer när man lämnar en gammal kanin vind för våg i okänt land, med kalla nätter och skogen full av fasor...svarade Kalle. -Jamen det verkade gå så bra, och du trivdes ju, det kunde jag se från början. -Nyhetens behag ja, det är väl inte så konstigt, men efter ett tag längtade jag faktiskt hem, det märkte du väl? -Hm, kanske... -Kanske ja, under alla år har jag lärt mig att du aldrig har varit att lita på, i Löderup lät du mig sitta ute dag och natt, i regn och kyla, och i huset här i Norrland fick jag bo i källaren, så ditt djurintresse och din djurvänlighet ger jag inte mycket för. -Jamen de gånger jag gjorde dig frisk efter magont och skabb då? -Hade jag sluppit vara ute och hade jag fått rätt mat så hade det aldrig hänt ändå. -Du måste verkligen hata mig Kalle...-Jag tycker mest synd om dig, om jag ska vara ärlig. Jag vet ingen som har så många uppfattningar om allt och alla, utom om sig själv, och de första fjorton åren måste ha varit svåra för dig, det förstår jag, men att inte för en minut kunna släppa på forntiden verkar nästan lite sjukt.

-Ja, det stämmer säkert...hoppas du kan förlåta mig för allt elände ändå. -Vi får väl se.....hur som helst kan jag berätta för dig att något hemskare än det som hände här för en vecka sedan, kan du inte föreställa dig. Räven kom en kväll, såg mig inte fastän jag var alldeles inpå

. Jag började känna mig säker på att han skulle försvinna, så jag nös och tuggade ur munnen, men på en sekund upptäckte han mig och med ett stadigt grepp över min nacke lyfte han mig högt över marken och bar iväg med mig rätt in i skogen. Jag sparkade en stund men kände samtidigt hur luften började ta slut och hur det svartnade för ögonen. Jag kommer ihåg hans unkna andedräkt och hur snoret rann från hans svarta näsa medan jag gungade fram och tillbaka. Hans tänder började tränga in halsen på mig och det sista jag kände var de täta grangrenarna som piskade mig på öronen medan världen omkring försvann. -Men Gud så ledsen jag är Kalle, jag menade inte att detta skulle hända! -Inte? -Nej då, jag är hemskt ledsen och ångrar alltihopa, snälla förlåt!? -Hm, vi får väl se....

Långsamt, som i en dimma, försvann Kalle från det dammiga, av sneda solstrålar upplysta hörnet, och kvar fanns bara en lukt av våt päls och några fuktfläckar på det gamla trägolvet. Med en klump i halsen startade jag skotern och for sakta genom den mörka skogen tillbaka ner från berget och hem till Yngve.

DEINDE SCRIPTUM

Sommaren har kommit till Ådalen med tropiska regn som avbyts av syrefattig hetta, ungefär som på Kansas slätter, och trastarna är vakna mitt i natten.

Jag har hittat ett fotografi på nätet föreställande farmors familj omkring 1930, utan farfar förstås som då redan dött i perniciös anemi. Jag sparade fotot direkt, och för att än en gång se vem som laddat upp det, gick jag tillbaka in på nätet men trots en timmes sökande stod det inte att finna. Nästan lite mystiskt...

Hur som helst, där sitter alla sex barnen runt farmor, som dåförtiden såg ut att ha en del humor, och vad som slog mig var hur spontant nöjda och glada alla ser ut, som den lyckligaste familj man kan tänka sig. Claes skrattar tonårsaktigt och busigt, Teddy ser ut att ha skojigt, Anja tänker på sidenklänningar, Ulla ser artonårsdrömsk ut, Kerstin ser övervakande standinmammig ut med en överseende GreatGarboprofil. Farmor jobbade ju som skribent och var säkert sällan hemma, så Kerstin fick nog ställa upp lite då och då. Men, vem står bakom och ovanför farmor och barnaskaran....jo, en tjugoårig kille som ser farligt självsäker ut och som antagligen har tagit på sig papparollen när det passat honom, när han inte var ute i Sticklingeskogen och sköt fasaner, eller lekte Tarzan nere vid Värtastranden, alltså Göran, min farsa...

När jag funderar över syskonskaran och hur deras vuxenliv kom att se ut så förstår jag mer och mer att deras grundvalar; familj, sammanhållning, humor och trygghet i en 13-rumsvilla som bjöd på då romantisk omgivning och otyglad frihet antagligen bäddade för den framtid som de snart skulle inlemmas i, Mea-direktör, läkarhustru, professurer och Expressenredaktör.....nja, stryk det sista, det ledde ändå bara till alkoholism.

Mina tolv kusiner, som av mig i barnaåren alltid ansågs ha samma dåliga familjeförhållanden som jag, fick mig så småningom att förstå, att så inte alls var fallet. De besök mina föräldrar och jag gjorde hos Teddy och Ulla med barnen på Väddö, julgransplundringarna hos Anja och döttrarna på Lidingö och sommarbesöken på Fårö av familjen Menard med franska kusinerna fick mig till slut att inse faktum; alla hade de normala, glädjefyllda och trygga uppväxtförhållanden. De var alltid roliga, snabbtänkta, lojala och allmänt trevliga, medan jag framstod som problematisk, lite konstig och säkert hämmad. Ingen hade nog en aning om vilket fruktansvärt hemförhållande jag hade, och eftersom jag troligen ansågs lite opålitlig så kunde man nog aldrig ana att hjärnskakningarna och fläskläpparna härrörde sig hemifrån utan trodde säkert att det var något jag ådrog mig med buskompisar.

Fem syskon drog upp fem lyckade familjer, där självklara, ljusa minnen antagligen har stöttat kusinerna i deras värv, medan jag sitter i Bollstabruk och fortfarande har en skräckfylld ballong i magen och en flyktplan alltid redo i huvudet, trots bensår och allmän yrsel.

Vilken sabla otur jag hade som lät mig födas med Göran som pappa och Inga som mamma, och som själv i efterhand inte har kunnat vända min egen utveckling, eller brist på utveckling, trots att sjuttio år har gått. En ny, ilsken fråga har dykt upp så här på slutet....om, som det faktiskt ser ut, farsans barndom i själva verket var riktigt harmonisk, vad drev honom till att misshandla mig både fysiskt och verbalt.....låg felet hos mig, eller hade han någon sjuk störning?

Tiden galopperar obönhörligt iväg och glömska följer i dess spår, oundvikligen och lite ödesdigert.

Syskonen är döda och begravda, och snart måste väl gravstenarna flyttas för en ny bro eller en ny tunnelbana. Lika bra det, faktiskt....vem bryr sig om lite aska eller några gamla ben.

050220

oil on canvas Peter Brunius

Sandhammaren oil on canvas Peter Brunius

Gislöv II oil on canvas Peter Brunius

Verkeån oil on canvas Peter Brunius

Waterhorses oil on canvas Peter Brunius

Brantevik oil on canvas Peter Brunius

Gravand oil on canvas Peter Brunius

ån oil on canvas Peter Brunius

Hoby oil on canvas Peter Brunius

Gislöv oil on canvas Peter Brunius

Bron oil on canvas Peter Brunius

TILLÄGG 12 mars 2014

Forne grannen Arne blir mer och mer egocentrisk för var dag som går. Det blir ett fullkomligt elände att genomlida en timme i hans kök vid varje besök medan han går igenom oförrätter, syskon, sjukdom, ålder, blodtryck (som trots bra värden) antecknas flitigt efter varje morgontagning, grannar, pengar, eller brist på, homosexualitet (som gör honom förbryllad på riktigt), hans hittills av omvärlden oupptäckta hederlighet och hans enastående empatiska förmåga (som inte märks nämnvärt vid dessa möten, då man inte för en sekund blir insläppt i de omständiga och dunkla resonemangen) och rika svågrar.

Vi, Yngve och jag, har hemska smärtor av bensåren, som aldrig riktigt läker, utan blöder och vattnar sig redan någon dag efter nyomläggning. Man känner den kramande isoleringen på grund av oförmågan att resa eller gå och vi undrar vad som egentligen vore bäst, att döden dö, eller att bara fortsätta att hoppas. Vi går varandra på nerverna eftersom vår situation är i det närmaste ohållbar i längden, men längden är kanske att ta i när man är 72/82 och handikappad/hjärtklen/proppbenägen/bensårsangripen och allmänt uttråkad.

Jag provade Arnes omtalade och väl använda modärna blodtrycksmanschett med batterier i vid ett tillfälle, och till hans och min stora förvåning visade det sig att jag hade 217/126. Helt plötsligt krympte hans egna farhågor över att kanske en morgon ha något förhöjt tryck, när vi efter ett andra försök fick samma värden på min för tjocka kropp. Han gapade och tappade för ett ögonblick sin uppskruvade självbild av hur sjuk han kanske innerst inne ville vara, när han glodde på mig över köksbordet och sa; fan, det är väl allvarligt va? Så högt har jag aldrig haft!

Våren är på väg efter en nästan obefintlig vinter och för en vecka sedan fick jag en avi om ett postpaket att hämtas i affären. Det innehöll några gamla fågelböcker skrivna av farsan och min lilla engelska fågelbok från 1900kallt. Jag hade skrivit mitt namn där 1945 och ritat några små fåglar på sista sidan. Vem avsändaren var framgick inte, men man kan väl gissa; Fårö, som tillochmed AnneMarie duRietz vid ett kort besök i Löderup sa borde tillhört mig, istället för ett helt främmande konstigt konstnärspar, nämligen halvsystern och hennes kille, som säkerligen skickade böckerna med baktanken att de skulle kompensera eller stoltsera över avsaknaden av mina och Rickards gamla minneslundar. Något jävelskap låg hur som helst säkert ändå bakom, och halvsystern vill man fortsätta ha som en totalt okänd s. k. släkting som man guskelov aldrig träffat eller behöver träffa.

Jag ögnade igenom en av farsans böcker som handlade om segling 1945 med rafsiga skisser av båten, morsan och en av mig, där jag sitter på akterdäcket, naken, och stirrar ner i en hink full med löjor. Underligt att jag, som alltid trott mig veta och alltid kommit ihåg, att jag var helt stum och dum i treårsåldern, det istället visade sig i tredje kapitlet att jag var en hejare på att skriva dikter. En löd; Egentligen sa hämplingen så varsågod och sitt, och tag er nu en titt, på hur jag har det här. Där fanns också farsans observationer av hur jag i alla hamnar genast sökte mig till de skutskeppare som till äventyrs kunde ligga vid samma kaj som vi. Vid ett tillfälle, som jag faktiskt svagt minns nu, deklamerar jag för den snälle kapten Pelle Nilsson på den ljusgröna skutan st Tora i Byxelkrok, medan han splitsar tåg; Pang sa Gravander och sket i gashämtarn. Jag tror jag minns hur han skrattade så kaptensmagen hoppade. Undrar om farsan senare i livet gjorde någon koppling av min tidiga dragning till snusgubbar och skeppare med mitt senare liv. Inte troligt förstås...

För någon månad sedan fick jag ett samtal från Staffan, min kusin, som efter några släpiga, dryga kommentarer om tillvaron ställde en fråga som jag var helt oförberedd på; hörrudu, du som alltid ansågs så begåvad (!??) som liten, hur kommer det sig att du aldrig faktiskt aldrig blev någonting? Jag jobbade med studier och blev amanuens och har haft jobb och slit med dum personal hela livet för att inte tala om min forskning som tagit upp eoner av tid. Men du, du är ju ingenting, va....lite konstigt eller?, sa han triumferande medan jag motvilligt kände kallsvetten rinna mellan skuldrorna utan att ha ett dräpande svar i beredskap. Det var som att än en gång höra farsan och jag avslutade samtalet så fort jag kunde, sittande helt förstenad av obehag och illamående på sängen medan kanariefågelns drillande slingrade sig genom takkronan, över Yngves änglar och under de dammiga möblerna.  

 På morgonen 25 september 2014 somnade Yngve in efter två veckors kamp. Allt har tagit slut. Sängen är tom, bröstet är svart och skräckfyllt. Ingen väg ut finns kvar.

Vi blev båda överrumplade av döden...vi borde ha varit mera uppmärksamma, mera försiktiga. Vi blev båda chockade, ur stånd att acceptera. De två veckorna var onda, overkliga, opersonliga, hårda. Kärleken blev undanskyfflad av sjukdom, brist på tid, brist på paus, på lugn, på samhörighet. Bara vård, sekunder, blod, smärta, skräck och oförstående, hastiga blickar. Utifrån sett...läkarbesöken här hemma, sköterskebesöken...såg allt harmoniskt och stilla ut varje gång de kom...medan skräcken, smärtan och uppgivenheten dolde sig i de mörka vrårna några minuter, tills besökarna stängde dörren efter sig...då fruktan och smärta än en gång lösgjorde sig ur mörkret och belägrade sängen.
Jag är slut...det är över...ingenting finns kvar...bara en envis bild av Yngve och mej, ovetande om två veckor galopperande emot oss, närmare och närmare.

Man älskar så man tappar andan, oroar sig i onödan för inbillningarna men glömmer att bevaka de verkliga hoten. Nu är jag 72, eller som Petra kusinen sa, skruttitvå, och slutet är på väg, för första gången inte helt ovälkommet. Utan framtid, utan fast mark under fötterna, utan att ha någon nära att ta hand om och älska, bara en bild, ett minne bland de andra, har tiden gjort att ingen väg ut längre finns...